"Vi hava förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." (Kol. 1:14)

Om nu någon frågar: "Då likväl icke alla varda saliga, huru skall jag då veta, att jag har förlåtelse och nåd hos Gud?" så svaras: Du måste börja med att tro på Gud och hans ord, att höra, tro och omfatta den nåd, som alla hava, även de otrogna, så får du därigenom en nåd, som icke alla hava.

"Vad är det för nåd, som alla hava, även de otrogna?" — Svar: En försonad Gud, en förvärvad syndaförlåtelse, som väntar på dem, att de blott ville komma och taga emot den. — "Vad är det då, som icke alla hava?" Svar: Ett mot Gud försonat hjärta, en tro, som emottager syndaförlåtelsen och lever i Gud. "Var står sådant skrivet?" I 2 Kor.5 står: "Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder och har beskickat ibland oss försoningens ord. Så bedja vi nu i Kristi ställe: låten försona eder med Gud!" I Rom.5 står: "Vi vordo förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu voro ovänner." I Kol.1 står: "Vi hava förlossning genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse." I Sak. 3 står: "Si, den stenen (Kristus) ... jag skall uthugga honom, säger Herren Sebaot, och skall borttaga dess lands synder pä en dag." I Gal. 3 står: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: Förbannad är var och en, som hänger på trä." Så talar Skriften.

Här står ju uttryckligt, att Gud i Kristus försonade med sig själv, icke de trogna blott, utan världen, och att den försoningen innebar och verkade, att Han förebrådde dem icke deras synder; och sådant skedde i Kristus, icke i vår omvändelse; men att Han nu förmanar människorna: Låten försona eder med Gud — detta är allt, vad som nu skall ske. Här står, att vi vordo förlikta med Gud genom hans Sons död, icke genom vår ånger, bättring, allvarlighet, bön eller tro — vilket allt icke behöves därtill, utan endast för att vi skola emottaga den redan tillvarande nåden — nej, här står: Den stund vi ännu voro ovänner. Här står, att förlossningen, som skedde genom Kristi blod, var detsamma som syndernas förlåtelse; ja, att synderna borttogos på en dag, nämligen då den kostliga stenen, "hörnstenen", blev uthuggen. Här står, att vi förlossades av Kristus ifrån lagens förbannelse på den dagen, i den stunden, då Han vart en förbannelse för oss, vilket skedde, då Han hängde på trä.

Ack ve, att världen icke vet, vad som har skett! Att hon icke känner vårt släktes historia, icke vet, att människosläktet också har en gång blivit friköpt, är förlossat, förvärvat och vunnet ifrån alla synder, ifrån dödens och djävulens våld, lika visst som det en gång är i synd fallet!

Se då här: Denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara, hurudan du kan, så äro åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade — detta skedde i Kristi dödstimme. Blir du fördömd, så sker det icke för dina synder, utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bliva hans egen och hava hans nåd, så är intet hinder, du är varje stund kärkommen; såsom Herren själv säger: "Den till mig kommer, kastar jag icke ut."

Här är intet undantag; utan ho som helst åkallar Herrens namn, han skall varda frälst. Ho som helst, den där vill, var och en, och om dina synder vore blodröda — så lyda den store, barmhärtige Herrens egna ord. Här är då intet undantag, vilket kommer därav, att all synd är betald, hela världen försonad. När då någon är i nöd över sina synder och aldrig kan få visshet om förlåtelse, så är felet, att han icke tror Gud, icke håller Gud för sannfärdig, icke vill giva akt på, vad Kristus har gjort, eller vad Gud säger i ordet, ja, att han "gör Gud till en ljugare", vilket är ganska förskräckligt.

Men är det så, att någon vill tro Gud på orden, men endast icke kan få det in i hjärtat, honom skall Gud snart förläna en större trons gåva, och han skall få vittnesbörd i sig själv, att alla hans synder verkligen äro borttagna, att han är iklädd hela Kristi förtjänst, att han är ett Guds älskliga barn.

"Så vänden eder nu till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp." (Sak. 9:12)

"Huru kan jag vända mig till fästet eller börja tro på Kristus, medan jag ännu är så syndfull eller så hård. lättsinnig, ogudaktig?" frågar här mången bunden själ. Så är du oavlåtligen blott vänd till dig själv.

Men om man säger till dig: Du tror icke Guds ord, du gör Gud till ljugare, då säger du: "Nej, nog tror jag ordet om Kristus, nog tror jag, att hans försoning är tillräcklig och hans kärlek stor; men felet är hos mig, det är mitt hjärtas hårdhet, min förskräckliga säkerhet och skrymtaktighet, min gruvliga syndakärlek m. m., som utgör hela felet."

Se, så märker man, att du vänder dig rakt bort från fästet till dig själv och icke tror Guds vittnesbörd om sin Son, nämligen att Han skall frälsa oss såsom helt förtappade, utan du vill nödvändigt komma såsom förbättrad. Du tror och aktar icke, vad Kristus säger, att du måste först vara inympad i Honom genom tron, d. ä. först såsom ogudaktig vara rättfärdigad och benådad, uppfylld med trons frid och fröjd, innan du kan ens börja att bära frukt.

Så vänden eder nu till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp. Vi upprepa det ännu en gång!

Det är hela din olycka, att du icke genast vänder dig till fästet, utan vänder dig till tusende andra håll och tänker och försöker och bidar och hoppas — hoppas på allt annat, ja, ligger fången i ett bidande och väntande på något märkvärdigt, som ännu skall föregå inom ditt eget hjärta, någon förlossning som där skall ske — förlossning från någon viss synd, från de onda tankarna, från hårdheten, lättsinnet, maktlösheten — och den förlossning, som är skedd i Kristus Jesus, den står i den dunkla bakgrunden.

Jo, där är felet! Och otaliga, alldeles oändliga äro de villkor och förbehåll, som man då funderar på, och för vilka man ligger fången. Men att "Guds Son för oss dödde, / och allt däri bestod, / att nådens källa flödde /  långt mer än syndens flod — och det för alla syndare" — det är ett intet för själen, det far man hastigt över!

O, vakna då och besinna detta enda och evigt stora och gällande, att all världens synder redan äro avplanade, att Gud redan är försonad och blidkad och brinnande av idel kärlekslängtan att få giva dig nåd för nåd. Besinna, att alla de bekymrande ord, som Gud talar, vilka fordra något av oss och därför äro lagens ord, hava endast till ändamål, att var och en mun skall tillstoppas och all världen skall för Gud varda brottslig — att alla dessa bekymrande ord äro endast sagda till de fria, sorglösa gudsföraktare, som aldrig fråga efter himmelen, eller till de säkra skrymtare och egenrättfärdiga fariseer, som själva tro sig förtjäna himmelen, men alldeles icke till de arma syndare, som själva straffa och döma sig, som gärna ville hava både bättring och tro, ånger och bön, men aldrig finna dessa hos sig, såsom de ville. O, dem är idel nåd, idel kärlek och förlåtelse tillsagd!

"Så vänden eder då till fästet, I som liggen fångna uti ett hopp", säger Herren; "ty ock i dag vill jag förkunna det och vedergälla dig det dubbelt." "Ock i dag" — ack ja, i dag förkunnar Han dig samma nåd! Även i dag predikar Han för de bundna förlossning!

Då vi i dessa dagar höra så mycket förkunnas om Kristi lidande och följa vår Frälsare på hans marterbana; då vi se Honom i örtagården svettas blod och höra Honom på korset utropa om hela det i Skriften förutsagda försoningslidandet: Det är fullkomnat! — ja, då vi se Honom, för samma försoning, på ögonblicket benåda själva rövaren och tillsäga honom hela den saliga frukten av sin död med den ljuvliga försäkran: I dag skall du vara med mig i paradiset — skulle vi icke en gång låta vårt otrosbidande hava slut och genast löpa i hans famn! Skulle vi icke i allt detta se hans utsträckta armar även mot oss alla och höra de orden av hans mun: "Ock i dag vill jag förkunna det!" "Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade; jag vill vederkvicka eder, och I skolen finna ro till edra själar."

Ja ännu en gång: I, som liggen fångna uti ett hopp — vi dröjen I att vända eder till fästet? Skolen I själva bliva värdigare, eller skall Gud bliva nådigare? Nej, även i dag vänden eder till fästet — tagen det stora, viktiga steget att begära en hel benådning och upptagelse i hans förbund, av alldeles oförskylld nåd blott för hans blod! O, tag det stora steget i dag — och vet, att ännu ingen enda arm syndare har tagit det steget förgäves. Tänk icke på en lång bön; se huru kort rövaren bad, men fick genast tröstesvaret: I dag skall du vara med mig i paradiset. —

Men ett skall du vakta dig för, såsom för döden, nämligen att söka svaret i ditt eget hjärta, i din känsla. Nej, se svaret i Guds eget ord! Tag svaret här av Guds egen tillsägelse: "Ock i dag vill jag förkunna det (nämligen förlossning) och vedergälla dig det dubbelt."

Det heter nåd för nåd. Prisad vare Gud!

"Vår umgängelse är i himmelen, dädan vi ock vänta Frälsaren, Herren Jesus Kristus." (Fil. 3:20)

I det andra brevet till korintierna säger Paulus: "Vi varda allestädes trängda, men vi ängslas icke; vi varda undertryckta, men vi förgås icke; såsom de där dö, och si, vi leva; såsom näpsta och dock icke dräpta; såsom bedrövade och dock alltid glada."

Hör vilka gåtor! Är icke detta ett besynnerligt och hemlighetsfullt väsende, som sålunda uttalar sig! Ett sådant underligt väsende är en kristen: undertryckt och dock triumferande — bedrövad och dock glad — fattig och dock mycket rik — syndig och dock fullkomligt rättfärdig — eländig och dock herrlig, vandringsman på jorden, men med en himmelsk umgängelse!

Världen har ock en glädje och förnöjelse, men blott så länge "blomstret på gräset" icke vissnar, blott så länge den jordiska välgången varar. Då den är slut, är det ock slut med glädjen. Men för Paulus uppgår solen först på aftonen, och när det mörknar härnere, då lyfter han sig till paradisets ljus däruppe. Han har ett dubbelt liv: han är en vandringsman på jorden, men hans umgängelse är i himmelen. Han tillhör en högre tingens ordning och lever med sitt hjärta i detta sitt högre, sitt rätta fädernesland. "Vår umgängelse", säger han, eller bokstavligen: "vårt borgerskap är i himmelen." Det är, säger han, icke: det skall bliva — och betecknar det därmed såsom ett redan närvarande.

O, något helt annat uttalar här Paulus, än det världen menar med hoppet "om ett tillkommande liv". Paulus vet sig redan, medan han ännu går på jorden, vara en himmelens medborgare. Och vilken lycka, vilken skatt ett sådant medvetande är, det har ännu ingen människotanke på jorden kunnat mäta.

Men vadan hade Paulus denna sin trosvisshet? Därom må man väl fråga. Jo, Paulus kände Kristus! Det är hela hemligheten! Paulus såg i detta jordelivets dunkel en man, som skänkte honom denna visshet, en hög, hemlighetsfull man, som sade: "Jag är utgången av Fadern och kommen i denna världen." Och då Han sade sig vilja gå och bereda sina vänner rum i Faderns hus, och de frågade efter vägen dit, var detta hans svar: Jag är vägen, sanningen och livet. Och då de sade till Honom: "Låt oss se Fadern!" svarade Han: Den mig ser, han ser Fadern. Och på hans allmaktsvink blevo de blinda seende, de döva hörande, de stumma talande, de döda stodo upp av sina gravar; och Han utdrev djävlar, och Han förlät synder, och Han befallde över naturens krafter och bröt omsider själv dödens band och uppstod ur graven med en förklarad lekamen.

Sedan Paulus hade kommit till bekantskap med en sådan Herre och Frälsare, kunde han föra det tröstefulla språket: Vårt borgerskap är i himmelen. Då visste han, att han genom Honom hade återfått den i syndafallet förlorade barnarätten hos Gud och borgerskapet i himmelen.

Vad följer härav? Härav följer, att alla, som hava samma tro och bekantskap med Frälsaren som Paulus, hava samma nåd och borgerskap i himmelen som han, emedan de äro återlösta med samma Guds Sons blod som han, och böra därför även hava samma tröstliga visshet därom som han. Visserligen skall du icke själv se och känna hos dig herrligheten av detta himmelska borgerskap; nej, det är djupt fördolt och övertäckt av all detta livets ömklighet. "Vårt liv är fördolt med Kristus i Gud." Men det är dock lika visst och väl grundat. Är det natt här nere; där ovan är det evigt ljust och klart. Är vägen ojämn och törnbeväxt; vi vallfärda till vårt hemland, där äro våra vänner, som känna oss — och där är vår store vän för andra vänner.

Så heter det då. Och detta är ingen poesi, utan den allvarsammaste verklighet, grundad på Kristi ord och verk och ingång i det allraheligaste för oss. "Så ären I nu icke mer gäster och främmande", säger aposteln, "utan de heligas medborgare och Guds husfolk". Och detta utan anseende till personen. Här är ingen åtskillnad, allesammans äro de syndare; men var och en, som tror på Kristus, i vilken vi alla äro utvalda, förrän denna världens grund var lagd — var och en, som tror på Kristus, d. ä. som dömer och straffar sig själv, men har sin enda tröst i Honom, som gör den ogudaktiga rättfärdig — var och en sådan, synderskan såväl som jungfru Maria, rövaren såväl som Paulus, är lika utvald, rättfärdigad och för Gud täck, blott uti Honom, som är kärkommen. Var och en sådan är lika visst en av dessa heligas medborgare och Guds husfolk.

"Jag känner mina får, och mina känna mig." (Joh. 10:14)

Man skall icke snart kunna tro vilken stor hemlighet, som ligger i dessa ord. De säga oss, att det är någon synnerlig bekantskap emellan Herren och fåren, varpå allt skall bero. Vad månne det betyder?

Något börjar man ana, när man hör samme Herre i den stora avgörande stunden, då Han går till sitt försoningsarbete, högtidligt förklara: Detta är evinnerligt liv, att de känna dig, allena sann Gud, och den du har sänt, Jesus Kristus.

Hör, vad Herren Kristus förklarar vara evinnerligt liv! Blott att känna Gud och Frälsaren. Och åter, då Han talar om det finaste sjelfbedrägeriet i andliga ting, bedrägeriet af egen fromhet, kraft och andlighet, varigenom många skola på den yttersta dagen kunna säga: "Hava vi icke profeterat i ditt namn och i ditt namn utdrivit djävlar och i ditt namn gjort många kraftiga gärningar?"— då säger Han sig skola bortvisa dem just med de orden: Jag kände eder aldrig.

Alldeles samma ord förekomma i den eviga bortvisningens dom till de jungfrur, som voro i bröllopet, buro sina lampor, gingo ut emot Brudgummen, men endast saknade olja — Herren skall blott göra denna anmärkning: "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke." Tänk, vilket besynnerligt ord det ordet känna här måste vara!

Och alldeles samma domsord brukar Han, då Han förklarar, varför de, som sökte att ingå genom den trånga porten, likväl icke kunde, och vilka skulle betyga: "Vi hava ätit och druckit med dig, och du har lärt på våra gator" — samma domsord ljuder emot dessa: "Jag vet intet av eder, vadan I ären."

O, skall icke var och en, som detta läser och ser, huru Herren Kristus, den avgörande domaren, så besynnerligt nitälskat om att framhålla detta — skall icke var och en märka, att här ligger någon övermåttan viktig hemlighet? För de trogna var detta intet oförmodat och besynnerligt, tvärtom, det är för dem just en glädjande bekräftelse, att de hava rätteligen fattat Honom.

Men för dem, som undra, att icke Herren i stället säger: I haven syndat emot min lag, eller: I haven icke varit nog allvarliga i eder bättring och helgelse; ja, för dem, som undra, att icke Herren framlade en väl utstakad nådens ordning och sade: Emot denna haven I felat; för dem, som velat hava det så, men till sin förundran höra Honom blott säga ett och detsamma: Jag kände eder icke; ja, till och med måste se, att i den stora ytterstadomstexten i Matt. 25, där så många gärningar anföras, likväl hela vikten lägges därpå: I haven det gjort mig, det är för min skull I haven gjort mina minsta det och det, att således Kristus och någon innerlig bekantskap med Honom varit källan, varur dessa gärningar flutit, att Kristus, Kristus, och icke deras egen helighet varit föremålet för deras öga och deras helgelsenit — si, de som märka, att Kristus haft en besynnerlig omsorg att påpeka detta förhållande, skulle icke de en gång, för Herrens Kristi skull och sina odödliga själars eviga väl, stanna och låta säga sig av den Herren, som har de nycklar i sin hand, att då Han igenlåter, ingen människa upplåter! Skulle icke vi stanna för hans ord och allvarligt behjärta dem!

Många allvarliga och fromma män hava, efter flera årtiondens heliga nit om Gud och hans rike, äntligen vaknat över detta förhållande och blivit ryckta som bränder ur elden genom att få se Guds rikes hemlighet — få se en stor och helig person blodig, med genomborrade händer och fötter, och sedan fått endast i Honom och hans död allt sitt liv, sin fröjd och sin visa, så att de sedan hållit sin högsta helighet däremot för bara träck och uselhet. Så blir man till sinnes, då man lär rätt känna Jesus. Och blott de, hos vilka Kristi kännedom är sådan, till arten om icke till graden, de äro hans får.

 "Vill du då en gång för alla veta och kunna tydligt utmärka, vad en kristen är", säger Luther, "eller vadan en människa kallas kristen, så måste du icke se efter Mose lag, eller de största helgons leverne och helighet, utan allenast se uppå dessa Kristi ord: Mina får känna mig. Så att du säger: En kristen är icke den, som blott för ett strängt och hårt leverne, såsom de allvarligaste munkar och eremiter; ty sådant kunna ock judar och turkar komma ut med, ibland vilka somliga leva mycket strängare. Med ett ord, allt vad i och av oss kan ske, det gör ingen till kristen. Vad då? Det allena, att man känner denne man, tycker om Honom, håller Honom för det Han vill vara hållen, nämligen att Han är den gode Herden, som låtit sitt liv för fåren och känner dem. En sådan kännedom heter och är intet annat än tron, som kommer av evangelii predikan."

"Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vilken besinnar, att ju större nåden är, desto större är ock faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsende!

Och att just därför, att nåden är så stor, är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem, som icke akta, söka, värdera och anamma den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag icke kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de icke synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet, världen emottagit i den sista tiden, att ende Sonen av Fadrens sköte kommit och talat med oss, säger han: "Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?"

Kristi blod skall och måste nödvändigt bliva oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judar! "Detta skall Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den, som bröt Mose lag, dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta Honom, att Han får vara, att man icke söker Honom, icke hyllar och omfattar Honom, icke blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa, att man icke böjer sig ned för att upptaga det från jorden, det trampar man uppå. Icke hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del gräto vid hans lidande och fingo likväl samma dom blott därför, att de icke så anammade Honom, att de blevo hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne intet förskräckligare, än att Han blott lämnar henne åt sig själv; hon övergives av Herrens Ande, blir icke mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bliva riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt, vad Gud givit till välsignelse, länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning, länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse, länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet, länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräckes, och varom jag ropat mig hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga, ställer du dig avig. Med de rena, d.ä. de som hava ren mening, när de nalkas dig, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dig avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon, att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där Han själv uttryckligt säger, att Han därför talade med liknelser, emedan den, som har, honom skall mer givas, att han skall hava nog ; men den som icke har, av honom skall ock varda taget, det han har; samt att Han har detta fördolt för de visa och förnumstiga etc. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det de skola alla varda dömda, som icke hava trott sanningen, utan hava lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt strida med Gud; det är gräsligt falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sig väl med Honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söka, älska och följa Honom, dem skall barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de, som löpa efter en annan, skola hava stor bedrövelse.

"Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." (Gal. 3:13)

Si nu, om detta språk finge rum i hjertat, hwad skulle icke det blifwa för ett himmelrike af outsäglig tröst, ewig och orubblig tröst, så att wi skulle trotsa all helwetets makt och i all wår ömkligaste swaghet triumfera och berömma oss i Herren! Ty betänk dock, hwilka ord här äro, hwilken bild wi skåda! Christus wardt en förbannelse! Att Christus, Guds egen Son, wardt en förbannelse, är ett underligt och hårdt tal, men en öfwermåttan stark och wäldig tröst, om man kan betänka det. Märk då: Christus har burit all lagens förbannelse. Men denna war så stor, att apostelen säger, att Han wardt en förbannelse, blef hel och hållen idel förbannelse, blef icke blott belagd med mycken förbannelse, utan så öfwerhopad dermed, att Han kunde hel och hållen kallas en förbannelse. Nu, detta låter alltför underligt, men hwad är det annat, än det Johannes säger: Si, Guds Lam, som bär och borttager werldens synder — hwilket wi höra sjungas öfwer wåra hufwuden, hwar gång wi böja dem till Jesu nattwardsbord att emottaga hans lekamen och blod, om hwilka Han sjelf der förklarar: utgifwen och utgjutet till syndernas förlåtelse — och detsamma som står i Es. 53: "Herren kastade allas wåra synder uppå Honom; Han bär deras synder." Det är derföre ett ord, som wi aldrig kunna nog begrunda och påtänka, att Christus blef en förbannelse. Det andra högst tänkwärda ordet är detta: för oss — för oss, för oss! På detta korta ord: för oss, ligger språkets hela kraft. För sin egen del behöfde Christus wisst icke blifwa en förbannelse; ty Han war till sitt eget wäsende alldeles oskyldig, helig och rättfärdig. Men att Han wardt en förbannelse, det kom deraf, att Han tagit på sig wåra skulder. Efter lag skulle hwarje mördare hängas på förbannelseträd, derföre har ock Christus efter lag måst hänga derpå. Ty Han hade tagit på sig en syndares och mördares person, ja, icke blott ens, utan alla syndares och mördares tillhopa; ty wi äro allesamman syndare och mördare inför Gud. Derföre har Han måst warda det lnför Gud, som wi äro, nemligen en syndare, mördare, missgerningsman; som skrifwet står: "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud för oss gjort till synd." Men på detta sätt blef Christus inför Gud den allrastörsta syndare, hwars like icke war kommen på jorden. Ty i det Han är ett offer för hela werldens synder, är Han nu för Gud icke en sådan person, som är oskyldig och utan synd, såsom Guds Son i herrlighet, utan en syndare är Han, "en liten tid af Gud öfwergifwen, hwilken bär och har på sin rygg Pauli synder, som war en Guds försmädare, förföljare och wåldswerkare; Petri synder, som förnekade sin Herre; Davids, som begick hor och mord; ja, mina och dina och hela werldens. Ty alla de synder, som jag, du och wi allesamman gjort och ännu dagligen göra, de äro med sådan kraft och gudomligt allwar lagda på Christus, Guds Lam, som skulle Han sjelf hafwa gjort dem; så werkligt äro de Christi egna synder. Sannerligen, antingen måste wåra synder wara Christi egna synder, eller måste wi ewinnerligen warda förtappade! Si detta — att Christus så alldeles haft wåra synder på sig, som om Han sjelf gjort dem; och deremot, att allt, det Han gjorde och led, skedde så alldeles i wårt ställe, som om wi sjelfwa gjort det — detta war, hwad Paulus menade, då han sade. "Honom, som af ingen synd wisste, har Gud gjort till synd för oss, på det wi skulle warda Guds rättfärdighet genom Honom." Och åter: "Efter wi det hålla, att om en är död för alla, så äro de alla döda!" Deraf kunna wi se, hwad det ordet: för oss, innebär, då han säger: Christus wardt en förbannelse för oss. Christus har af outsäglig barmhertighet och i kraft af Fadrens ewiga försoningsråd gjort ett högst nådefullt byte med oss: det wi hade, som war synden, förbannelsen och döden, det tog Han på sig; och det Han hade och wi saknade, nemligen rättfärdighet, lif och salighet, det gaf Han åt oss. Det kostade wisst den käre Herren ganska mycket, starkt rop och tårar, swett och blod, då Han wardt till förbannelse; men det skulle dock ske, och Han gick herrligen igenom det. Nu säger apostelen, att Christus derigenom werkligen har förlossat oss ifrån lagens förbannelse. Han säger icke: skall förlossa oss, t.ex då wi blifwa rätt fromma, troende och helgade; nej, utan Han "har förlossat oss", på den dagen och de timmarna, då Han wardt en förbannelse för oss. Här se wi orsaken, hwarföre de största syndare och synderskor, när de komma till Jesus, att söka nåd och för hela sitt lif blifwa hans egna, genast fingo nåd och blefwo så mottagna, som om ingen lag funnits till, som om de aldrig hade syndat. Här är orsaken, hwarföre wi alla, wid ett sådant kommande till Jesus, warda rättfärdiga och saliga genast, så snart wi blott wilja med tron emottaga wår stora, ewiga, skänkta rättfärdighet, som stått och står färdig, wäntande på oss.

"Låten eder icke omföras med mångahanda och främmande lärdom, ty det är gott att stadfästa hjärtat med nåden." (Hebr. 13:9)

Huru viktig och nödig är icke denna förmaning! Oss är icke oveterligt, vad satan har i sinnet. Han vet väl, att ingenting kan göra oss skada, så länge Kristus är oss dyr och viktig, är oss allt uti allt; och däremot, att ingenting kan hjälpa oss, om Kristus förloras. Kristus är dock allena den, som mäktar "nedslå djävulens gärningar" och är för "helvetet ett gift och döden en plåga".

Kan jag blott hålla mig till Kristus och det rena, hälsosamma ordet, så kan allting hjälpas; ja, även om det icke alltid ginge så rätt och väl med mitt leverne, blir jag likväl då alltid igen upprättad. Men kan den gamle ormen föra oss ifrån Kristus och hans sanna kännedom, då har han vunnit, då har han oss vapenlösa och hjälplösa uti sin hand.

Därför skola vi alltid finna, att all djävulens strävan, makt och list går därpå ut att föra oss ifrån Kristus och ställa oss något annat för ögonen — må det ock vara idel helighet, fromhet och goda gärningar — blott att icke Kristus i enfaldig trons hunger eller förtröstan skall vara vårt föremål. Därför säger ock den store aposteln: "Jag fruktar, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så varda ock edra sinnen förvända ifrån enfaldigheten i Kristus." Faran är därför visserligen icke fjärran.

Utom detta djävulens oavlåtliga strävande, ligger ock i all människonatur dels en gruvlig otacksamhet, glömska och förgätenhet av Guds välgärningar och av den nöd, varifrån Han förlossat oss; dels ock ett oändligt nyhetsbegär, eller att man alltid snart ledsnar vid vad man har, och önskar sig något nytt, alltid älskar ombyte. Så är ock Kristus och hans evangelium för allt förnuft en galenskap och förargelse.

Låtom oss därför väl se till, att vi ständigt äro på den rätta vägen, i det rätta sinnet, att det, som är störst i himmelen och för Gud, också är störst för oss! För Guds ögon är ingenting stort och gällande, utan endast Sonen, offrad för oss; detsamma måste ock för oss vara det enda stora och dyrbara. Om vi hava en annan smak, är det intet gott tecken, och då böra vi inför Gud beklaga sådant och anropa Honom om den rätta smaken och sinnet.

Så böra vi ock veta och betänka, att det finns ingen synd på jorden så förskräcklig, ingen, som så måste uppväcka Guds vrede, som otacksamheten och föraktet för hans stora välgärningar; och nu är icke någon Guds välgärning större än den, att Han gav oss sin egen Son och i Honom det eviga livet, då vi hade förtjänt att evigt draga våra synders rätta lön.

Därför, "huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet!" Ännu mer, om vi också en gång hava sett Guds herrlighet i Kristi evangelium, hava genom tron blivit Guds barn och fått smaka, huru ljuvlig Herren är, vore det ju en förskräcklig otacksamhet, om vi nu hölle samma nåd och evangelium för en ringa ting, som icke smakade oss. Detta vore, vad Jesus kallar att "hava övergivit den första kärleken".

Paulus skriver ock om den första kärleken ibland de galater, att de då hade så högt värderat evangelium, att de upptagit honom, som predikade det, "såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus", och tillägger: "Huru saliga voren I då? Jag är edert vittne, att om det hade varit möjligt, haden I uttagit edra ögon och givit mig." Så högt värderade de evangelium då! Men sedan de av en "främmande lärdom" blivit "tjusta", så att de icke lydde sanningen, utan "sökte varda rättfärdiga genom lagen", då kallar han detta, att de på nytt korsfäst Kristus, säger, att de mist Kristus och voro fallna ifrån nåden.

Och är det icke förskräckligt, när enligt Kristi egna ord sådant kan ske, eller den första kärleken övergivas, mitt under det man likväl fortfar att arbeta och lida för Kristi namn, är vaksam mot falska andar och har skarp blick att avskilja dessa, således blott genom ett tyst inre avdöende ifrån den rätta bättringens och trons övning; ty så lyda Kristi tänkvärda ord i Uppb. 2:2—5.

Slutligen skola vi ock märka, att om Kristus skall förbliva oss alltid dyr och kostlig, vårt hjärtas allt uti allt, och den nya sången aldrig bliva oss gammal eller lång, är nödigt, att icke blott den rätta läran, utan ock det rättsinniga livet bevaras — att vi stå uti beständig övning, dagligen leva uti den bättring, som är inför Gud, i ett vaket samvetes kännedom av synden, samt dagligen vilja vara förvissade om syndernas förlåtelse, om nåd och vänskap hos Gud. Då skall Kristus städse bliva oss väl behövlig, dyr och oumbärlig, då skall evangelii ord vara oss ett ständigt behov, smakligt och kärt; vi skola då gärna höra, läsa och tala om Kristus.

"Äro ock edra huvudhår alla räknade." (Matt. 10:30)

Tycker du, att detta är alltför mycket, så att du har svårt att tro det, så öppna dock ögonen och se omkring dig. Eller är du så blind, att du icke ser, vad blotta förnuftet plägar se, att allt, vad som finns skapat på jorden, är gjort för människan? Att icke en sten eller ett träd eller ett strå där finnes, som icke är ämnat till människans tjänst. Ja hela djurens mängd är ju ock skapad för människan; hon tager dem alla i sin tjänst. Säger dig icke allt detta, att Gud har någon besynnerlig omsorg om människan — att människan är ett alldeles särskilt föremål för hans hjärta?

O, begynn dock se på skapelsen, om du är en sådan otrogen, att du kan göra din Frälsare till ljugare, då Han säger, att alla våra huvudhår äro räknade. Han har själv visat oss till skapelsen. (Se Matt. 6). Och kan du få ögonen öppnade att se, att Gud i hela skapelsen haft människan till föremål, då måste likväl det en gång bliva dig ett väldigt vittnesbörd om, vad människan är för Guds hjärta, och huru Han då måste i allt, vad Han tillsänder, allraförst se på hennes högsta väl, hennes eviga salighet.

Skåda nu i detta ljus dina allrabittraste erfarenheter, så skall du kanske finna idel gudomlig kärlek och trohet i allt, vad dig hänt. Du har kanske förlorat all din egendom och är försatt i de hårdaste bekymmer för dig och de dina; eller har du förlorat den huldaste vän, du har på jorden, förutan vilken du icke kunde leva; eller har du på en gång förlorat de käraste förhoppningar, som du med ett hjärta av djup känsla länge har närt — detta är bittert. Men en gång i evighetens ljus skall du se, att icke det minsta av allt detta bittra hände dig utan Guds högsta kärleksavsikt, nämligen din odödliga själs frälsning, vilket är en så stor och för vår gamla människa svår sak, att så där djupa sår måste skäras i den.

Eller du har kanske en ännu bittrare erfarenhet, t.ex. den, att sedan du genom Guds stora nåd emot dig hade fått till ditt hjärtas högsta önskan, att hela ditt liv måtte hädanefter bliva din Gud till ära och många själar till välsignelse, har du genom oförmodade frestelser blivit förd i något sådant syndaelände, att du rentav blivit eller tror dig bliva till en förargelse och vanära för evangelium; och du ville dock hellre många gånger vara död än uppleva något sådant. O, stilla ditt hjärta! även något så outsägligt bittert låter Gud sina käraste barn erfara.

Den trognaste lärjunge, som gärna velat dö för sin herre och slutligen gjorde det, skulle först en gång bitterligen gråta över den förskräckligaste förnekelse. Den högst benådade bland kvinnor, utvald att vara själva Guds Sons moder, som en gång sjöng så hänryckt: "Härefter skola alla släkter kalla mig salig", skulle en gång få lämna det dyra barnet ur ögonsikte, att det i tre dagar är förlorat, och hon får i sitt hjärtas bittra bekymmer fördöma sig såsom den allrastörsta synderska, som nu var orsaken därtill, att hela världens Frälsare var förlorad, så att hon nu mycket gärna tiger med, att hon är Guds Sons moder.

Det är vårt hjärtas djupa fördärv, dess benägenhet till självförgudning och andra synder, som med sådana bittra erfarenheter skola utbrännas. Låtom oss därför blott vörda Gud och hans höga nådesavsikt med oss, nämligen att bringa oss till den eviga saligheten i himmelen; låtom oss vörda hans höga mening med allt, vad Han tillstäder eller tillsänder oss, nämligen att rensa, luttra och stadfästa oss i nåden, döda vår gamla människa, helga vårt sinne, föröka vår tro, bön, ödmjukhet och allvarlighet, att göra oss ledsna vid det förföriska jordelivet och längtande efter himmelen.

När vi förstå, att Gud har sådana höga och hulda avsikter med allt, vad Han tillsänder oss, låtom oss blott ödmjukt och tacksamt prisa Honom för allt, vad som händer oss, och aldrig glömma det gyllne ordet, som står och faller med själva Herren Kristus: "Äro ock edra huvudhår alla räknade." Och ser du dig alltför ovärdig till en så övermåttan stor nåd, så hör, vad i Uppb. 5:1—6 så högtidligt säges om alla skapade varelsers ovärdighet inför Gud. Där står, att "ingen i himmelen, eller på jorden, eller under jorden fanns värdig, icke ens att se på boken" — och dock borde Johannes icke häröver gråta, ty det fanns en, som var värdig, sade en av himmelens äldsta. "Gråt icke! Si lejonet av Juda slägte har vunnit;" och då såg Johannes ett Lamm, såsom det hade varit slaktat.

O, att den synen så ginge oss genom märg och ben, att den bleve beständigt stående för våra ögon, att vi aldrig glömde, att endast det slaktade Lammet är värdigt, och det för oss — ty det är ju sannerligen icke slaktat för sig, utan för oss — och att det är för detta Lammets skull vi äro så mycket värda för Gud, att också "alla våra huvudhår äro räknade, att icke ett hår faller av vårt huvud hans vilja förutan".

"Jag är Herren, din Gud, som har utfört dig av Egypti land utur träldomens hus. Du skall inga andra gudar hava jämte mig." (2 Mos. 20:2-3f)

Detta är Herrens egen inledning till sin heliga lag. Här låter Herren förstå, vem Han är, som talar, och på vilka grunder Han kunde så bjuda, befalla och döma.

"Jag är Herren". Det är detta: Jag Herren, som är den egentliga grunden till den heliga lagens eviga vikt och evigt förbindande kraft. Jag är Herren, jag är Jehova, den evigt varande, den självbestående, urkällan till alla väsenden och all makt.

Låtom oss betänka: Vadan är menniskan kommen — hon, som skall lyda denna lag? Vad är människan? Hon är ju hans händers verk, hans skapade kreatur. Har Han icke då all makt och rätt att bjuda henne, vad Han vill, inskränka hennes frihet och föreskriva henne lagar?

Detta är det första, Han med detta ord påminner oss. Och låtom oss djupt betänka detta. Ty det är just grunden till all olydnad och allt förakt för Guds lag, att vi icke besinna, vem Herren är, som givit lagen, och vad vi äro inför Honom. Ja, om det bleve oss givet att se eller förnimma, vem Han är, som talar i den heliga lagen, så skulle vi väl hellre försmäkta och dö, än vi skulle våga att göra något emot Honom.

Vi säga icke, att vi skulle därigenom hava makt att emotstå synden, nej det står icke så till med oss efter syndafallet, att vi blott på ett bud kunna göra, vad vi vilja, men vi skulle ock därför försmäkta och förtvivla, om icke Gud själv förbarmade sig och frälste oss. Så långt ifrån, att vi skulle vara säkra och obrutna med alla våra synder.

Ty tänk, vad det är, att Han giver lag åt människorna — Han, som är den store himmelens och jordens Skapare, som i begynnelsen gjorde allting av intet, som skapade solen, månen och stjärnorna och jorden med allt, vad som är deruppå, och skapade människan sig till ett beläte, till barn och arvinge, utrustad med förmögenheter att höra och förstå hans vilja, Han, "den höge och högtbesuttne" — Han ger människan bud och lagar. Skulle vi våga att trotsa och förakta Honom?

Vilket förskräckligt fördärv i alla våra krafter, att vi icke ens äro bekväma att besinna sådant. Vi borde dock annars betänka, att Gud kan varje ögonblick krossa oss, likasom man krossar en fluga, att vi äro helt i hans händer, att vårt liv och all vår välfärd i tiden och i evigheten beror av Honom. Vi hava icke ett andedrag i vår makt, och Gud har otaliga sätt och medel att straffa dem, som förtörna Honom; såsom vi ock se på alla sidor, huru Han tillsänder den ena en ond bråddöd, den andra en förskräcklig sjukdom, den tredje galenskap, den fjärde en förblindelse och djärvhet, som bringar honom i synd och skam. Det är sant, vad Luther säger, att "Gud har på alla sidor snaror och fällor för sina föraktare, så att de kunna ingenstädes undkomma Honom".

Och slutligen är Han ock den, som kan fördärva både själ och kropp i helvetet. Ja, om icke Han vill taga wår arma själ om hand, när vi dö, och föra den till himmelen, så blir den för evigt borta. Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa!

Betänk även, å andra sidan, huru mycket gott Gud kan göra oss, om Han är oss nådig. Huru mycken nåd och välsignelse i tiden, och huru mycken glädje och salighet genom en hel evighet kan icke Han giva sina vänner! Och Honom skulle vi våga att förakta och trotsa! Tänk, om Han blott ville taga sin Helige Ande ifrån dig och lämna dig åt naturens mörker, köttets lustar och djävulens makt! Låtom oss därför bedja över detta ordet: Jag är Herren! nämligen att vi få detta ord såsom med stora flammande bokstäver skrivet i vår själ, så att det står oss för ögonen i alla våra livsdagar.

Men sedan ligger ock ännu en lärdom i det namn, med vilket Gud här angiver sig för folket, nämligen Jehovah, ty Jehovah betyder den evigt varande, oföränderlige. Därmed låter Han oss förstå, att hans lag aldrig i tiden skulle till en bokstav eller en prick förändras. Det är nämligen värt att märka, att själva grunden för Guds heliga lag icke egentligen är någon fri, tillfällig vilja hos Gud, utan fastmer just hans eget väsendes natur; ty frågar någon, varför vi skola vara heliga, så säger Gud själv: ^Varen heliga, ty jag är helig." Han säger icke: Ty jag vill så; utan Han säger: "Ty jag är helig".

Då nu grunden till den heliga lagen ligger i Guds eget väsende, förstå vi, varför den omöjligen kan någonsin förändras, ty då skulle Gud själv vara förändrad. Därför kan det aldrig i tid eller evighet bliva lovligt, vad Gud i sin lag förbjudit. Att hava andra gudar, att missbruka Guds namn, förakta hans ord eller att förakta sin nästa, att avundas, hata, eller beljuga honom o.s.v., sådant kan aldrig för något enda tillfälle eller för någon omständighet, t.ex. vår fallna naturs svaghet, bliva oskyldigt eller tillåtet, utan förbliver evinnerligen Gud misshagligt. Ty Guds lag har sagt oss, att det är stridande emot hans heliga sinne; och hans sinne kan aldrig förändras. Detta är ock något, som vi hava att betänka vid de orden: Jag är Jehovah.

"Det hövdes Honom, som hade fört många barn till herrlighet, att Han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." (Hebr. 2:10)

Det var såsom vår salighetshövding, Kristus är vorden fullkommen. Detta har skett genom tvenne för Guds Son alldeles nya övningar: Hans lydnad och hans lidande. Vi se detta av dessa apostelns ord: "Det hövdes Honom, att Han skulle genom lidande göra deras salighetshövding fullkommen." Och åter: "Ändock Han var Guds Son, har Han dock, av det Han led, lärt lydnad. Och då Han vart fullkommen" etc. —

Märk! Guds Son har "lärt lydnad". Det var något för Herren såsom alla varelsers herre och lagstiftare alldeles nytt, att själv såsom en lydig tjänare gå under den lag, Han givit oss. Han liksom förundrar sig själv däröver, då Han i den profetiska psalmen säger: "Herre, min Gud! stora äro dina under och dina tankar — offer och spisoffer behaga dig intet, men öronen har du öppnat mig. Si, jag kommer; i boken är skrivet om mig. Din vilja, min Gud, gör jag gärna; och din lag har jag i mitt hjärta."

Märk, "öronen har du öppnat mig". Detta betecknar, huru Han vart "gjord under lagen", blev satt till att lyda; ty det är en tjänares sak att höra, blott höra till och lyda. Då således detta var en för Guds Son alldeles ny övning, förstå vi, varför aposteln säger, att Han har lärt lydnad.

Men att lära lydnad, att såsom sin egentliga kallelse öva lydnad inför Guds lag, vilken var given åt oss människor, det var något, som Guds Son aldrig behövde för sin egen del, utan det har Han helt och hållet gjort endast såsom vår salighetshövding, såsom den andre Adam, vilken nu i hela människosläktets ställe skulle stå lydnadens prov, liksom den förste Adam också ställdes på ett prov för lydnad, men föll. Ty såsom för en människas olydnad många äro vordna syndare; så varda ock för Ens lydnads skull många rättfärdiga."

O, en herrlig tröst, vid känslan av vår dagliga och oändliga olydnad — ty hela vårt gruvliga syndaelände består i olydnad mot vår Guds bud. O, en herrlig tröst att då veta, att Gud har givit oss En, som skulle utöva den fullkomliga lydnaden i vårt ställe, den lydnad, som vi äro skyldiga att bevisa, men vilken vi aldrig rätt göra! "Genom Ens lydnad varda många rättfärdiga." Det är Kristi lydnad, som är den egentliga tillfyllestgörelsen, vilken, oss given och tillräknad, utgör den rättfärdighet, varmed vi helt väl bestå inför Gud, och är den rättfärdighet, som lagen krävt av oss, men icke kunnat åstadkomma; såsom Paulus säger: "Det som lagen icke kunde åstadkomma, i det han vart försvagad av köttet, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndeligt kötts liknelse."

Det var icke nog, att våra synder med blod avplanades, lagen måste ock fullgöras, och det behagade den barmhärtige Fadern att giva oss en provman för alla människor, en ny Adam, som skulle stå provet, en för alla och alla i Honom. Därför har Han, ändock Han var Guds Son, lärt lydnad; och då Han vart fullkommen, blev Han för alla dem, som lyda Honom, en orsak till evig salighet. Sålunda är Han endast genom lidande och lydnad vorden en fullkommen salighetshövding.

Då Han ännu som ett barn låg i krubban,  var Han följaktligen ännu ingen fullkommen saliggörare. Hade Han genast från krubban återvänt till himmelen, hade detta besök av uppgången från höjden icke varit oss till salighet. Han måste först bliva beredd att vara Man för vår frälsning och vårt hopp, vara vår salighetshövding. Det var alldeles nödvändigt, att Han först, under storm och trångmål, för oss och i vårt ställe uppfyllde all rättfärdighet och fullgjorde de skyldigheter, som ålågo oss. Det var oundgängligen nödigt, att Han uthärdade hela den förbannelse, vilken rätteligen tillkom oss, ja, att Han själv vart en förbannelse för oss. Han måste kämpa, lida, blöda, varda av Gud övergiven — Han måste dö.

Genom alla dessa djup måste Han vandra, om Han skulle bliva oss en tillfyllestgörande Frälsare. Och även detta var ännu icke allt, vad som till detta stora ändamål måste ske med Honom: Han måste även åter uppstå, såsom en livets Furste, och med vårt kött och blod fara till himmelen och varda upphöjd på Majestätets högra sida i höjden, att Han skulle kunna sända oss sin Ande och bereda sig ett villigt folk på jorden. Och först då, när Han hade förnummit djupens rytande, druckit ur Belials bäckar, störtat sig ned i en avgrund av dödens förbannelse, sprängt gravens försegling, genombrutit molnen och i vår mänsklighet intagit Majestätets stol, då först var Han oss fullt "gjord till visdom, till rättfärdighet, till helgelse och förlossning"; då först stod Han där, för Gud och för världen, såsom en fullkommen Frälsare och Överstepräst för sin syndarehär — och var fullkommen.

"Detta är den förtröstning, som vi hava till Gud, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk, när man i bönen går utom ordet. Många bedja och tro sådant, som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedraga sig själv, såsom om någon ville bedja Gud om dagligt bröd, men icke ville själv arbeta; bedja Gud uppehålla hans andliga liv, men ville själv icke begagna Guds ord; bedja Gud om nåd till helgelse, då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter, då han ännu icke har tron, ännu icke är inympad i Kristus; eller bedja om en salig ändalykt, då han aldrig i tiden vandrat den vägen, som drager till livet; eller bedja ovillkorligt i saker, där det är ovisst, vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedraga sig själv. Tron och bönen måste alltid hava ett löfte av Gud att grunda sig på, eljest äro de fåfänga.

Andra åter hava löften och tillsägelser av Gud om de ting, som de åstunda, men begagna icke dessa löften, betänka dem icke, taga icke Gud på orden, utan gå bort förutan både tro och bön; eller ock bedja de, men utan tro på ordet, och bedja så i vädret, bedja ock därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första, som nu fordras till en rätt bön, är, att den icke är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dig och säger till Herren: "Du har befallt mig bedja; jag gör blott, vad du själv befallt mig;" eller med David: "Mitt hjärta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansikte, därför söker jag ock, Herre, ditt ansikte;" jag gör blott, vad du själv befallt mig.

För det andra, att du icke kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dig; utan att du beväpnar dig med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär blott, vad du själv tillsagt mig. Gör så, som du själv sagt; ja, gör blott efter din egen natur och lust; du har sagt, att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådelig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men sådan bild av Gud skall förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du blott inrymmer dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att bliva vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det icke sant, vad som står om Herren, så gör det mig lika, hur helst det går mig."

För det tredje fordras härtill, att du icke kommer för Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dig din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak icke blir liggande på dig och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att icke din tro, utan Guds trohet, icke tron i din bön, utan sanningen i Guds löften komma att stå provet.

Allt detta sker genom att taga Gud på orden, eller, såsom David säger, "hålla Honom hans ord före". Si, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de uti bönen kämpat med Gud, såsom vi se av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, sade han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mig: Far åter in uti ditt land till dina fränder, jag vill göra dig gott — hjälp mig utur Esaus hand."

Si nu här, först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften, Han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle varda mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, huru hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om ock jag är ovärdig, så tänk dock därpå, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, dem du har kära. —

Vidare sade han: "Du som har sagt till mig: Far åter in i ditt land, jag vill göra dig gott;" d.ä. du har själv befallt mig företaga denna resa, du skall ock själv försörja mig. Och du har lovat att "göra mig gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, huru varder då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dig gott?" Likasom han hade velat säga: "Icke betyder det så mycket, om jag förgås; men — huru går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"

"Synden kände jag icke utom av lagen, ty jag hade icke vetat av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära." (Rom. 7:7)

Vi märka först de orden: "Synden kände jag icke utom av lagen." Detta är ett allmänt förhållande, om vilket aposteln redan i kap. 3: 20 hade sagt: "Av lagen känner man synden."

Men här lär han oss nu även, huru och när vi genom lagen lära att känna synden. Detta är även en viktig fråga; ty dels märka vi, att fastän vi alla hava kunskap i Guds lag, vi dock icke alla känna synden (hela världen sover alldeles säker i all sin synd); och för det andra böra vi betänka, att den, som icke lär att känna sin synd, kan icke heller söka frälsning därifrån, utan skall sist "dö uti sina synder".

Med all kunskap och klokhet och tro på Guds ord, är det omöjligt, att någon kan rätteligen anamma Kristus utan att så känna synden, att han blir "dödad av lagen"; först då kan han bliva levande i Kristus, bliva en ny människa, född av Gud. Detta är, vad hela Skriften lär.

Det är då en viktig fråga: hur och när lär jag att rätteligen känna min synd? Det första aposteln därom säger är, att det sker först då och därigenom, att du lär känna begärelsen. Han säger: "Synden kände jag icke utom av lagen; ty jag hade icke vetat av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära."

Med detta sammanhang säger han således, att han icke kunde känna synden, då han icke visste av begärelsen. Men vad han menar med att "veta av begärelsen", det märka vi ock av hans egen förklaring, nämligen att det först betyder känna begärelsen såsom synd: ty han säger: "Jag visste icke av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära." Härav märka vi, att han först åsyftar en upplysning därom, att redan begärelsen var synd, ty detta var, vad han lärde av lagen, som sade: Du skall icke begära.

För det andra märka vi av följande vers, att han åsyftar även den djupare kännedom om begärelsens makt över oss, som vi erhålla genom den bittra erfarenheten; ty han säger där, såsom en ytterligare förklaring häröver: "Då tog synden tillfälle av budordet och uppväckte i mig all begärelse."

Vi hava nu sett, att vi endast då känna synden, när vi känna begärelsen, men nu frågas: När och varigenom lära vi att känna begärelsen? Vi hava alla från barndomen lärt det budet: "Du skall icke begära", vi höra och läsa det ofta: och dock sover hela världen över begärelsernas brottslighet. Mången tager lagen för sig, för att däruti såsom i en andlig själens spegel skåda sina synder, och får dock icke därigenom någon levande syndakännedom. Huru och när erhåller man denna?

Apostelen säger, att det tillgår på ett helt annat sätt, än genom ett sådant självföretaget och mänskligt skådande i lagen. Han säger så: Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, fick synden liv.

Vad kan detta betyda, att Paulus levat utan lag? Icke betyder det, att han icke ägde, kände och brukade lagen; han var ju ifrån sin barndom undervisad i lagen och var under sitt oomvända tillstånd en så nitisk medlem av det strängaste religionspartiet på sin tid, att han "efter den rättfärdighet, som kommer av lagen, var ostrafflig". Vad betyder det då, att han hade fordom levat utan lag, och sedan det, att "budordet kom"?

Intet annat, än att han icke hade haft lagen levande i samvetet, utan varit sovande i sin gärningstjänst; att han icke hade sett, icke förnummit det budet: Du skall icke begära. Och att "budordet kom", betyder således, att lagen kom till liv och kraft i hans samvete, att han blev uppväckt ur syndasömnen och fick Guds heliga nitälskan och ögon kännbara för sig, vilka jagade och utmattade honom, vadhelst han företog.

Så tillgår det, att vi få syndens kännedom av lagen. Det fordras ett stort och nådefullt Guds verk därtill; det fordras, att Gud besöker dig och uppväcker dig från syndasömnen; annars kan du med all uppmärksamhet på lagen aldrig lära att känna dina synder. Aposteln bekänner således här, att endast den heliga lag, som sträckte sina bud ända till hjärtat och sade: "Du skall icke begära", öppnade hans ögon att se detta eljest förborgade onda, "begärelsen".

Och då blev den "ostrafflige" mannen snart en vederstygglig syndare. Ty då lagen, den store och allsmäktige Gudens heliga bud och hotelser, nu trängde sig på hans inre; då den i sin gärningstjänst förnöjde Saulus märkte, att den store Guden såg in uti hans hjärta och sade: du skall icke hysa den minsta begärelse till det onda — o, huru var icke nu all hans rättfärdighet förstörd!

Från syndiga tankar och begärelser var han icke fri; och då han nu ville frigöra sig även från detta inre onda, ville motstå och bortdriva alla onda tankar och även i hjärtat vara helig inför Guds ögon, då uppstod en ny och svårare nöd, än han hade förut känt; ty tankarna och begärelserna läto icke utdriva sig, utan blevo allt svårare, ju mer han lärde känna dem och stridde emot dem.

"Vi sågo och betygade, att Fadern har sänt Sonen, världen till en Frälsare." (1 Joh. 4:14)

Se nu här först höjden och djupet av den gudomliga kärleken!

Johannes säger, att "Fadern sänt Sonen världen till en Frälsare". Och åter: "Därpå är Guds kärlek till oss vorden uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, att vi skola leva genom Honom." Och åter: "Däruti står kärleken, icke det vi hava älskat Gud, men det Han har älskat oss och sänt sin Son till en försoning för våra synder."

Att Sonens sändande var ett verk endast av Guds kärlek och var Guds kärleks högsta bevis, det säger ock Herren själv: "Så älskade Gud världen, att Han utgav sin ende Son." Och vilken annan bevekelse kan här upptänkas än Guds egen kärlek?

En gammal lärare säger: "Sedan jag länge ansträngt all min tankeförmåga att i allt vårt vetande om Gud och om människan genomtränga till den yttersta bevekelsen, varför Gud så älskade världen, att Han för henne utgav sin enfödde Son, har jag omsider kommit till endast denna slutsats: Gud älskade, därför älskade Han."

Såsom en moder kan intet annat skäl uppgiva, varför hon med outtröttlig kärlek dag och natt sköter och bär sitt sjuka barn; nej, det är en lag i hennes hjärta, moderskärlekens, som tvingar henne därtill; så finna vi icke heller annat skäl, varför Gud utgav sin Son. Hans hjärta för människan var sådant, och människan var dock hans barn, ehuru fallet och vanställt; Han igenkände dock i henne barnet, som Han i begynnelsen skapade till sin avbild och arvinge av allt sitt goda. Gud älskade sitt fallna barn. Detta var bevekelsen.

"Gud sände sin Son." Redan detta ord säger oss, att Sonen var till, förrän Han blev sänd till världen. Kristus var Guds Son i ordets bokstavliga mening. Så måste Han ock vara, om hans sändande skulle utgöra uppenbarelsen av Guds oändliga kärlek till människan. För alla de profeter och änglar, Gud sänt till människors bästa, har Kristus dock aldrig anfört detta såsom beviset på Guds stora kärlek; endast om den enfödde Sonens sändande säger Han: "Så älskade Gud världen."

Och då aposteln i Rom. 8:3 kallar Kristus icke blott Guds Son, utan hans egen Son (gr.-t.), skiljer han därmed Kristus från alla, som i någon särskild mening kallas Guds söner, och låter förstå, att Han är Guds Son i egentlig betydelse. Änglarna kallas Guds söner på grund av deras skapelse och höga ställning; Israel (folket) kallas Guds son i anseende till den faderliga kärlek och omsorg, varmed Gud omfattade det folket; de trogna kallas Guds söner i kraft af deras nya födelse och gemenskap med Kristus. Men ingen mer än Kristus är kallad "hans egen Son", eller, såsom hos Johannes, den enfödde av Fadern, den enfödde Sonen. Och efter denna "gudaktighetens stora hemlighet, att Gud är vorden uppenbar i köttet", så hårt bryter vårt arma förnuft, att även de, som annars tro Guds ord, likväl här anfäktas och frestas att vilja taga uttrycket "Guds Son" i någon oegentlig mening, så betänk väl det nu sagda.

Och lägg därtill ännu hela Skriftens oräkneliga vittnesbörd, vilka visa, såsom i Hebr.1 anmärkes, huru den enfödde Sonen får av Fadern sådana namn och tilltal, som ingen av änglarna fått — "ty till vilken av änglarna har Han någon tid sagt: Du är min Son, i dag har jag fött dig", och åter: "Sätt dig på min högra hand, tilldess jag lägger dina fiender dig till en fotapall;" att Honom tillägnas gudomlig dyrkan: "Och alla Guds änglar skola tillbedja Honom;" att Honom tillägnas ett evigt rike, då till Sonen säges: "Gud, din stol varar ifrån evighet till evighet;" och äntligen, att Honom tillägnas själva skapelseverket, såsom ock Johannes säger om "Ordet", som vart kött: "Genom det är allting gjort, och det förutan är intet gjort, som är gjort." Ja, lägg härtill, att Han var, "förr än världen var skapad"; såsom Han själv säger i Joh. 17: "Fader, förklara du mig när dig själv med den klarhet, som jag hade när dig, förr än denna världen var."

Sådant hade ock redan profetian sagt, då t.ex. i Mik. 5 säges, att från Betlehem skulle komma den, "vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet". Låtom oss i stilla tillbedjan prisa den Eviges underliga råd! Han har sannerligen sänt sin egen Son i världen.

"Varen ens sinnade." (2 Kor. 13:11)

Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting icke vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas betraktelse, torde vi snart uti livet få erfara annat, då vi blott för bristande ödmjukhet och endräkt föra oss och andra i svåra frestelser och bringa försmädelse över Jesu namn. Därför har icke ens Herren  Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma ödmjukhet och foglighet, då Han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden", och i Luk. 14 lärer, huru man icke ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.

Vi skola besinna, att den sanna kristendomen vill göra sina barn uti allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet, att vi icke skola uppehålla oss blott i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi böra tvärtom där tänka uppå, "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen skall icke i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill hava allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd, tycke och sätt gälla något, där det icke är bestämt stridande mot Guds ord och vilja.

Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finna denna redan hos de små barnen, att så snart de börja tala, framträder hos dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga livet, huru det överallt går efter det gamla ordet: "Så många huvuden, så många meningar." Var och en tycker, att hans förstånd och sätt alltid äro de bästa.

Om vi nu följa denna vår natur och vilja beständigt strida för vårt eget tycke, måste ju därav följa en oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet, om en kristen även i detta fall tager vid lärdom, tidigt vänjer sig att giva efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd, än alltid strida för detsamma. Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat giva oss.

Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår natur, som vi nu funnit, då skola vi alltid vara beredda på, att den också vill göra sig gällande i andliga ting. Därför är det väl värt, att vi först och sist inprägla hos oss de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finna i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt lär vår apostel, att om vi än icke kunna hava lika förstånd i varje fråga, vilket icke gärna kan ske, så länge "vi förstå endels och profetera endels", skola vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla hava de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som uti Kristus äro "en kropp och en ande".

Denna enhet i anden och talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sig hava ett klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och söndring bland dem, som redan äro i Kristus saliga och förenade, gör han därmed ett mycket större ont, än om han hade alltid behållit sitt ljus för sig allena. Ja, av Rom. 14 lära vi, att även om det var en verklig sanning, för vilken du stridde, men det skedde på ett sådant sätt, att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock gjort en sådan gärning, att aposteln säger, det du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över ditt förstånd förtappad".

Den andliga endräkten och själarnas förblivande vid enfaldigheten i Kristus äro därför så viktiga förhållanden, att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga och "hava din tro när dig själv för Gud". Farorna av endräktens störande äro vida större och hemlighetsfullare, än vi mena; och detta är orsaken, varför apostlarna givit så många och allvarsamma förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder, jag förmanar eder vid vår Herres Jesu Kristi namn, att I talen alla ett, och ibland eder ingen tvedräkt är;" och åter: "Varen ens sinnade, varen fridsamma, så blir kärlekens och fridens Gud när eder."

"I ock såsom levande stenar uppbyggen eder till ett andligt hus och till ett heligt prästerskap till att offra andliga offer, som äro Gud tacknämliga genom Jesus Kristus. (1 Petr. 2:5)

Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag därtill, att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt Honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det icke i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer, vilka icke behaga Gud; ty "utan tron är omöjligt täckas Gud". Men offra vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det Honom alltid behagligt, om det ock i sig självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".

Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt, vad vi göra, komma vi ock på de tankarna, att ingenting skall kunna behaga Gud, icke heller det som vi av tro och kärlek göra till hans ära och nästans nytta. Därigenom bliva vi tröga och ohågade till hans tjänst.

Denna mening är således en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi icke kunna med egna gärningar försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar icke i sig själva äro felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer äro genom Kristi offer för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar Honom.

Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar, vad hans barn i kärleken vilja göra för Honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna Honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.

Det är likväl icke blott bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindra oss att tro Guds välbehag därvid. Vi se alltid efter det, som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bliva missionärer eller martyrer, då kunde vi tro, att det behagade Gud. Vi besinna icke, att Guds välbehag beror endast därav, att vi i tro och kärlek göra det, Han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövas inom huset och samhället.

Herren Kristus säger, att Han på den yttersta dagen vill offentligen inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och Han säger, att Han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, vilka vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han skall säga: "Jag var hungrig, och I gåven mig äta; jag var törstig, och I gåven mig dricka; jag var husvill, och I härbergeraden mig o.s.v.; ty vad I haven gjort dessa minsta, mina bröder, det haven I gjort mig."

Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, dem vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl icke tro, att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tro, ja känna, att det misshagar Honom, när vi icke tjäna Honom, utan tjäna synden; varför skulle det icke då vara Honom behagligt, när vi tvärtom fly synden och i kärlek tjäna Honom? Vi märka åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De äro "Gud tacknämliga".

Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, huru gärna jag då vill göra det! Ser Kristus därpå, såsom gjorde jag det åt Honom, huru lycklig är jag icke då!

Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, huru gärna  vill jag icke då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag icke besvarar ont med ont, utan hellre giver ett "mjukt svar, som stillar vrede", huru gärna vill jag då icke göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, huru gärna vill jag icke då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och icke baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, huru gärna jag då vill göra det!

Si, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, huru sådana offer äro Gud behagliga.

"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de hava fått utkorade barns ande, i vilken de ropa: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de icke kunna på detta sätt förtroligt tala med Honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter icke heller sina vänner förgäves vänta och begära Honom. Han säger själv: "Den mig älskar, han skall varda älskad av min Fader, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom."

Men tänk icke, att du skall alltid se och förnimma, att Han är när. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att Han fördöljer sig själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycka, att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar hava oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter däröver, att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och I sen mig icke; och I skolen gråta och jämra eder."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att Han så skall fördölja sig; och att det alldeles icke skall synas dig såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det icke så synas dig, utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det skall vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har blott som snarast bortgömt mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag förbarma mig över dig", och så omöjligt Kristus kunde bliva borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gingo till Emmaus, vilka ansågo Honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det ock, att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till Honom dag och natt och dock komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud förer visst de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd, huru helst det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du ock icke kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan Han omöjligen bliva borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då Han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det icke är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron skall övas.

Men denna övning i tron hava vi dock ännu oftare därigenom, att vi ingenting förnimma av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi äro i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bliva den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter, som aldrig frukta för sig, hava verkliga skäl att frukta.

Men nu, huru underligt än Herren förer oss, kan Han dock icke alltid bliva fördold. "De, som bida efter Herren, få en ny kraft" — och få tid efter annan även se hans herrlighet, så att de ock uppfyllas av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men ock så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles voro av Herren förglömda, ger Han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrista med Daniel, då han i lejonkulan fick mat sig tillsänd: Herre Gud du tänker ju ännu på mig! Jag menade, att du hade glömt mig. -  O, huru den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

"Mig har du gjort arbete i dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Si där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gälla något vid vår benådning. Uti Kristi blods röda hav äro både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål Han icke, att någon syndare vill själv göra sig värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mig har du gjort arbete uti dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se, vad de orden betyda: "Mig har du gjort arbete uti dina synder", måste du skåda det uti Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är intet skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon emottager hans otaliga välgärningar, men trampar hans vilja och bud; icke älskar Honom över allt, utan föraktar Honom och dyrkar avgudar; icke fruktar Honom över allt, utan med lätt mod syndar emot Honom; icke förtröstar på Honom, utan på sig själv och på andra; icke älskar sin nästa såsom sig själv, utan tänker blott på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men icke så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att Han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hörer det kvidandet uti nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna litet och fråga, vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräckes, gråter och kvider. Gå icke förbi den synen så likgiltigt! Det angår dig, det är din Frälsare, det är den, som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du Honom, varför Han så svettas, får du till svar: "Mig har du gjort arbete uti dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Vi är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar Han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mig. Icke att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "tälja alla hans ben", undervisar dig profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid." Ser du Honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dig ögonen och förklara dig Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dig; du skall bliva både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden skola få en ny kraft och betydelse: Icke att du har arbetat om mig; jag har arbetat för dig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den, som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och huru skall det gå den fria, fräcka världen, när en gång detta blod kommer över henne!? Huru skall det gå dig, som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill varda helt förenad med Honom, varda hans egen, bliva och leva under Honom i hans rike — dig, som kommer årligen till hans dödsåminnelse, annammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskaper! Huru skall det gå dig? Kunde icke de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade emot Mose lag; huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

"Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." (Jes. 43:25)

Hörom här, vad som är Herrens sinne! Nu väl, alla I, som ären törstiga, kommen hit till vatten; och I, som icke haven penningar, ja, både syndare och helgon, hören här, då Herren själv talar och säger oss, huru Han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare, än det Herren själv säger?

Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."

Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.

O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!

Men för att kunna rätt märka kraften af dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.

Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.

Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^

På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."

Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

"Var nu någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur; det gamla är förgånget, si, allting är vordet nytt." (2 Kor. 5:17)

Den första skapelsen hade blivit fördärvad genom syndafallet och det, som var en lust och förnöjelse för Guds hjärta, då Han såg på allt, det Han hade gjort, undergick en så sorglig förstörelse, att Herren på människosätt talade om en ånger över, att Han gjort människorna.  Men då gav Gud oss det eviga "Ordet", "begynnelsen till Guds kreatur" att Han skulle åstadkomma en ny skapelse på jorden — den nya människan, som är skapad efter Gud, liksom i den första skapelsen, i sannskyldig rättfärdighet och helighet - skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, till vilka Gud tillförne har berett oss.

Var någon är i Kristus", säger aposteln. Vad det vill säga och huru det tillgår, hava vi ofta betraktat, nämligen att Anden så straffar allt det, som är i oss, synd, otro, egenrättfärdighet, att vi till slut ingenstädes finna ro, utom i Kristus och hans rättfärdighet. Då själen, jagad och driven av Andens beständiga straffande, till slut måste helt insvepa sig i Kristi rättfärdighet och hava blott i Honom sitt allt, både sin rättfärdighet och sin starkhet, då heter det: hon är i Kristus. Och då, säger aposteln, är hon ock ett nytt kreatur — det gamla är förgånget, och allting är vordet nytt.

Och detta är den uppenbaraste sanning i erfarenheten! Varje kristen vittnar, att på samma gång han fick liv i Kristus, fick ljus och frid i hans rättfärdighet, blev i detsamma i hans inre ett alldeles nytt väsende, ett nytt hjärta och sinne, så att han nu såg allting annorlunda, han fick ett nytt förstånd i alla andliga ting, ny syn och hörsel, ny lust i hjärtat, nya fröjder och nya sorger, nya utsikter och nya strävanden: korteligen, han har ett nytt liv, en hel ny värld för sig - "allting är vordet nytt". Detta yttrar sig ock hos honom i ett nytt tungomål, nytt tal och nytt leverne.

Och vad det gamla angår, som ännu finns kvar hos mig, har jag nu kommit i en ny ställning till detsamma: synden, lustarna, som förr voro min förnöjelse, äro nu min plåga och förskräckelse; det andliga och himmelska, som förr var mig tråkigt och främmande, år nu mitt liv och min lust. Mitt sinne är nytt, fastän köttet, efter det gamla adamitiska fördärvet, är sig alltid likt. Detta nya inre är det starkaste beviset på en ny födelse, ty födelse tyder på själva det inre väsendets förvandling. Och Kristus säger. Utan en varder född på nytt, kan han icke se Guds rike." Och Johannes säger: Guds barn, vilka icke äro födda av blod, icke heller av köttslig vilja, icke heller av någon mans vilja, utan av Gud."

Genom denna nyfödelse av Gud, denna nyskapelse, återställes det i syndafallet förlorade Guds beläte i människan, nämligen uti de trognas sinne och anda; men emedan vi ännu leva i köttet, vilket är fullt av synd och strider emot Anden, är detta nya beläte ännu icke uppenbart och fullkomligt. Men den nya människan, som är skapad efter Gud i sannskyldig rättfärdighet och helighet, skall en gång förlossas ifrån denna dödens kropp, då Kristus varder uppenbar, och "då varda vi lika Honom".

Här må nu var och en pröva sig själv. Aposteln säger bestämt: "Var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur." Om du menar dig vara omvänd och troende, men icke har fått detta nya sinne och hjärta, icke i ditt inre blivit ett nytt kreatur, vet du ännu icke, vad den rätta tron och saligheten i Kristus vill säga. Hela Skriften vittnar ju överallt, att den sanna tron medför ett nytt sinne, nytt hjärta, vänskap och bekantskap med Gud, lust till hans lag och seger över världen. Så omöjligt som att eld skulle vara utan värme, så omöjligt kan tron och nyfödelsen av Guds Ande vara utan liv och kraft.

Var någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur. Detta är kort och enkelt talat av aposteln, men bestämt och avgörande. Flyg icke förbi den prövande sanningen, stanna och var uppriktig emot dig själv! Allt Guds ord måste vördas och med allvar betraktas. Det är bättre att i tid upptäcka sin andes falskhet, än att för sent vara bedragen. Du kan ju veta med dig, om du genom din tro kommit till den här nämnda inre förändringen.

Om ock dina synder och skröpligheter ännu vore än så många och svåra, men du dock därjemte har detta nya sinne, först att Kristus, Kristus blivit ditt A och O, ditt första och ditt sista, din enda tröst, ditt dagliga behov, så att du helst vill höra något om  Kristus och hans förtjänst — och, för det andra, att du i följd därav har fått en ny kärlek och lust till Guds lag och hans vägar, varigenom ock dina synder blivit din värsta plåga — si, om ock dina synder och brister då äro än så svåra, är dock detta nya väsende det säkraste bevis, att du är född av Gud.

De fåvitska jungfrurna kunna väl vara religiösa, älska ordet i allmänhet och öva sina vissa heliga gärningar; men - att hava sin lust och sitt liv i Kristus och hans nåd, att helst höra och tala om Kristus och syndernas förlåtelse, det finner du icke hos dem.

Du lever, med dig skall jag leva och vinna,
det gamla förgått, du gör världen ny.
Låt mörkrets onyttiga verk då försvinna,
låt köttets begär för din Ande fly.
Du vare mitt begär,
du vare ständigt här,
tills jag dig, Frälsare,
evigt får se!

"Då sade ormen till kvinnan: Förty Gud vet, att på vad dag I äten därav, skola edra ögon öppnas, och I varden såsom Gud, vetande, vad som är gott och ont." (1 Mos. 3:5)

Märk dessa ord! den försåtliga tvetydigheten och ormalisten. Se nu här den "vitklädda" djävulen! Här synes han ganska präktig, förskapad till en ljusets ängel.

Han säger icke till Adam och Eva: förty I skolen allsintet akta, vad Gud säger — tvärtom tager han just Gud till vittne på, vad han sagt, och lägger Guds egna ord till grund därför. Han gör endast en förklaring över det namn, som Gud själv hade givit trädet. Gud hade i förbudet kallat det kunskapens träd på gott och ontt. Vad detta betydde, vill nu djävulen utlägga.

Gud vet, säger han, Gud har medgivit med själva trädets namn, att man genom detta träd får kunskap om gott och ont, vilken kunskap Gud själv äger — således: att på vad dag I äten därav, "skolen också I varda såsom Gud, vetande, vad som är gott och ont". Detta är ju allt förträffliga saker: varda såsom Gud själv, vis och upplyst såsom Han — detta måste ju icke vara något ont. När nu Gud vet sådant, är det ju omöjligt, att Han, eder hulde, allgode Fader, kan hava förbjudit eder att äta av detta träd.

Så hava somliga förstått satans djuphet häri. Andra åter mena, att han härmed velat ingiva misstankar om någon missunsamhet hos Gud, nämligen att Han icke unnade dem att bliva så lyckliga och herrliga — att de således icke borde så visst och fast tro på Guds kärlek och välvilja för dem. Båda meningarna kunna väl stå tillsammans; ty Eva kunde ju endast göra denna slutsats: Vet Gud, att genom åtnjutande av denna frukt våra ögon skola öppnas, kan Han icke hava förbjudit oss äta därav, utan vi måste hava missförstått hans ord; ty huru kunde ett sådant bud komma överens med hans godhet och kärlek. Har Han åter verkligen förbjudit oss äta därav, kunna vi icke annat sluta, än att Han är missunnsam emot oss. —

Se nu här satans djuphet! Denna framstår ännu hemskare, när man betänker, huru han här i sin djupa lögn inblandar sanningar, vilka han endast vanställer och fördunklar genom de tvetydiga uttrycken. Han lovar t.ex. att deras ögon skulle öppnas. Detta kunde tagas så, att de skulle få en utomordentlig vishet och insikt; men själv menar han utan tvivel endast den bedrövliga erfarenhet, de skulle få av synden och dess straff.

Vad som dock, överhuvud taget, är mest framstående i denna frestelse och därjämte lämnat så djupa märken efter sig i alla Adams barn, att det ännu i denna dag utgör den egentliga grundkällan till allt andligt fördärv, alla de mäktigaste frestelser och de djupaste fall, är ormens ingivelser till högmod, självförgudning och oberoende. Redan i ormens första ord: "Ja, skulle Gud hava sagt, att I icke skolen äta av allehanda träd", ligger den tanken: I, Guds herrligaste verk, I herrskare över hela jorden, skullen I hava ett band på eder! Skullen I icke hava all frihet? Men sedan frestarens dristighet vuxit, säger han uttryckligt: I skolen varda såsom Gud, eller gudar. Och just detta: I skolen varda såsom Gud— nemligen, icke genom någon Guds nåd och gåva, utan genom egen "kunskap om gott och ont", genom en egen åtgärd, egen gärning — det tog djupt i människan, det lämnade märken efter sig hos Adams släkte, vilka ännu i dag oupphörligt sticka fram.

Även är det onekligen något betydelsefullt, att ormen uppväckte ett kunskapsbegär, som isynnerhet bidrog till detta stora och förskräckliga fall. Luther säger: "Det är egentligen djävulens onaturliga gift, att människan vill vara klokare, än henne av Gud är bjudet." Först är det i allmänhet ingenting, som gjort människorna så galna uti andliga ting, så mäktigt fientliga emot Gud och hans vägar, som den inbilska lärdheten. När de höllo sig för visa, äro de vordna dårar, även om de verkligen innehade det största förråd av kunskaper. Aposteln säger, att förståndet uppblåser; en större rikedom på förstånd och vetande blir därigenom den mäktigaste frestelsen till självförgudning och självklokhet; och blott därigenom är den människan genast, mer än någon annan, obekväm för Guds visdom.

Gud står emot de högfärdiga och fördöljer sitt ljus för de visa och förnumstiga. Men när Gud står emot en människa, då är det förbi med henne, då faller hon från den ena dårskapen till den andra. "Då får hon en sådan vishet", säger Luther, "att hon anser för rättfärdighet, det som är synd, och för den högsta vishet, det som är den yttersta dårskap. Ty därhän plägar djävulen drilla saken, att ju mera fjärran människan kommer ifrån ordet, destomer lärd och vis tycker hon sig vara."

Vaka, själ, och bed,
och till strids dig red!
Räds, att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed!

I begärens spår
smygande han går,
vännens röst han efterapar,
sig till ljusets ängel skapar,
tills dig snärd han får
i begärens spår.

"Sade Jesus till Petrus: Följ mig." (Joh. 21:19)

Här begär den store Herren rentav en tjänst av sin arme Petrus och låter också honom bliva en fåraherde, såsom Han själv var, låter honom bliva sin tjänare och medarbetare. Samma nåd giver Han alla sina vänner, ehuru på många olika vägar i olika stånd och kallelser, men alla få vi bliva Kristi efterföljare och Kristi tjänare, göra och vara emot andra detsamma, som Han är emot oss.

Till alla, som älska Honom, säger Han: Följ mig! Såsom ock Paulus säger: "Varen Guds efterföljare såsom älskliga barn och vandren i kärleken, såsom ock Kristus har älskat oss och utgivit sig själv för oss."

Då nu Kristus säger till oss: "Jag är kommen, på det I skolen hava liv och över nog; vad jag har, skall även du hava; om dig något fattas, skall det även fattas mig; där har du min rättfärdighet, liv och salighet, att ingen synd skall fördöma dig, intet ont överväldiga dig, utan du skall vara alldeles trygg i evighet; så länge jag är rättfärdig och lever, så länge skall även du vara rättfärdig och leva för min skull", då vill Han, att också vi skola med samma kärlek säga till vår nästa: "Si, min käre broder! Jag har undfått min Herre och all nåd och salighet i Honom, låt nu även mig tjäna dig, såsom Han har tjänat mig; tag du, vad jag har, såsom jag har fått, vad Han hade; jag vill icke mer kalla mig eller något, som jag har, för mitt, utan hel och hållen vara dig och alla människor till tjänst, blott för min dyre Herres skull, som gjort och dagligen gör mig så mycket gott."

Att så handla, det heter att vara en Kristi efterföljare och "icke mer leva sig själv, utan Honom, som är för oss död och uppstånden". Och detta är ju hela vårt livs uppgift, om vi äro kristna.

Men ack, när man tänker, huru det härmed går i verkligheten, och att det icke är väl med att blott veta detta, utan det skall ock dagligen övas i verk och gärning, och när man känner, vilka bergstunga hinder då lägga sig i vägen, vet man icke, om det är värt att mer säga ett ord om saken. Det är ingen, som riktigt tror det, att Kristus så älskar och tjänar oss, som vi nyss sade, och på samma gång, att Han bryr sig om vår arma tjänst och har däri något behag, och de äro få, som ens akta det och söka att få det in i hjärtat.

Vilken tror riktigt, att Kristus verkligen har behag i våra arma gärningar? Jo, endast de arma förblindade själar, som leva i falsk tro, så att de mena, att gärningarnas eget värde är så stort inför Gud, att Han rentav skall älska dem för deras gärningars skull. Dessa tro så, att det är förskräckligt — emedan djävulen understödjer en sådan tro. Men får en människa rätt ljus över våra goda gärningars stora uselhet och ovärdighet, får hon ljus att se, det ingen enda gärning i sig själv är inför Gud ostrafflig, ren och behaglig, utan att vi måste hava förlåtelse för våra bästa gärningar, eller ock fördömas för dem — och att gärningarna behaga Gud, icke för deras eget värde, utan endast av följande orsaker: först att Gud för sin Sons skull har behag till våra personer och för den behagliga personens skull även låter hans lilla kärlekstjänst behaga sig, och för det andra för hans ord i gärningen, d. ä. för det Han behagar bjuda oss göra en gärning åt sig, så att gärningen har värde för hans skull, vilken befallt densamma — si, förstår man detta, då vill man icke tro och glädjas att få tjäna Honom, utan då går man och ser ändå blott på tjänstens eller gärningens egen beskaffenhet, och om nu denna är av ringa betydenhet i sig själv, då kan man icke tro, att man gör Kristus något behag därmed.

Detta är den plåga, som alltid låder vid den rätta läran om gärningarna, så att man kan av misströstan om att någonting kunna uträtta vilja tystna.

O, den svarta, olyckliga otron och det förblindade hjärtats mörker! Det är egentligen den olyckliga otron, hedningen i hjärtat, som förhindrar de trogna att med den lust och flit göra det goda, som de eljest skulle göra det. Ty så mycket älska de dock sin Frälsare, att om de blott riktigt trodde, att de finge tjäna Honom, skulle de med stor glädje löpa därtill, om det ock vore en lång väg. Om Han själv komme i synlig måtto uti deras hus och begärde av dem mat eller kläder, skulle de visserligen ingenting spara för Honom, utan framtaga det bästa de hade. Men då Han skickar i sitt ställe en fattig människa, som behöver mat, kläder eller penningar, är man ganska betänksam.

Kunde vi då tro, att Jesus står bredvid, ser på oss och säger: Allt det I gören dessa minsta, för min skull, det gören I mig, o, vilken glädje vi då skulle hava att giva eller utlåna, allt efter som det behövdes! Men då vi ingenting riktigt tro, hava vi ock ingen lust eller drift till att göra det goda.

"Vi gingo alla i villfarelse såsom får; var och en såg uppå sin väg. Men Herren kastade allas våra synder uppå honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad här egentligen är frågan, vari vi gingo i villfarelse och sågo var och en på sin väg, det märker jag av det, som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Jag märker då, att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då, vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg uppå sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag blott kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse, säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt, vad du gör.

Den andre tänker: Om jag blott kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, skulle jag hoppas nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves, vad helst du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta, vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder uppå Honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och Han varkunnade sig och gav oss en man, som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har Han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blevo genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde, att allas våra synder skulle vara hans, så att Han skulle betala och plikta för dem. Våra synder äro icke mer våra, utan hans. Och att vi måtte vara desto tryggare, säger profeten, att det är icke vi, som lagt våra synder pä Honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och Han måste väl mena och vara nöjd med, vad Han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Si, Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill hava för våra synder. Därför säger ock Jesus, att Fadern fördenskull älskade Honom, att Han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja.

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dig, det är Fadern själv, som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dig för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och for vilken du så högligen fruktar, Han har själv lagt din synd icke på dig, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu icke den, som har ett ont samvete, hava del i denna försoning, hava här sin frälsning och tröst, vem skall då hava det? Ty en försoning kan ju icke vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga. 

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare, som hava ett ont samvete, skola nu få hava frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, överräkna sedan, huru mycket du väger emot denna försoning, huru mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du icke, att alla människor äro emot Guds Son ett intet?

Ja, då Herren liknat sig vid en god herde och sagt, att Han låter sitt liv för fåren, så led dig vid denna bild till någon besinning. Föreställ dig, att ett får kunde hava moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sig en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville giva sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du icke, att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du icke, att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är icke Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du icke, att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än i sig själva äro, likväl här bliva till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bliva till intet, "på det vi skulle hava frid".

Kan du sålunda blott och allenast i Kristus hava din frid, då har du rätteligen förstått Honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter skall väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är Han, som skall sörja även för dessa. Du är blott ett eländigt får inför Honom. Han vill själv göra allting; fåret skall endast höra herderösten. Blott hören, så får eder själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!