"Vi berömmer oss i bedrövelsen, vetande, att bedrövelse gör tålamod."

Man bör noga märka det ordet: "vetande". Det är just på detta vetande det beror, om någon skall kunna berömma sej i bedrövelsen. Ingen människa är "glad i bedrövelsen", med mindre hon vet något om densamma, vet något mer, än det som syns och känns. Själva bedrövelsen är inte något tröstefullt, och de kristna är inte av sten, så att de inte skulle känna smärtan av sorgliga erfarenheter. Hur mycket vittnar inte i synnerhet Davids psalmer om en sådan de heligas känslighet för lidandet!

Skulle jag då döma efter vad som syns och känns under lidandet, kunde jag visst inte berömma mej i bedrövelsen, utan måste alltid stanna i nedslagenhet och förtvivlan. Det är därför nödvändigt att vi vet något, vet dels vad bedrövelsen betyder, dels också vad den verkar i oss.

Då somliga kristna för en timlig bedrövelse, motgång eller olycka blir alldeles modfällda och tröstlösa, ser det verkligen så ut, som visste de ingenting om bedrövelsen, mer än vad de ser och känner. Så bör det inte vara med oss. Kristna ska vara ett folk som ser något mer än det som är för ögonen, som vet något blott genom sin Faders ord. Ser vi inget tröstande i bedrövelsen, då kan vi inte tro vår himmelske Faders ord därom.

Låt oss något litet betänka, vad Herren Gud säger om lidandet. Först säger Herren Kristus uttryckligt, att ingenting kan hända oss, inte ens att ett hår faller av vårt huvud, vår Faders vilja förutan. Varje lidande, varje motgång, stor eller liten, är således skickad av den hulde och vise Fadern. Kan något vara tröstefullare?

Och vad säger han vidare om meningen eller betydelsen av allt det bittra han tillsänder oss? Aposteln framställer i texten vad bedrövelsen verkar; men vi vill först se vad den betyder, vad Guds sinne och avsikt är när Han agar oss. Så säger Herren därom: "De jag älskar, dem agar jag och näpser." Måtte vi väl minnas det ordet! Så säger också aposteln: "Var ni nu lider agan, så bjuder sej Gud till er såsom till barn." Ja, aposteln gör detta tecken på barnaskapet så viktigt, att han ännu tillägger de tänkvärda orden: "Är ni utan aga, så är ni oäkta och inte barn."

Vilken outtömlig källa av tröst i allt lidande, om vi blott kunde behålla dessa två sanningar, först att allt vad som vederfars oss, ont eller gott, stort eller litet, är oss tillsänt av vår Fader; och för det andra att allt vad som tuktar, nedslår, förskräcker och bekymrar oss — oss som 1ever av tron på Kristus, det vittnar om Guds faderliga omsorg om oss, det är ett tecken på vårt barnaskap och på en pågående uppfostran för himmelen.

Se, är du ännu en oomvänd människa, då är det blott "din ondska stor, att du så plågad varder", och då väntar dej något ännu värre om inte bättring sker. Men har du sökt omvändelsens nåd och rättfärdighet av tron, då ska du veta att i allt ditt lidande är bara faderlig huldhet. Vilken rik tröstekälla är det inte att veta sådant!

Sedan har vi också en rik tröstekälla i bedrövelsens hälsosamma verkningar. Det är om dessa aposteln i vår text säger: Bedrövelse gör tålamod. Ordet "tålamod" må inte förstås endast om en stilla undergivenhet i lidandet, utan grundtextens ord betyder allraförst ståndaktighet, uthållighet, nämligen i allt gott, mognad och fasthet i kristendomen och uthärdande intill ändan. Sådant verkar lidandet hos sanna kristna. Då världen genom lidandet tvärtom förlorar sin hållning, knotar och bannar Gud; och då de, som blott ytligt anammat ordet med glädje, men har inga rötter, för bedrövelsen avfaller; så blir de som har sant rotfäste i Kristus, alltid genom bedrövelsen mer fasta, djupgående och allvarliga i gudaktigheten.

Vad aposteln här åsyftar, får man ofta se i en hop av väckta och troende själar. Även med ett sant Andens liv i hjärtat, är dock ofta en ung obeprövad kristen ganska ostadig och vacklande; sinnligheten och världen för honom långt från rätta vägen. Då bekymras hulda medkristna och frågar: hur skall detta sluta? Men förr än man tänkte det, kommer Gud med hjälpen, då Han vid den lätta och ostadiga själen fäster ett tungt lod, en långvarig bedrövelse, en bitter förlust för hela livet, en fortfarande sjuklighet eller fattigdom, eller en förödmjukande och ihärdig frestelse; och den förut ostadiga, vacklande själen blir från denna tid mycket mer gudfruktig och stadgad, forskar nu djupare i ordet, kämpar nu allvarligare i bönen, blir nu alltmer rädd för sitt hjärta o.s.v.

Bedrövelsen verkar ståndaktighet. Men därmed verkar den ock särskilt tålamod. Samma människa som i välgångstiden var full med anspråk och otålighet, så att hon vid minsta motgång klagade och knotade både mot Gud och människor, blir genom långvarigt lidande så tålig och förnöjd till sinnet, att omsider både Gud och människor är alltför goda för henne.

Men för att alltid följa Guds väg fordras också ett tålamod i högre mening. Ska vi med alla den andliga stridens prövningar och Guds besynnerliga hushållning alltid uthärda, så görs oss behov av ett besynnerligt tålamod. Såsom också Herren Kristus säger: "Ni ska behålla era själar genom ert tålamod."

Sjung, läs och gå på Herrens vägar
och gör din kallelse med flit,
var tacksam för vad du fått äga
och ha till Herrens ord din lit,
för evigt salig blir ju den
som under allt förblir Guds vän.

"Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej hans heliga namn." (Psalt. 103:1)

Men nu frågas: Hur hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är bara syndernas förlåtelse och förvissningen om den, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.

Om en människa än tror allt vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men inte känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men inte har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon också arbetade sej till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.

Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåts dej, du får nåd för allt, och du ska redan på jorden leva i ett rike där ingen synd tillräknas dej, utan du ska i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hör det alla - det är ofta sagt, men måste ideligen sägas, då det alltid förgäts — hör: detta är den enda vägen att bli både salig och helig, att bli rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.

Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon inte kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn har älskat Honom. Då ängslas hon, då ber hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan inte, hon är lika kallsinnig ändå; hon ber om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som  blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då olycklig över detta, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar inte Gud.

O, när hon då inte bara förstår, utan med den nya syn som Anden ger äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare Kristus kom att hjälpa; att han kom att göra för oss just det som lagen inte kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen inte kunde åstadkomma; att han har älskat Gud för oss, han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fullt tröstad, frigjord och viss om sin benådning — se, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon inte låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då har i hennes hjärta blivit ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon inget annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej. lova Herren — som förlåter ej alla dina synder och helar alla dina brister."

På detta sätt går det till att få ett sådant hjärta som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att ha gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men inte kristna som är "iklädda Kristus"; för utan att ha råkat i syndanöd kan inget sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sej att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", ska den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, kastas bort i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans  väg! —

Vad? Ska man då synda för att bli salig? O, nej; det finns nog synder förut!

Synder fattas oss inte; felet är att vi inte känner dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, bara du finge nåd att vörda Gud, bara "Guds räddhåga komme för dina ögon", bara Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dej. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir också nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.

Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn!
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter,
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.

"Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej hans heliga namn." (Psalt. 103:1)

Men nu frågas: Hur hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är bara syndernas förlåtelse och förvissningen om den, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.

Om en människa än tror allt vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men inte känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men inte har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon också arbetade sej till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.

Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåts dej, du får nåd för allt, och du ska redan på jorden leva i ett rike där ingen synd tillräknas dej, utan du ska i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hör det alla - det är ofta sagt, men måste ideligen sägas, då det alltid förgäts — hör: detta är den enda vägen att bli både salig och helig, att bli rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.

Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon inte kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn har älskat Honom. Då ängslas hon, då ber hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan inte, hon är lika kallsinnig ändå; hon ber om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som  blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då olycklig över detta, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar inte Gud.

O, när hon då inte bara förstår, utan med den nya syn som Anden ger äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare Kristus kom att hjälpa; att han kom att göra för oss just det som lagen inte kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen inte kunde åstadkomma; att han har älskat Gud för oss, han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fullt tröstad, frigjord och viss om sin benådning — se, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon inte låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då har i hennes hjärta blivit ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon inget annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej. lova Herren — som förlåter ej alla dina synder och helar alla dina brister."

På detta sätt går det till att få ett sådant hjärta som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att ha gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men inte kristna som är "iklädda Kristus"; för utan att ha råkat i syndanöd kan inget sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sej att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", ska den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, kastas bort i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans  väg! —

Vad? Ska man då synda för att bli salig? O, nej; det finns nog synder förut!

Synder fattas oss inte; felet är att vi inte känner dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, bara du finge nåd att vörda Gud, bara "Guds räddhåga komme för dina ögon", bara Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dej. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir också nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.

Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn!
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter,
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.

"Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej hans heliga namn." (Psalt. 103:1)

Men nu frågas: Hur hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är bara syndernas förlåtelse och förvissningen om den, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.

Om en människa än tror allt vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men inte känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men inte har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon också arbetade sej till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.

Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåts dej, du får nåd för allt, och du ska redan på jorden leva i ett rike där ingen synd tillräknas dej, utan du ska i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hör det alla - det är ofta sagt, men måste ideligen sägas, då det alltid förgäts — hör: detta är den enda vägen att bli både salig och helig, att bli rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.

Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon inte kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn har älskat Honom. Då ängslas hon, då ber hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan inte, hon är lika kallsinnig ändå; hon ber om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som  blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då olycklig över detta, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar inte Gud.

O, när hon då inte bara förstår, utan med den nya syn som Anden ger äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare Kristus kom att hjälpa; att han kom att göra för oss just det som lagen inte kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen inte kunde åstadkomma; att han har älskat Gud för oss, han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fullt tröstad, frigjord och viss om sin benådning — se, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon inte låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då har i hennes hjärta blivit ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon inget annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är i mej. lova Herren — som förlåter ej alla dina synder och helar alla dina brister."

På detta sätt går det till att få ett sådant hjärta som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att ha gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men inte kristna som är "iklädda Kristus"; för utan att ha råkat i syndanöd kan inget sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sej att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", ska den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, kastas bort i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans  väg! —

Vad? Ska man då synda för att bli salig? O, nej; det finns nog synder förut!

Synder fattas oss inte; felet är att vi inte känner dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, bara du finge nåd att vörda Gud, bara "Guds räddhåga komme för dina ögon", bara Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dej. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir också nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.

Min själ ska lova Herren
och allt som är i mej hans namn!
Han är ej från oss fjärran,
han möter oss med öppen famn.
Han all vår synd förlåter
och helar all vår brist,
till nåder tar oss åter,
hans ord är fast och visst.
Vår ungdomstid han mättar
med glädje utan tal
och ålderns börda lättar
och hjälper oss i dödens kval.

"Lova Herren, min själ, och allt det som är uti mig hans heliga namn." (Psalt. 103:1)

Men nu frågas: Huru hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är blott syndernas förlåtelse och förvissningen därom, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.

Om en människa ock tror allt, vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst, att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men icke känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men icke har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon ock arbetade sig till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.

Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåtas dig, du får nåd för allt, och du skall redan på jorden leva i ett rike, där ingen synd tillräknas dig, utan du skall i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hören det alla - det är ofta sagt, men måste idkeligen sägas, då det alltid förgätes — hören: detta är den enda vägen att bliva både salig och helig, att bliva rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.

Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon icke kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn hava älskat Honom. Då ängslas hon, då beder hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan icke, hon är lika kallsinnig ändå; hon beder om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som  blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då häröver olycklig, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar icke Gud.

O, när hon då icke blott förstår, utan med den nya syn, som Anden giver, äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare, Kristus kom att hjälpa; att Han kom att göra för oss just det, som lagen icke kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen icke kunde åstadkomma; att Han har älskat Gud för oss, Han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fulleligen tröstad, frigjord och viss på sin benådning — si, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon icke låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då är i hennes hjärta vordet ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon intet annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är uti mig. Lova Herren — den dig förlåter alla dina synder och helar alla dina brister."

På detta sätt tillgår det att få ett sådant hjärta, som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att hava gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men icke kristna, vilka äro "iklädda Kristus"; ty utan att hava råkat i syndanöd kan intet sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sig att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", skall den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, bortkastas i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans  väg! —

Vad? Skall man då synda för att bliva salig? O, nej; det finns nog synder förut!

Synder fattas oss icke; felet är, att vi icke känna dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, blott du finge nåd att vörda Gud, blott "Guds räddhåga komme för dina ögon", blott Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dig. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir ock nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.

"Lova Herren, min själ, och allt det som är uti mig hans heliga namn." (Psalt. 103:1)

Men nu frågas: Huru hade David fått ett sådant hjärta? Varigenom hade Herren blivit honom så hjärtligen kär? Svar: det är blott syndernas förlåtelse och förvissningen därom, som kan göra ett mänskohjärta rätt lyckligt, varmt och brinnande.

Om en människa ock tror allt, vad Skriften innehåller om Kristus, och tror det så visst, att hon kunde tusen gånger dö på den tron, men icke känner sina synder, utan går nöjd och självbelåten, får hon av all sin tro ingen kärlek, ingen glädje, intet liv i Gud, utan all hennes gudaktighet består blott i kunskap och fromma iakttagelser. Och åter, om en människa blott så känner sina synder, att hon till kropp och själ försmäktar, men icke har fått trons visshet om förlåtelse, går hon lika kall och död, om hon ock arbetade sig till döds på sitt hjärta att böja det till kärlek och glädje. Här fordras alltid de två ting, som Skriften förenat: bättring och tro, eller syndens överflödande och nådens överflödande.

Men då, o, vilket nytt liv, vilken fröjd, vilken frid, vilken brinnande ande, vilken lust och kraft till allt heligt, när jag i min största ovärdighet får den store Gudens försäkran: "Dina synder förlåtas dig, du får nåd för allt, och du skall redan på jorden leva i ett rike, där ingen synd tillräknas dig, utan du skall i mina ögon vara alla stunder täck och behaglig!" Hören det alla - det är ofta sagt, men måste idkeligen sägas, då det alltid förgätes — hören: detta är den enda vägen att bliva både salig och helig, att bliva rättfärdig för Gud och glad och varm i sitt hjärta och villig och skicklig till det goda.

Då en människa blivit väckt ur den förskräckliga syndasömnen och börjat söka frälsning, eller då en kristen liksom på nytt vaknar upp över sin försummelse, kallsinnighet och synd och försjunker i trälsinne, är det vanligen ett stort bekymmer för en sådan människa, att hon icke kan så älska Gud, som hon borde, och som hon ser, att David eller andra Guds barn hava älskat Honom. Då ängslas hon, då beder hon, då arbetar hon att kunna älska, att göra sitt hjärta varmt; men hon kan icke, hon är lika kallsinnig ändå; hon beder om kärlek, men känner samma köld ändå; hon strider mot sin avgudiska kärlek till andra ting eller personer, som blivit henne kärare än Gud, men hon älskar dem ändå; hon är då häröver olycklig, och allt med rätta, menar hon, ty hon älskar icke Gud.

O, när hon då icke blott förstår, utan med den nya syn, som Anden giver, äntligen inser, att det var riktigt förtappade syndare, Kristus kom att hjälpa; att Han kom att göra för oss just det, som lagen icke kunde verka i oss, just det, det, det, som lagen icke kunde åstadkomma; att Han har älskat Gud för oss, Han har varit ren, helig och rättfärdig för orättfärdiga; att allt är fullkomnat, allt är redo; att så eländig hon är, så ovärdig och oskicklig hon är, så kall eller varm hon är, så hård eller förkrossad hon är, är hon dock rättfärdig, helig och "täck i Honom, som var kärkommen". O, när hon i trons ljus sådant ser och blir fulleligen tröstad, frigjord och viss på sin benådning — si, då älskar hon — då kan hon älska, då kan hon icke låta bli att älska en så övermåttan nådig Gud och Fader; då är i hennes hjärta vordet ett nytt liv, fröjd, frid, kärlek och en innerlig lust till Frälsarens bud och vägar; då kan hon intet annat än av hjärtat lova och prisa Gud — och då kan hon sjunga med David : "Lova Herren, min själ, och allt det som är uti mig. Lova Herren — den dig förlåter alla dina synder och helar alla dina brister."

På detta sätt tillgår det att få ett sådant hjärta, som David hade. Att vara religiös, vis, from och välgörande, men utan att hava gått denna väg, denna mörka, ömkliga, eländiga väg, genom syndanöd till benådning i Kristus — o, det är allt bedrägeri; det skapar väl hyggligare folk än världen, men icke kristna, vilka äro "iklädda Kristus"; ty utan att hava råkat i syndanöd kan intet sant iklädande av Kristus ske. Och det går väl för sig att vara en sådan dygderak religiös man här i tiden; men den stunden då konungen går in i bröllopssalen att "bese gästerna", skall den mannen finnas i saknad av bröllopskläder och därför, efter all sin fromhet vid bröllopsbordet, bortkastas i det "yttersta mörkret". Nej, man måste gå Davids och synderskans  väg! —

Vad? Skall man då synda för att bliva salig? O, nej; det finns nog synder förut!

Synder fattas oss icke; felet är, att vi icke känna dem. Och du skulle nog känna synder, mer än du förmådde bära, blott du finge nåd att vörda Gud, blott "Guds räddhåga komme för dina ögon", blott Guds helighet finge skina in i ditt samvete och ditt hjärta, så att dess orenlighet, kallsinnighet, skrymteri, högmod m. m. en gång bleve stora synder för dig. När sålunda själva hjärtat är angripet, då blir visst nöden svårare, men då blir ock nåden sann och stor och överflödande, och då blir hjärtat fött på nytt — då blir där en sann kristen.