"Se, Herrens hand är inte för kort så att han inte kan hjälpa, och hans öron har inte blivit lomhörda så att han inget hör." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisar sej såsom rätta kristna, men går i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud inte kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tycks för övrigt ha både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, suckar och sörjer de på sådant sätt, som om de inte hade någon Gud och Frälsare. Påminns de om att förtrösta på Gud, svarar de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som inte kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sej olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon inte kan förlossa, eller är med mej ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag inte mer något hjärta för eder? "Var är er mors skiljebrev, med vilket jag har övergivit er? Eller vem är min ockrare, till vilken jag har sålt er?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan inte vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sej självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den inte kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren inte vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi vet, att för dem, som har Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn har framför andra människor, att vad helst som händer dem, ska det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl ha mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan den aldrig åtkomma, i vilket Guds barn lever, att allting ska tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder den allting till sin skada. Och då den har allt som bäst och kommit som högst, är det inte mer, än att den är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn har det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lasarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det inte värre med dem, än att de mitt under detsamma är Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist ska bäras av änglar till Abrahams sköte.

Se, på detta sätt kan ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagn — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, ska inte fördöma dem, djävulen inte övervinna dem, döden inte skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav ser vi då, att det finns ingen nöd, där vår Gud inte kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får från Honom. För att någonsin kunna förloras, ska dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bli ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar för det, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sej. Nej, så länge kan inte något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han än så svag, såge det än så illa ut, låge han än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp hos Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaka Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersök, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är bara en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han inget hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tar del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den som rör er, han rör min ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

"Se, Herrens hand är inte för kort så att han inte kan hjälpa, och hans öron har inte blivit lomhörda så att han inget hör." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisar sej såsom rätta kristna, men går i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud inte kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tycks för övrigt ha både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, suckar och sörjer de på sådant sätt, som om de inte hade någon Gud och Frälsare. Påminns de om att förtrösta på Gud, svarar de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som inte kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sej olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon inte kan förlossa, eller är med mej ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag inte mer något hjärta för eder? "Var är er mors skiljebrev, med vilket jag har övergivit er? Eller vem är min ockrare, till vilken jag har sålt er?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan inte vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sej självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den inte kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren inte vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi vet, att för dem, som har Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn har framför andra människor, att vad helst som händer dem, ska det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl ha mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan den aldrig åtkomma, i vilket Guds barn lever, att allting ska tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder den allting till sin skada. Och då den har allt som bäst och kommit som högst, är det inte mer, än att den är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn har det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lasarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det inte värre med dem, än att de mitt under detsamma är Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist ska bäras av änglar till Abrahams sköte.

Se, på detta sätt kan ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagn — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, ska inte fördöma dem, djävulen inte övervinna dem, döden inte skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav ser vi då, att det finns ingen nöd, där vår Gud inte kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får från Honom. För att någonsin kunna förloras, ska dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bli ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar för det, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sej. Nej, så länge kan inte något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han än så svag, såge det än så illa ut, låge han än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp hos Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaka Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersök, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är bara en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han inget hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tar del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den som rör er, han rör min ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

"Se, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa, och hans öron icke lomhörda vordna, så att Han inget hör." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisar sej såsom rätta kristna, men går i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud inte kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tycks för övrigt ha både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, suckar och sörjer de på sådant sätt, som om de inte hade någon Gud och Frälsare. Påminns de om att förtrösta på Gud, svarar de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som inte kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sej olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon inte kan förlossa, eller är med mej ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag inte mer något hjärta för eder? "Var är er mors skiljebrev, med vilket jag har övergivit er? Eller vem är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan inte vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sej självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den inte kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren inte vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi vet, att för dem, som har Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn har framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl ha mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn lever, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det inte mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn har det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lasarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det inte värre med dem, än att de mitt under detsamma är Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Se, på detta sätt kan ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagn — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, ska inte fördöma dem, djävulen inte övervinna dem, döden inte skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav ser vi då, att det finns ingen nöd, där vår Gud inte kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får från Honom. För att någonsin kunna förloras, ska dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bli ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar för det, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sej. Nej, så länge kan inte något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han än så svag, såge det än så illa ut, låge han än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp hos Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaka Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersök, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är bara en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han inget hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tar del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den som rör er, han rör min ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

"Si, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa och hans öron icke lomhörda vordna, att Han intet hörer." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisar sej såsom rätta kristna, men går i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud inte kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tycks för övrigt ha både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, suckar och sörjer de på sådant sätt, som om de inte hade någon Gud och Frälsare. Påminns de om att förtrösta på Gud, svarar de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som inte kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sej olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon inte kan förlossa, eller är med mej ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag inte mer något hjärta för eder? "Var är er mors skiljebrev, med vilket jag har övergivit er? Eller vem är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan inte vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sej självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den inte kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren inte vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi vet, att för dem, som har Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn har framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl ha mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn lever, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det inte mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn har det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lasarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det inte värre med dem, än att de mitt under detsamma är Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Se, på detta sätt kan ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagn — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, ska inte fördöma dem, djävulen inte övervinna dem, döden inte skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav ser vi då, att det finns ingen nöd, där vår Gud inte kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får från Honom. För att någonsin kunna förloras, ska dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bli ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar för det, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sej. Nej, så länge kan inte något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han än så svag, såge det än så illa ut, låge han än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp hos Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaka Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersök, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är bara en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han inget hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tar del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den som rör er, han rör min ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

"Si, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa och hans öron icke lomhörda vordna, att Han intet hörer." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisa sig såsom rätta kristna, men gå i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud icke kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tyckas för övrigt hava både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, sucka och sörja de på sådant sätt, som om de icke hade någon Gud och Frälsare. Påminnas de om att förtrösta på Gud, svara de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som icke kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sig olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon icke kan förlossa, eller är med mig ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag icke mer något hjärta för eder? "Var är eder moders skiljobrev, med vilket jag har övergivit eder? Eller ho är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan icke vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sig självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den icke kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren icke vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi veta, att dem, som hava Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn hava framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl hava mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn leva, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det icke mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig  eld. Däremot, när Guds barn hava det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lazarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det intet värre med dem, än att de mitt under detsamma äro Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Si, på detta sätt kunna ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagns — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, skall icke fördöma dem, djävulen icke övervinna dem, döden icke skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav se vi då, att det finns ingen nöd, däri vår Gud icke kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får ifrån Honom. För att någonsin kunna förloras, skola dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bliva ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar därför, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sig. Nej, så länge kan icke något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han ock än så svag, såge det ock än så illa ut, låge han ock än så djupt nere i elände. Allting kan hjälpas, så länge han söker hjälp när Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaken Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersöken, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är blott en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han intet hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tager del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den eder rör, han rör hans ögonsten.

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar,
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

"Si, Herrens hand är icke för kort, så att Han icke kan hjälpa och hans öron icke lomhörda vordna, att Han intet hörer." (Jes. 59:1)

Det är många människor, som eljest i allt bevisa sig såsom rätta kristna, men gå i någon viss sorg, nöd eller förlägenhet så fördjupade, liksom stode denna aldrig till att hjälpa, liksom funnes det en nöd, vari vår Gud icke kunde hjälpa, liksom vore Gud död, eller hade Han blivit vanmäktig, och den Högstes barn behövde i någonting vara olyckliga. De tyckas för övrigt hava både tro och förstånd nog: men i en viss nöd eller svårighet ängslas, sucka och sörja de på sådant sätt, som om de icke hade någon Gud och Frälsare. Påminnas de om att förtrösta på Gud, svara de: "Nog vet jag, att Gud är mäktig och trofast m. m., men här är ju ett sådant förhållande, som icke kan hjälpas."

Ja denna sorgens ande kan på sina tider angripa vilken kristen som helst; men det är endast mörker, otro och villfarelse däri, att en kristen anser sig olycklig, anser något förhållande ohjälpligt. Herren svarar ännu alltid: "Är min hand nu vorden så kort, att hon icke kan förlossa, eller är med mig ingen kraft till att frälsa?" Eller har jag icke mer något hjerta för eder? "Var är eder moders skiljobrev, med vilket jag har övergivit eder? Eller ho är min ockrare, till vilken jag har sålt eder?"

Det är alltså idel mörker och villfarelse i den tanken, att en kristen behöver i något fall vara olycklig — ett Guds barn är aldrig olyckligt, kan icke vara i verkligheten olyckligt. Ty först är redan det att vara ett Guds barn i sig självt en sådan lycka, att varje livets olycka, även om den icke kunde avhjälpas, är däremot blott såsom ett litet sandkorn emot hela jordklotet, blott såsom ett runstyckes förlust emot vinsten av millioner riksdaler; och för det andra kan vår Gud hjälpa allting, "Herrens högra hand kan förvandla allting" — och det Herren icke vill eller finner för gott att hjälpa eller förvandla, bör aldrig göra Guds barn olyckliga; ty det är då säkert till deras största lycka, att det får fortfara, enligt apostelns ord: "Vi veta, att dem, som hava Gud kär, tjänar allting till det bästa." Det är den stora förmån, som Guds barn hava framför andra människor, att vad helst som händer dem, skall det nödvändigt tjäna till deras bästa.

Världen kan väl hava mer guld och silver, mer hus och gårdar, mer mat och kläder, mer skämt och löje; men det lyckliga förhållande kan hon aldrig åtkomma, i vilket Guds barn leva, att allting skall tjäna till deras bästa, utan tvärtom använder hon allting till sin skada. Och då hon har allt som bäst och kommit som högst, är det icke mer, än att hon är djävulens slavinna och medarvinge till evinnerlig eld. Däremot, när Guds barn hava det som värst och kommit som djupast ned i lidandets och försökelsens jämmerdal — då Job sitter i säck och aska och kvidande skrapar sina sår; då Jeremias ligger i träckgropen, Daniel i lejonkulan, och den fattige Lazarus i sår och trasor för den rikes dörr — är det intet värre med dem, än att de mitt under detsamma äro Herrens "ögonstenar", hans hjärtas lust, rättfärdighetens barn, det heliga folket och det egendomsfolket, som sist skall bäras av änglar till Abrahams sköte.

Si, på detta sätt kunna ju Guds barn aldrig vara olyckliga; själva olyckan måste tjäna dem till gagns — och vad ännu mer är, själva synden, som är det största onda, skall icke fördöma dem, djävulen icke övervinna dem, döden icke skada dem, utan tvärtom måste alla dessa gruvliga fiender på Herrens vink tjäna dem till något gagn.

Härav se vi då, att det finns ingen nöd, däri vår Gud icke kan hjälpa; finns ingen makt, som kan skilja oss ifrån Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre; finns ingen fiende, som kan rycka Kristi får ifrån Honom. För att någonsin kunna förloras, skola dessa, så väl som våra första föräldrar, "självviljande" gå bort ifrån Kristus, självviljande bliva ohörsamma hans röst, förtjusta av ormens röst och syndens bedragelse. Här är grunden till den viktiga sanningen, att ingen kristen förloras, så länge han fruktar därför, vördar och hör Guds ord och vill låta säga sig. Nej, så länge kan icke något våld skilja honom ifrån Kristi kärlek, vore han ock än så svag, såge det ock än så illa ut, låge han ock än så djupt nere i elände. Allting kan hjelpas, så länge han söker hjälp när Herren och enligt det sätt, varpå Herren lovat hjälpa; ty det är omöjligt, att någon, som förtröstar på Herren och i tron åkallar Honom, skulle ändå till slut komma på skam.

Rannsaken Skrifterna ifrån tidens begynnelse och undersöken, om någon som förtröstat på Herren och åkallat Honom, någonsin kommit på skam. Nej, det är blott en ömklig otro, att en kristen i något mål sörjer, såsom hade han intet hopp; ty allting kan vår Gud hjälpa. Han är i allt en Fader, en allsmäktig och trofast Fader, som i allting sörjer för sina barn, tager del i allt, vad dem händer, samt hjälper, värnar och vårdar, såsom skrivet står: Så säger Herren Zebaoth: Den eder rör, han rör hans ögonsten.