"Därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar i orenlighet." (Rom. 1:24)

Här hör vi vad Herren Gud gör med dem, som inte följer det ljus han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast förs de av dessa sina lustar in i ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas inte av ont, han frestar också ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud bara lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och tränger på i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid var benägen till det, som var ont", och varom också Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgår onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse."

Om inte Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde inget samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor i hast skulle förstöra sej själva och varandra. Även där inte nådens krafter anammas och verkar, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sej själv o. dylikt; varjämte han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrar dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sej själv och den onde fiendens ingivelser, då överflödar ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anför ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång befinns sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sej själv o. s. v. Och när de kanske kort förut var ansedda för kloka och hederliga människor och nu slutar på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan inte begripa hur sådant gått till; för aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Hur har det då gått till? På inget annat sätt, än det aposteln säger oss i v. 21: "De förstod Gud, men har inte prisat honom som en Gud;" de förnam Guds röst, men ville inte böja sej, utan "förhöll sanningen i orättfärdighet"; de "höll sej själva för visa" och ville inte tro vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så har de blivit dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, i tid ville betänka vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de hör och förstår att Gud är allsmäktig, att det inte är rådligt att trotsa denne Herre; de hör och förstår att denne allsmäktige Gud allvarligt vill och bjuder, att alla människor ska omvända sej till honom, frukta och älska honom, tro, lyda och följa honom genom livet. Men de vill inte lyda detta Guds råd; de vill ännu följa sina egna lustar och världen — och menar, att de väl ändå alltid ska akta sej att inte göra det för grovt, inte sjunka för djupt i syndapölarna. De menar att de har det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vill inte helt "vara Herrens egna, bliva och leva under honom i hans rike", men ärna dock akta sej att inte falla för djupt. Detta ska dock inte lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter inte gäcka sig". Vill du inte höra hans ord och helt omvända dej, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten ska du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du inte lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

Bevara mitt hjärta, o Herre,
ty livet ju därav går,
och synden är ännu så mäktig
att över den du blott rår.
Så giv mej din helige Ande
med kraft från höjden, att jag
må strida och vinna och bida
i tron din ankomst en dag!

Bevara mitt hjärta, o Herre,
jag beder det om igen,
ty blott med din makt jag bevaras,
så lär mej se upp till den!
Var med mej i frestelsestunden,
då världen lockar och ler!
Berör mej då ingen i världen
men du allena mej ser!

"Därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar i orenlighet." (Rom. 1:24)

Här hör vi vad Herren Gud gör med dem, som inte följer det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast förs de av dessa sina lustar in i ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas inte av ont, Han frestar också ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud bara lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid var benägen till det, som var ont", och varom också Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgår onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse."

Om inte Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde inget samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor i hast skulle förstöra sej själva och varandra. Även där inte nådens krafter anammas och verkar, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sej själv o. dylikt; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrar dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sej själv och den onde fiendens ingivelser, då överflödar ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anför ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång befinns sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sej själv o. s. v. Och när de kanske kort förut var ansedda för kloka och hederliga människor och nu slutar på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan inte begripa hur sådant gått till; för aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Hur har det då gått till? På inget annat sätt, än det aposteln säger oss i v. 21: "De förstod Gud, men har inte prisat Honom som en Gud;" de förnam Guds röst, men ville inte böja sej, utan "förhöll sanningen i orättfärdighet"; de "höll sej själva för visa" och ville inte tro vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så har de blivit dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, i tid ville betänka vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de hör och förstår att Gud är allsmäktig, att det inte är rådligt att trotsa denne Herre; de hör och förstår att denne allsmäktige Gud allvarligt vill och bjuder, att alla människor ska omvända sej till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vill inte lyda detta Guds råd; de vill ännu följa sina egna lustar och världen — och menar, att de väl ändå alltid ska akta sej att inte göra det för grovt, inte sjunka för djupt i syndapölarna. De menar att de har det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vill inte helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sej att inte falla för djupt. Detta ska dock inte lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter inte gäcka sig". Vill du inte höra hans ord och helt omvända dej, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten ska du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du inte lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

Bevara mitt hjärta, o Herre,
ty livet ju därav går,
och synden är ännu så mäktig
att över den du blott rår.
Så giv mej din helige Ande
med kraft från höjden, att jag
må strida och vinna och bida
i tron din ankomst en dag!

Bevara mitt hjärta, o Herre,
jag beder det om igen,
ty blott med din makt jag bevaras,
så lär mej se upp till den!
Var med mej i frestelsestunden,
då världen lockar och ler!
Berör mej då ingen i världen
men du allena mej ser!

"Därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar i orenlighet." (Rom. 1:24)

Här hör vi vad Herren Gud gör med dem, som inte följer det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast förs de av dessa sina lustar in i ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas inte av ont, Han frestar också ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud bara lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid var benägen till det, som var ont", och varom också Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgår onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse."

Om inte Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde inget samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor i hast skulle förstöra sej själva och varandra. Även där inte nådens krafter anammas och verkar, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sej själv o. dylikt; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrar dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sej själv och den onde fiendens ingivelser, då överflödar ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anför ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång befinns sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sej själv o. s. v. Och när de kanske kort förut var ansedda för kloka och hederliga människor och nu slutar på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan inte begripa hur sådant gått till; för aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Hur har det då gått till? På inget annat sätt, än det aposteln säger oss i v. 21: "De förstod Gud, men har inte prisat Honom som en Gud;" de förnam Guds röst, men ville inte böja sej, utan "förhöll sanningen i orättfärdighet"; de "höll sej själva för visa" och ville inte tro vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så har de blivit dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, i tid ville betänka vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de hör och förstår att Gud är allsmäktig, att det inte är rådligt att trotsa denne Herre; de hör och förstår att denne allsmäktige Gud allvarligt vill och bjuder, att alla människor ska omvända sej till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vill inte lyda detta Guds råd; de vill ännu följa sina egna lustar och världen — och menar, att de väl ändå alltid ska akta sej att inte göra det för grovt, inte sjunka för djupt i syndapölarna. De menar att de har det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vill inte helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sej att inte falla för djupt. Detta ska dock inte lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter inte gäcka sig". Vill du inte höra hans ord och helt omvända dej, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten ska du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du inte lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

Bevara mitt hjärta, o Herre,
ty livet ju därav går,
och synden är ännu så mäktig
att över den du blott rår.
Så giv mej din helige Ande
med kraft från höjden, att jag
må strida och vinna och bida
i tron din ankomst en dag!

Bevara mitt hjärta, o Herre,
jag beder det om igen,
ty blott med din makt jag bevaras,
så lär mej se upp till den!
Var med mej i frestelsestunden,
då världen lockar och ler!
Berör mej då ingen i världen
men du allena mej ser!

"Därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtas lustar i orenlighet." (Rom. 1:24)

Här hör vi vad Herren Gud gör med dem, som inte följer det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast förs de av dessa sina lustar in i ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas inte av ont, Han frestar också ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud bara lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid var benägen till det, som var ont", och varom också Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgår onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse."

Om inte Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde inget samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor i hast skulle förstöra sej själva och varandra. Även där inte nådens krafter anammas och verkar, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sej själv o. dylikt; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrar dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sej själv och den onde fiendens ingivelser, då överflödar ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anför ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång befinns sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sej själv o. s. v. Och när de kanske kort förut var ansedda för kloka och hederliga människor och nu slutar på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan inte begripa hur sådant gått till; för aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Hur har det då gått till? På inget annat sätt, än det apostelen säger oss i v. 21: "De förstod Gud, men har inte prisat Honom som en Gud;" de förnam Guds röst, men ville inte böja sej, utan "förhöll sanningen i orättfärdighet"; de "höll sej själva för visa" och ville inte tro vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så har de blivit dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, i tid ville betänka vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de hör och förstår att Gud är allsmäktig, att det inte är rådligt att trotsa denne Herre; de hör och förstår att denne allsmäktige Gud allvarligt vill och bjuder, att alla människor ska omvända sej till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vill inte lyda detta Guds råd; de vill ännu följa sina egna lustar och världen — och menar, att de väl ändå alltid ska akta sej att inte göra det för grovt, inte sjunka för djupt i syndapölarna. De menar att de har det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vill inte helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sej att inte falla för djupt. Detta ska dock inte lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter inte gäcka sig". Vill du inte höra hans ord och helt omvända dej, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten ska du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du inte lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

Bevara mitt hjärta, o Herre,
ty livet ju därav går,
och synden är ännu så mäktig
att över den du blott rår.
Så giv mej din helige Ande
med kraft från höjden, att jag
må strida och vinna och bida
i tron din ankomst en dag!

Bevara mitt hjärta, o Herre,
jag beder det om igen,
ty blott med din makt jag bevaras,
så lär mej se upp till den!
Var med mej i frestelsestunden,
då världen lockar och ler!
Berör mej då ingen i världen
men du allena mej ser!

"Därför har ock Gud övergivit dem i deras hjärtas lustar uti orenlighet." (Rom. 1:24)

Här höra vi, vad Herren Gud gör med dem, som icke följa det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast föras de av dessa sina lustar uti ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas icke av ont, Han frestar ock ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud blott lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke var alltid benägen till det, som var ont", och varom ock Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgå onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittne, hädelse."

Om icke Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde intet samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor skulle i hast förstöra sig själva och varandra. Även där icke nådens krafter anammas och verka, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sig själv o. dyl.; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrager dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sig själv och den onde fiendens ingivelser, då överflöda ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anförer ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång finnas sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sig själv o. s. v. Och när de kanske kort förut voro ansedda för kloka och hederliga människor och nu sluta på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan icke begripa, huru sådant tillgått; ty aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Huru har det då tillgått? På intet annat sätt, än det apostelen säger oss i v. 21: "De förstodo Gud, men hava icke prisat Honom som en Gud;" de förnummo Guds röst, men ville icke böja sig, utan "förhöllo sanningen i orättfärdighet"; de "höllo sig själva för visa" och ville icke tro, vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så äro de vordna dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, ville i tid betänka, vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de höra och förstå, att Gud är allsmäktig, att det icke är rådligt att trotsa denne Herren; de höra och förstå, att denne allsmäktige Guden allvarligt vill och bjuder, att alla människor skola omvända sig till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vilja icke lyda detta Guds råd; de vilja ännu följa sina egna lustar och världen — och mena, att de skola väl ändå alltid akta sig att icke göra det för grovt, icke sjunka för djupt i syndapölarna. De mena, att de hava det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vilja icke helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sig att icke falla för djupt. Detta skall dock icke lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter icke gäcka sig". Vill du icke höra hans ord och helt omvända dig, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten skall du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du icke lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.

"Därför har ock Gud övergivit dem i deras hjärtas lustar uti orenlighet." (Rom. 1:24)

Här höra vi, vad Herren Gud gör med dem, som icke följa det ljus Han givit dem. Han överlämnar dem i deras hjärtans lustar, och genast föras de av dessa sina lustar uti ett djup av orenlighet, som nu blir deras förtjänta lön. "Gud frestas icke av ont, Han frestar ock ingen;" men ondskans makt i människan är så stor, att om Gud blott lämnar henne, rusar hon genast i all synd och skam.

Genom syndafallet uppfylldes människans natur av den gamle ormens gift, synd och all ondska, vilket beständigt arbetar och påtränger i hjärtats tankar, lustar och begärelser, likasom en svällande flod eller källådra; såsom Herren Gud tidigt klagade, att "människans ondska var stor på jorden, och all hennes hjärtas uppsåt och tanke var alltid benägen till det, som var ont", och varom ock Herren Kristus säger: "Av hjärtat utgå onda tankar, mord, hor, skörlevnad, tjuveri, falskt vittne, hädelse."

Om icke Gud med sin allmakt och åtskilliga naturliga hinder tillbakahölle denna syndaflod, kunde intet samhälle bestå, ja, hela människosläktet skulle gå under för den påträngande ondskan, genom vilken alla människor skulle i hast förstöra sig själva och varandra. Även där icke nådens krafter anammas och verka, har Gud i sin allmänna fadersomsorg om människosläktet lagt några naturliga hinder och band på den förstörande ondskan, sådana som: en naturlig klokhet, fruktan för skam och skada, omsorg om den egna nyttan, aktning för sig själv o. dyl.; varjämte Han dessutom alltid med sin allmakt regerar och tillbakahåller den påträngande ondskan.

Men när Han nu till rättvist straff för människors förakt och förvändning av hans kärleksråd undandrager dessa hinder för syndens utbrytande och lämnar människan åt sig själv och den onde fiendens ingivelser, då överflöda ondskans makt alla mått och skrankor. Då får man se dessa förskräckliga utbrott, sådana aposteln här (Rom. 1) anförer ifrån hedningarnas liv, och sådana man ofta nog ser även inom kristenheten — dessa hemska skräckexempel, då även sådana människor, som allmänt hållits för visa och förståndiga, på en gång finnas sjunkna i någon förskräcklig synd eller dårskap, så att den ene är tjuv eller förfalskare, den andre mördare, en tredje ligger i vederstyggliga och förstörande laster, en fjärde mördar sig själv o. s. v. Och när de kanske kort förut voro ansedda för kloka och hederliga människor och nu sluta på detta ömkliga sätt, då står världen där och undrar och kan icke begripa, huru sådant tillgått; ty aldrig kunde den kloka och goda människan vilja göra något sådant, som hon dock nu gjort.

Huru har det då tillgått? På intet annat sätt, än det apostelen säger oss i v. 21: "De förstodo Gud, men hava icke prisat Honom som en Gud;" de förnummo Guds röst, men ville icke böja sig, utan "förhöllo sanningen i orättfärdighet"; de "höllo sig själva för visa" och ville icke tro, vad Gud sade dem. För allt detta har nu Gud överlämnat dem åt deras hjärtans lustar, och så äro de vordna dårar.

O, att varje människa, som ännu är mäktig någon besinning, ville i tid betänka, vad Herrens apostel här lär oss! Mången ung man eller kvinna hör tidigt av hulda och upplysta föräldrar eller lärare Guds råd för både vår timliga och eviga välfärd; de höra och förstå, att Gud är allsmäktig, att det icke är rådligt att trotsa denne Herren; de höra och förstå, att denne allsmäktige Guden allvarligt vill och bjuder, att alla människor skola omvända sig till Honom, frukta och älska Honom, tro, lyda och följa Honom genom livet. Men de vilja icke lyda detta Guds råd; de vilja ännu följa sina egna lustar och världen — och mena, att de skola väl ändå alltid akta sig att icke göra det för grovt, icke sjunka för djupt i syndapölarna. De mena, att de hava det i sin makt att hålla en viss måtta.

Märk: de vilja icke helt "vara Herrens egna, bliva och leva under Honom i hans rike", men ärna dock akta sig att icke falla för djupt. Detta skall dock icke lyckas dem. Det är sådana, Herren plägar överlämna åt deras lustars makt till orenlighet, eller gruvlig orättfärdighet, eller andra besynnerliga dårskaper.

"Gud låter icke gäcka sig". Vill du icke höra hans ord och helt omvända dig, då hjälper sedan ingen klokhet och vaksamhet; du måste ned i djupet. Förr eller senare i tiden eller i evigheten skall du bittert erfara, att det var ditt gruvligaste oråd, att du icke lydde denne Herren, utan trotsade hans vilja och råd.