Hör här, vad som är Herrens sinne! Nu, alla ni som är törstiga, kom hit till vatten; och ni som inte har pengar, ja, både syndare och helgon, hör här då Herren själv talar och säger oss hur han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare än det Herren själv säger?
Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."
Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."
På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."
Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
Visar inlägg med etikett 0314. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0314. Visa alla inlägg
torsdag 14 mars 2019
onsdag 14 mars 2018
"Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull och kommer inte ihåg dina synder." (Jes. 43:25)
Hör här, vad som är Herrens sinne! Nu, alla ni som är törstiga, kom hit till vatten; och ni som inte har pengar, ja, både syndare och helgon, hör här då Herren själv talar och säger oss hur han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare än det Herren själv säger?
Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."
Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."
På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."
Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."
Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."
På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."
Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
måndag 14 mars 2016
"Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull och kommer inte ihåg dina synder." (Jes. 43:25)
Hör här, vad som är Herrens sinne! Nu, alla ni som är törstiga, kom hit till vatten; och ni som inte har pengar, ja, både syndare och helgon, hör här då Herren själv talar och säger oss hur han dömer och handlar i den stora frågan om vår benådning. Vad kan vara säkrare än det Herren själv säger?
Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."
Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."
På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."
Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
Och här hör vi honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mej har du gjort arbete i dina synder och gjort mej möda i dina missgärningar."
Och hur ska det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — observera: "för min skull", inte för din skull — och kommer inte ihåg dina synder.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, så att vi måtte smaka och se hur ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det i synnerhet nödvändigt att förstå den omständigheten, att allt som Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom inte bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena av den gudstjänst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "inte att du har kallat mej" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå räknar han upp vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar alltså vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu vet att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar om detta likasom förkastande, ja, som om han ville förneka att de burit fram några offer till honom, då han likväl på samma gång erkänner att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne han nu ogillar det han själv hade föreskrivit? Förvisso inte! "För ditt offers skull straffar jag dej inte", säger han, "dina brännoffer är dock alltid inför mej". Utan här är endast fråga om vad som bevekte honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligen står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull", och åter v. 26: Låt oss gå till rätta med varandra; säg hur du vill bli rättfärdig." Detta är det fråga om här.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar han mångfaldigt: inte du, inte du — "inte att du har kallat mej, eller att du har arbetat för mej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull."
På samma sätt talade han också i sitt kötts dagar. Liksom han här först säger: Inte att du har kallat mej, inte att du har arbetat för mej, jag har inte haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dej — och, för det andra, att han också därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min egen skull; så säger han också i Joh. 15: "Ni har inte utkorat mej, men jag har utkorat er", och i Matt. 20: "Människosonen är inte kommen för att låta tjäna sej, utan för att tjäna och ge sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mej själv för dem, så att de också ska bli helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den som äter av mej ska också leva för min skull."
Vi känner i allt detta igen samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Inte du, inte du — "inte att du har arbetat för mej; jag, jag har arbetat för dej, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går ut på att vi ingenting förmår mer än synda och såsom helt förtappade måste låta skänka oss allt av nåd, bara genom honom som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "Ni ska leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dej synden,
han förlåter dej synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
fredag 14 mars 2014
"Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." (Jes. 43:25)
Hörom här, vad som är Herrens sinne! Nu väl, alla I, som
ären törstiga, kommen hit till vatten; och I, som icke haven
penningar, ja, både syndare och helgon, hören här, då Herren själv talar
och säger oss, huru Han dömer och handlar i den stora frågan om vår
benådning. Vad kan vara säkrare, än det Herren själv säger?
Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."
Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^
På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."
Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dig synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dig synden,
han förlåter dig synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."
Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften av dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^
På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."
Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
//: Han förlåter dig synden
och han minns den aldrig mer ://
Vänd er till mej, ni alla,
säger Herren Gud.
Han förlåter dig synden,
han förlåter dig synden
och han minns den aldrig mer,
och han minns den aldrig mer.
torsdag 14 mars 2013
"Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull och kommer intet ihåg dina synder." (Jes. 43:25)
Hörom här, vad som är Herrens sinne! Nu väl, alla I, som
ären törstiga, kommen hit till vatten; och I, som icke haven
penningar, ja, både syndare och helgon, hören här, då Herren själv talar
och säger oss, huru Han dömer och handlar i den stora frågan om vår
benådning. Vad kan vara säkrare, än det Herren själv säger?
Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."
Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften af dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^
På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."
Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
Och här höra vi Honom på det allra uttryckligaste sätt förklara, att varken det ena eller andra offret, varken inre eller yttre fromhet bevekte Honom till nåd, och varken den ena eller den andra bristen, varken inre eller yttre ofromhet tillintetgjorde hans nåd, utan både förtjänster och skulder uppslukades av ett enda förhållande: "Mig har du gjort arbete uti dina synder och gjort mig möda i dina missgärningar."
Och huru skall det då gå? Jo, jag utstryker din överträdelse för min skull — märk: "för min skull", icke för din skull — och kommer dina synder intet ihåg.
O, ljuvliga, honungssöta ord för fattiga syndare! Nådefulle Gud, öppna våra ögon och hjärtan, att vi måtte smaka och se, huru ljuvligt det är!
Men för att kunna rätt märka kraften af dessa ljuvliga ord, är det isynnerhet nödigt att förstå den omständigheten, att allt, det Herren förut (v. 22—24) uppräknar såsom icke bidragande till hans nåd, utgör just de förnämsta styckena af den gudstjenst, fromhet och goda gärningar, som Herren hade föreskrivit Israels barn. Han talar först om hjärtat: "icke att du har kallat mig" — vilket innefattar allt hjärtats begär efter Herren och sedan allt åkallande och bedjande. Därpå uppräknar Han, vad som hörde till gudstjänsten, såsom allehanda offer, spisoffer, brännoffer, rökelse, etc. Detta allt motsvarar således, vad som hos oss i nya testamentet kallas gudaktighet, såsom bön, andakt, gudstjänst, barmhärtighetsverk och allehanda goda gärningar.
Då vi nu veta, att Gud själv hade föreskrivit Israel denna gudstjänst, samt att Israels folk med stor omsorg och nit vårdade sin gudstjänst, vad kan det då betyda, att Herren här talar därom likasom förkastande, ja, såsom ville Han förneka, att de burit Honom några offer, då Han likväl på samma gång erkänner, att de haft "arbete med rökelse och spisoffer"? Månne Han nu ogillar, det Han själv hade föreskrivit? Visserligen icke! "För ditt offers skull straffar jag dig intet", säger Han, "äro dock dina brännoffer alltid för mig"; utan här är endast fråga om, vad som bevekte Honom till nåd och förvärvade dem syndernas förlåtelse; såsom här uttryckligt står: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull", och åter v. 26: Låt oss gå med varandra till rätta; säg, huru du vill varda rättfärdig." Därom är här fråga.
Och så snart det gäller den frågan, då brinner Herrens nitälskan såsom en eld emot all mänsklig förtjänst och värdighet; då upprepar Han mångfaldigt: icke du, icke du — "icke att du har kallat mig, eller att du har arbetat om mig. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull.^
På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. Liksom Han här först säger: Icke att du har kallat mig, icke att du har arbetat om mig, jag har icke haft lust i ditt arbete, utan tvärtom har jag arbetat för dig — och, för det andra, att Han ock därför förlåter synder och säger: Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull; så säger Han ock i Joh. 15: "I haven icke utkorat mig, men jag har utkorat eder", och i Matt. 20: "Människans Son är icke kommen till att låta tjäna sig, utan att tjäna och giva sitt liv till en återlösning för många", och i Joh. 17: "Jag helgar mig själv för dem, att de skola ock varda helgade i sanningen", och i Matth. 26: "Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse", och åter hos Johannes: "Den av mig äter, han skall ock leva för min skull."
Vi igenkänna uti allt samma röst; och allt går ut på detsamma, nämligen det Herren här säger: Icke du, icke du — "icke att du har arbetat om mig; jag, jag har arbetat för dig, jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Allt går därpå ut, att vi förmå ingenting mer än synda och måste såsom helt förtappade låta skänka oss allt av nåd, blott genom Honom, som arbetat för oss, givit sitt liv och sitt blod för oss och säger: "I skolen leva för min skull. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)