"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron.
Och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
Lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist!
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dej med helgonen till sist.

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

Ja, min rättfärdighet däruppe sitter
på Faderns högra hand, på himlens tron.
Och fienden, fast ondskefull och bitter
kan inte rubba den i minsta mån!
Halleluja! Jag därför nu vill sjunga:
Lov, ära, pris ske dej, o Jesus Krist!
till dess i himlen med förklarad tunga
jag lovar dej med helgonen till sist.

"Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden kastas bort till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, hur kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligen: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, för att han skulle förlossa dem som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, för att han skulle göra detsamma som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "för att han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat som summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen för att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket att Gud själv ska skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor inget gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt vad jag bort. Gå till honom, han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så är de alla döda;" så heter det också: Om en har uppfyllt lagen för alla, så har de alla uppfyllt lagen. Aposteln säger ju uttryckligt, att Kristus är gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem som var under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Vill jag då vara en kristen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, visst inte i mej själv, inte i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Kristus. Jag vore värd att på stunden bortkastas till det yttersta mörkret, om jag inte gjorde Honom den äran för all hans möda, att jag hölle mej i Honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag inte trodde och bekände det, vore det ju som om jag sa, antingen att Han inte riktigt utfört sitt åtagna värv, inte fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det inte verkligen skedde för oss, utan att Han behövde det för sej själv. Och vilken bekännelse vore väl detta för en kristen!

Om en konungs son av stor barmhärtighet, av innerligt medlidande med en olycklig tjänare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sej ut för den olyckliga, betalar hela skulden och därjämte utstår det fängelsestraff, som var tjänaren ådömt, och konungen en gång gillat detta — hur kunde den skulden någonsin mer utkrävas av tjänaren? Och vad skulle den arma tjänaren göra? Skulle han inte med innerlig glädje och tacksamhet falla ned för konungasonen och säga: Allt har du väl beställt, det är nog och evigt väl, med vad du gjort!

Vore det inte en synd och skam över all annan synd, om han ännu tänkte och sa: Ja, men jag har inte själv, i egen person, utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, huru kan jag då vara trygg, att jag inte stannar i fängelset! Vore inte detta att säga: "Vem vet, om det är att lita på, vad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligt: "Det som lagen inte kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndigt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som var under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, att Han skulle göra detsamma, som lagen inte kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han var ju då i vårt fängelse, "på det Han skulle förlossa dem, som var under lagen". Det är ju inte någon dröm eller dikt,utan den eviga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån världens begynnelse uppenbarat såsom summan av allt, att Gud gav oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju själv om lagen: "Jag är kommen till att fullborda den." "Jag helgar mej själv för dem, för att de ska vara helgade i sanningen. Se, jag kommer, i boken är skrivet om mej, att jag ska göra din vilja, o Gud — i vilken vilja vi är helgade en gång genom Jesu Kristi kropps offer."

Vad vill vi göra åt det? Visst är det alltför mycket, att Gud ska själv skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju i allting varit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Vad annat skulle vi göra, än endast som barn ta emot och tacka och med hjärtats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gärna och villigt, som barn, älska och tjäna vår nådige Fader — göra det goda som vi får nåd till; men först och sist veta, att vår rättfärdighet inför Gud består i en annans gärningar, vilken rättfärdighet därför är kvar och oförminskad även när vi själva är som mest eländiga — och som gör, att våra synder inte tillräknas oss.

"Men," säger du, "vad ska vi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Svar: Vi ska genast ge honom rätt däri, att i vårt kött bor intet gott; men också på stunden visa honom till Kristus såsom vår enda rättfärdighet och säga: Där är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt, vad jag bort. Gå till Honom, Han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har visst inte syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock även du själv vara from och göra det, som är gott", så svara: Det är sant, och när fråga är om mitt leverne, och jag är ibland människor som behöva det, påminn mej då, då vill jag gärna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gäller inte mina gärningar, utan en annans, då gäller varken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämt förbi med mej, om jag skulle dömas därefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gärningar, Guds Sons, som var gjord under lagen. I denna fråga vill jag gärna vara en stor syndare i mej själv och inget annat heta, för att Kristus ensam må vara min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Inte havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro."

"Icke havande min rättfärdighet, som kommer av lagen, utan den som kommer av Jesu Kristi tro." (Fil. 3:9)

Då Paulus säger: "Om en är död för alla, så äro de alla döda;" så heter det ock: Om en har uppfyllt lagen för alla, så hafwa de alla uppfyllt lagen. Apostelen säger ju uttryckligt, att Christus är gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen. En har uppfyllt lagen för alla.

Will jag då wara en christen, rätteligen tro och ära Sonen, så måste jag ju bestämdt säga: Jag har fullkomligen uppfyllt lagen, jag är alldeles skuldfri, wisst icke i mig sjelf, icke i egen person, utan genom min borgesman, medlare, ställföreträdare Christus. Jag wore wärd att på stunden bortkastas till det yttersta mörkret, om jag icke gjorde Honom den äran för all hans möda, att jag hölle mig i Honom fullkomligt rättfärdig; ty om jag icke det trodde och bekände, wore det ju, likasom jag sade, antingen att Han icke riktigt utfört sitt åtagna wärf, icke fullkomligt hållit lagen och utstått straffet för synderna, eller också att det icke werkligt skedde för oss, utan att Han behöfde det för sig sjelf. Och hwilken bekännelse wore wäl detta för en christen!

Om en konungs son af stor barmhertighet, af innerligt medlidande för en olycklig tjenare, som förfarit konungens egendom och för sin stora skuld är insatt i fängelse, lägger sig ut för den olyckliga, betalar hela skulden och derjemte utstår det fängelsestraff, som war tjenaren ådömdt, och konungen en gång gillat detta — huru kunde den skulden någonsin mer utkräfwas af tjenaren? Och hwad skulle den arma tjenaren göra? Skulle han icke med innerlig glädje och tacksamhet nedfalla för konungasonen och säga: Allt har du wäl beställt, det är nog och ewigt wäl, med hwad du gjort!

Wore det icke en synd och skam öfwer all annan synd, om han ännu tänkte och sade: Ja, men jag har icke sjelf, i egen person utstått mitt straff och med egna medel betalt min skuld, huru kan jag då wara trygg, att jag icke stannar i fängelset! Wore icke detta att säga: "Ho wet, om det är att lita på, hwad konungen och hans son sagt och gjort?" —

Nu står det ju uttryckligt: "Det som lagen icke kunde åstadkomma, det gjorde Gud, sändande sin Son i syndeligt kötts liknelse!" och åter: "Gjord under lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen." Det står ju, att Gud sände sin Son, att Han skulle göra detsamma, som lagen icke kunde åstadkomma — "gjord under lagen". Han war ju då i wårt fängelse, "på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen". Det är ju icke någon dröm eller dikt,utan den ewiga, gudomliga sanning, som all Skrift ifrån werldens begynnelse uppenbarat såsom summan af allt, att Gud gaf oss sin Son till Medlare och Frälsare. Han säger ju sjelf om lagen: "Jag är kommen till att fullborda den." "Jag helgar mig sjelf för dem, att de skola wara helgade i sanningen. Si, jag kommer, i boken är skrifwet om mig, att jag skall göra din wilja, o Gud — i hwilken wilja wi äro helgade en gång genom Jesu Christi kropps offer."

Hwad wilja wi göra häråt! Wisst är det alltför mycket, att Gud skall sjelf skänka oss hela lagens fullbordan; men Gud har ju uti allting warit oss alltför stor, underlig och obegriplig. Hwad annat skulle wi göra, än endast som barn taga emot och tacka och med hjertats glädje och genkärlek begagna den herrliga friheten och innerligt gerna och willigt, som barn, älska och tjena wår nådige Fader — göra det goda, som wi få nåd till; men först och sist weta, att wår rättfärdighet inför Gud består i en annans gerningar, hwilken rättfärdighet derföre är qwar och oförminskad, äfwen när wi sjelfwa äro som mest eländiga — och hwilken gör, att wåra synder icke tillräknas oss.

"Men," säger du, "hwad skola wi då göra, när lagen straffar oss för synd?" Swar: Wi skola genast gifwa honom rätt deri, att i wårt kött bor intet godt; men ock på stunden wisa honom till Christus såsom wår enda rättfärdighet och säga: Der är den mannen, som i mitt ställe fullgjort allt, hwad jag bort. Gå till Honom, Han är min löftesman, Han är gjord under lagen och har wisst icke syndat.

Men heter det åter: "Du borde dock äfwen du sjelf wara from och göra det, som är godt", så swara: Det är sannt, och när fråga är om mitt lefverne, och jag är ibland menniskor, som behöfwa det, påminn mig då, då will jag gerna höra dig. Men när nu fråga är om min rättfärdighet inför Gud, då gälla icke mina gerningar, utan en annans, då gäller hwarken min fromhet eller min synd något, ty det är bestämdt förbi med mig, om jag skulle dömas derefter; utan då har jag en annans fromhet, helighet, renhet, en annans kärlek och goda gerningar, Guds Sons, som war gjord under lagen. I denna fråga will jag gerna wara en stor syndare i mig sjelf och intet annat heta, på det Christus må wara ensam min rättfärdighet. Här säger jag med Paulus: "Icke hafwande min rättfärdighet, som kommer af lagen, utan den som kommer af Jesu Christi tro."