"Synden kände jag icke utom av lagen, ty jag hade icke vetat av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära." (Rom. 7:7)

Vi märka först de orden: "Synden kände jag icke utom av lagen." Detta är ett allmänt förhållande, om vilket aposteln redan i kap. 3: 20 hade sagt: "Av lagen känner man synden."

Men här lär han oss nu även, huru och när vi genom lagen lära att känna synden. Detta är även en viktig fråga; ty dels märka vi, att fastän vi alla hava kunskap i Guds lag, vi dock icke alla känna synden (hela världen sover alldeles säker i all sin synd); och för det andra böra vi betänka, att den, som icke lär att känna sin synd, kan icke heller söka frälsning därifrån, utan skall sist "dö uti sina synder".

Med all kunskap och klokhet och tro på Guds ord, är det omöjligt, att någon kan rätteligen anamma Kristus utan att så känna synden, att han blir "dödad av lagen"; först då kan han bliva levande i Kristus, bliva en ny människa, född av Gud. Detta är, vad hela Skriften lär.

Det är då en viktig fråga: hur och när lär jag att rätteligen känna min synd? Det första aposteln därom säger är, att det sker först då och därigenom, att du lär känna begärelsen. Han säger: "Synden kände jag icke utom av lagen; ty jag hade icke vetat av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära."

Med detta sammanhang säger han således, att han icke kunde känna synden, då han icke visste av begärelsen. Men vad han menar med att "veta av begärelsen", det märka vi ock av hans egen förklaring, nämligen att det först betyder känna begärelsen såsom synd: ty han säger: "Jag visste icke av begärelsen, hade icke lagen sagt: Du skall icke begära." Härav märka vi, att han först åsyftar en upplysning därom, att redan begärelsen var synd, ty detta var, vad han lärde av lagen, som sade: Du skall icke begära.

För det andra märka vi av följande vers, att han åsyftar även den djupare kännedom om begärelsens makt över oss, som vi erhålla genom den bittra erfarenheten; ty han säger där, såsom en ytterligare förklaring häröver: "Då tog synden tillfälle av budordet och uppväckte i mig all begärelse."

Vi hava nu sett, att vi endast då känna synden, när vi känna begärelsen, men nu frågas: När och varigenom lära vi att känna begärelsen? Vi hava alla från barndomen lärt det budet: "Du skall icke begära", vi höra och läsa det ofta: och dock sover hela världen över begärelsernas brottslighet. Mången tager lagen för sig, för att däruti såsom i en andlig själens spegel skåda sina synder, och får dock icke därigenom någon levande syndakännedom. Huru och när erhåller man denna?

Apostelen säger, att det tillgår på ett helt annat sätt, än genom ett sådant självföretaget och mänskligt skådande i lagen. Han säger så: Jag levde fordom utan lag, och då var synden död; men när budordet kom, fick synden liv.

Vad kan detta betyda, att Paulus levat utan lag? Icke betyder det, att han icke ägde, kände och brukade lagen; han var ju ifrån sin barndom undervisad i lagen och var under sitt oomvända tillstånd en så nitisk medlem av det strängaste religionspartiet på sin tid, att han "efter den rättfärdighet, som kommer av lagen, var ostrafflig". Vad betyder det då, att han hade fordom levat utan lag, och sedan det, att "budordet kom"?

Intet annat, än att han icke hade haft lagen levande i samvetet, utan varit sovande i sin gärningstjänst; att han icke hade sett, icke förnummit det budet: Du skall icke begära. Och att "budordet kom", betyder således, att lagen kom till liv och kraft i hans samvete, att han blev uppväckt ur syndasömnen och fick Guds heliga nitälskan och ögon kännbara för sig, vilka jagade och utmattade honom, vadhelst han företog.

Så tillgår det, att vi få syndens kännedom av lagen. Det fordras ett stort och nådefullt Guds verk därtill; det fordras, att Gud besöker dig och uppväcker dig från syndasömnen; annars kan du med all uppmärksamhet på lagen aldrig lära att känna dina synder. Aposteln bekänner således här, att endast den heliga lag, som sträckte sina bud ända till hjärtat och sade: "Du skall icke begära", öppnade hans ögon att se detta eljest förborgade onda, "begärelsen".

Och då blev den "ostrafflige" mannen snart en vederstygglig syndare. Ty då lagen, den store och allsmäktige Gudens heliga bud och hotelser, nu trängde sig på hans inre; då den i sin gärningstjänst förnöjde Saulus märkte, att den store Guden såg in uti hans hjärta och sade: du skall icke hysa den minsta begärelse till det onda — o, huru var icke nu all hans rättfärdighet förstörd!

Från syndiga tankar och begärelser var han icke fri; och då han nu ville frigöra sig även från detta inre onda, ville motstå och bortdriva alla onda tankar och även i hjärtat vara helig inför Guds ögon, då uppstod en ny och svårare nöd, än han hade förut känt; ty tankarna och begärelserna läto icke utdriva sig, utan blevo allt svårare, ju mer han lärde känna dem och stridde emot dem.