"Men nu, medan ni är friade från synden, är ni vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här får vi i synnerhet anledning att märka vilkens tjänare vi är, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en bland oss måste vara endast ettdera. Aposteln vet inte om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger också uttryckligt: Ni kan inte tjäna två herrar. Det borde då bli viktigt för oss att få veta vilkens tjänare vi är.

Ser vi på allt som blandar sej in i vårt liv, då blir vi beständigt förvillade och kan inte annat förstå än att vi tjänar två herrar. Så vill också många ha det för att få förbli i sitt dunkel och halva väsende; medan det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse att de tycker sej tjäna två herrar.

Det finns människor som är eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet är fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vill emellanåt också tjäna Gud och menar att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vill tjäna "två herrar". Under tiden suckar de trogna under den bekymrande tanken, att de säger. "Jag tjänar ju inte endast Gud, utan också synden. Hur ska jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra är i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och inte ger sträng akt på Herrens ord.

Allra först bör vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklarar, att vi inte kan vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, tycks det visserligen så, som tjänade vi två herrar, eftersom både ont och gott blandar sej hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sej ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känner också de trogna hos sej mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Är vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror inte frågan, vad ont eller gott som rör sej hos er, eller tillfälligt bringar er till någon ond eller god gärning; utan detta beror det på: vem ni ger er som tjänare till att lyda — hans tjänare är ni.

Själva hjärtat eller sinnet tillhör alltid bara en av två stridiga makter; såsom också Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han ska antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sej intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sej till" eller "förakta". Men då vi tycker att även kärleken och hatet växlar; då de trogna ofta tycker sej älska synden och förakta Gud: hur ska vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och inte låter straffa och förmana sej till bättring, det förstår vi lätt. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vill förlika Kristus och Belial, tjänar både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpar med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, hur aposteln talar: "Vilken ni ger er som tjänare till att lyda, hans tjänare är ni" (v. 15). Allt beror på, åt vilken ni "ger er", vilken ni är "av hjärtat lydiga", vilken ni med själva sinnet hyllar, och inte vilken ni bara tillfälligt eller av tvång tjänar.

Men att även de, som efter anden innerligt älskar rättfärdigheten, likväl ofta känner köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och faller, må inte förvilla oss; ty eftersom de dock är av hjärtat lydiga, verkligt älskar rättfärdigheten och ägnar den sin tjänst är de sannerligen inte syndens tjänare. Vi får aldrig glömma den huvudregeln: "Vem ni ger er", "vem ni är av hjärtat lydiga, — hans tjänare är ni". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, hur än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bli falskt, så att man på nytt ger sej till att tjäna synden och inte mer lever vid nådastolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man ger sej — ger sej till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med den att nu följa dess lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas inte den som under striden bara lidit vissa nederlag, men ännu fortsätter att strida, utan den som givit sej och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sej ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu för strid, och det inte såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man inte övervunnen; man har inte givit sej att tjäna synden. Så beror allt på åt vem ni ger er till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

"Men nu, medan ni är friade från synden, är ni vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här får vi i synnerhet anledning att märka vilkens tjänare vi är, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en bland oss måste vara endast ettdera. Aposteln vet inte om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger också uttryckligt: Ni kan inte tjäna två herrar. Det borde då bli viktigt för oss att få veta vilkens tjänare vi är.

Ser vi på allt som blandar sej in i vårt liv, då blir vi beständigt förvillade och kan inte annat förstå än att vi tjänar två herrar. Så vill också många ha det för att få förbli i sitt dunkel och halva väsende; medan det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse att de tycker sej tjäna två herrar.

Det finns människor som är eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet är fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vill emellanåt också tjäna Gud och menar att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vill tjäna "två herrar". Under tiden suckar de trogna under den bekymrande tanken, att de säger. "Jag tjänar ju inte endast Gud, utan också synden. Hur ska jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra är i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och inte ger sträng akt på Herrens ord.

Allra först bör vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklarar, att vi inte kan vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, tycks det visserligen så, som tjänade vi två herrar, eftersom både ont och gott blandar sej hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sej ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känner också de trogna hos sej mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Är vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror inte frågan, vad ont eller gott som rör sej hos er, eller tillfälligt bringar er till någon ond eller god gärning; utan detta beror det på: vem ni ger er som tjänare till att lyda — hans tjänare är ni.

Själva hjärtat eller sinnet tillhör alltid bara en av två stridiga makter; såsom också Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han ska antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sej intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sej till" eller "förakta". Men då vi tycker att även kärleken och hatet växlar; då de trogna ofta tycker sej älska synden och förakta Gud: hur ska vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och inte låter straffa och förmana sej till bättring, det förstår vi lätt. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vill förlika Kristus och Belial, tjänar både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpar med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, hur aposteln talar: "Vilken ni ger er som tjänare till att lyda, hans tjänare är ni" (v. 15). Allt beror på, åt vilken ni "ger er", vilken ni är "av hjärtat lydiga", vilken ni med själva sinnet hyllar, och inte vilken ni bara tillfälligt eller av tvång tjänar.

Men att även de, som efter anden innerligt älskar rättfärdigheten, likväl ofta känner köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och faller, må inte förvilla oss; ty eftersom de dock är av hjärtat lydiga, verkligt älskar rättfärdigheten och ägnar den sin tjänst är de sannerligen inte syndens tjänare. Vi får aldrig glömma den huvudregeln: "Vem ni ger er", "vem ni är av hjärtat lydiga, — hans tjänare är ni". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, hur än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bli falskt, så att man på nytt ger sej till att tjäna synden och inte mer lever vid nådastolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man ger sej — ger sej till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med den att nu följa dess lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas inte den som under striden bara lidit vissa nederlag, men ännu fortsätter att strida, utan den som givit sej och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sej ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu för strid, och det inte såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man inte övervunnen; man har inte givit sej att tjäna synden. Så beror allt på åt vem ni ger er till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

"Men nu, medan ni är friade från synden, är ni vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här får vi i synnerhet anledning att märka vilkens tjänare vi är, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en bland oss måste vara endast ettdera. Aposteln vet inte om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger också uttryckligt: Ni kan inte tjäna två herrar. Det borde då bli viktigt för oss att få veta vilkens tjänare vi är.

Ser vi på allt som blandar sej in i vårt liv, då blir vi beständigt förvillade och kan inte annat förstå än att vi tjänar två herrar. Så vill också många ha det för att få förbli i sitt dunkel och halva väsende; medan det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse att de tycker sej tjäna två herrar.

Det finns människor som är eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet är fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vill emellanåt också tjäna Gud och menar att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vill tjäna "två herrar". Under tiden suckar de trogna under den bekymrande tanken, att de säger. "Jag tjänar ju inte endast Gud, utan också synden. Hur ska jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra är i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och inte ger sträng akt på Herrens ord.

Allra först bör vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklarar, att vi inte kan vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, tycks det visserligen så, som tjänade vi två herrar, eftersom både ont och gott blandar sej hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sej ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känner också de trogna hos sej mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Är vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror inte frågan, vad ont eller gott som rör sej hos er, eller tillfälligt bringar er till någon ond eller god gärning; utan detta beror det på: vem ni ger er som tjänare till att lyda — hans tjänare är ni.

Själva hjärtat eller sinnet tillhör alltid bara en av två stridiga makter; såsom också Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han ska antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sej intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sej till" eller "förakta". Men då vi tycker att även kärleken och hatet växlar; då de trogna ofta tycker sej älska synden och förakta Gud: hur ska vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och inte låter straffa och förmana sej till bättring, det förstår vi lätt. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vill förlika Kristus och Belial, tjänar både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpar med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, hur aposteln talar: "Vilken ni ger er som tjänare till att lyda, hans tjänare är ni" (v. 15). Allt beror på, åt vilken ni "ger er", vilken ni är "av hjärtat lydiga", vilken ni med själva sinnet hyllar, och inte vilken ni bara tillfälligt eller av tvång tjänar.

Men att även de, som efter anden innerligt älskar rättfärdigheten, likväl ofta känner köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och faller, må inte förvilla oss; ty eftersom de dock är av hjärtat lydiga, verkligt älskar rättfärdigheten och ägnar den sin tjänst är de sannerligen inte syndens tjänare. Vi får aldrig glömma den huvudregeln: "Vem ni ger er", "vem ni är av hjärtat lydiga, — hans tjänare är ni". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, hur än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bli falskt, så att man på nytt ger sej till att tjäna synden och inte mer lever vid nådastolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man ger sej — ger sej till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med den att nu följa dess lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas inte den som under striden bara lidit vissa nederlag, men ännu fortsätter att strida, utan den som givit sej och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sej ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu för strid, och det inte såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man inte övervunnen; man har inte givit sej att tjäna synden. Så beror allt på åt vem ni ger er till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

"Men nu, medan I ären friade från synden, ären I vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här få vi isynnerhet anledning att märka, vilkens tjänare vi äro, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en ibland oss måste vara blott ettdera. Aposteln vet intet om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger ock uttryckligt: I kunnnen icke tjäna två herrar. Det borde då bliva oss viktigt att få veta vilkens tjänare vi äro.

Se vi på allt, som inblandar sig i vårt liv, då bliva vi beständigt förvillade och kunna icke annat förstå, än att vi tjäna två herrar. Så vilja ock många hava det, för att få förbliva i sitt dunkel och halva väsende; då det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse, att de tycka sig tjäna två herrar.

Det finnes människor, som äro eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet äro fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vilja emellanåt också tjäna Gud och mena, att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vilja tjäna "två herrar". Under tiden sucka de trogna under den bekymrande tanken, att de säga. "Jag tjänar ju icke endast Gud, utan ock synden. Huru skall jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra äro i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och icke giver sträng akt på Herrens ord.

Allraförst böra vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklara, att vi icke kunna vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, synes det visserligen så, som tjänade vi två herrar, emedan både ont och gott blandar sig hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sig ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känna ock de trogna hos sig mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Äro vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror icke frågan, vad ont eller gott som rörer sig hos eder, eller tillfälligt bringar eder till någon ond eller god gärning; utan därpå beror det: vem I given eder för tjänare till att lyda — hans tjänare ären I.

Själva hjärtat eller sinnet tillhöra alltid blott en av tvenne stridiga makter; såsom ock Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han skall antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sig intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sig till" eller "förakta". Men då vi tycka att även kärleken och hatet växla; då de trogna ofta tycka sig älska synden och förakta Gud: huru skola vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och icke låter straffa och förmana sig till bättring, det förstå vi lätteligen. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vilja förlika Kristus och Belial, tjäna både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpa med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, huru aposteln talar: "Vilken I given eder för tjänare till att lyda, hans tjänare ären I" (v. 15). Allt beror på, åt vilken I "given eder", vilken I ären "av hjärtat lydiga", vilken I med själva sinnet hyllen, och icke vilken I blott tillfälligt eller av tvång tjänen.

Men att även de, som efter anden innerligt älska rättfärdigheten, likväl ofta känna köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och falla, må icke förvilla oss; ty emedan de dock äro av hjärtat lydiga, verkligt älska rättfärdigheten och ägna åt henne sin tjänst äro de sannerligen icke syndens tjänare. Vi få aldrig glömma den huvudregeln: "Vem I given eder", "vem I ären av hjärtat lydiga, — hans tjänare ären I". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, huru än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bliva falskt, så att man på nytt giver sig till att tjäna synden och icke mer lever vid nådestolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man giver sig — giver sig till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med henne att nu följa hennes lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas icke. den, som under striden blott lidit vissa nederlag, men ännu fortfar att strida, utan den som givit sig och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sig ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu förer strid, och det icke såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man icke övervunnen; man har icke givit sig att tjäna synden. Så beror allt på, åt vem I given eder till att lyda.

Värj din tro, din ungdoms krafter,
värj din tro!
Låt Guds ord dej leda, bära,
lev ditt liv till Herrens ära,
värj din tro, 
ja, värj din tro!

Gå med Gud, han dej bevarar,
gå med Gud!
Be till Jesus, han vill följa
genom motgång, storm och bölja.
Gå med Gud, 
ja, gå med Gud!

Vilken lön du får vid målet,
vilken lön!
Att i himlens glädje vara
utan synd och utom fara,
vilken lön,
ja, vilken lön!

"Men nu, medan I ären friade från synden, ären I vordna rättfärdighetens tjänare." (Rom. 6:18)

Här få vi isynnerhet anledning att märka, vilkens tjänare vi äro, antingen syndens eller rättfärdighetens. Var och en ibland oss måste vara blott ettdera. Aposteln vet intet om ett tredje slag av människor, som skulle vara både syndens och rättfärdighetens tjänare. Kristus säger ock uttryckligt: I kunnnen icke tjäna två herrar. Det borde då bliva oss viktigt att få veta vilkens tjänare vi äro.

Se vi på allt, som inblandar sig i vårt liv, då bliva vi beständigt förvillade och kunna icke annat förstå, än att vi tjäna två herrar. Så vilja ock många hava det, för att få förbliva i sitt dunkel och halva väsende; då det däremot är uppriktiga själars största förskräckelse, att de tycka sig tjäna två herrar.

Det finnes människor, som äro eljest tänkande och endels fromma, så att de umgås med Guds ord, vilka dock till hjärtat och sinnet äro fängslade i världen och avgudarnas tjänst, men vilja emellanåt också tjäna Gud och mena, att det likväl måste vara gott och Gud behagligt. Dessa vilja tjäna "två herrar". Under tiden sucka de trogna under den bekymrande tanken, att de säga. "Jag tjänar ju icke endast Gud, utan ock synden. Huru skall jag veta, vilkens tjänare jag är?"

Hela felet, varför både den ena och den andra äro i mörker härom, är, att man dömer efter sitt eget tycke och icke giver sträng akt på Herrens ord.

Allraförst böra vi då märka, att både Kristus och aposteln uttryckligt förklara, att vi icke kunna vara tvenne herrars tjänare på en gång. Såsom nyss sades, synes det visserligen så, som tjänade vi två herrar, emedan både ont och gott blandar sig hos oss. Hos syndens tjänare inblandar sig ofta något av en god ande, av samvetets och nådekallelsens röst; däremot känna ock de trogna hos sig mycket av den onda anden, av köttets och världens inverkan.

Äro vi då tvenne herrars tjänare? Nej, säger aposteln. Därpå beror icke frågan, vad ont eller gott som rörer sig hos eder, eller tillfälligt bringar eder till någon ond eller god gärning; utan därpå beror det: vem I given eder för tjänare till att lyda — hans tjänare ären I.

Själva hjärtat eller sinnet tillhöra alltid blott en av tvenne stridiga makter; såsom ock Herren säger till förklaring, varför ingen kan tjäna två herrar: "Ty han skall antingen hata den ena och älska den andra; eller hålla sig intill den ena och förakta den andra". Så säger Herren.

Märk, det beror på att "älska" eller "hata", "hålla sig till" eller "förakta". Men då vi tycka att även kärleken och hatet växla; då de trogna ofta tycka sig älska synden och förakta Gud: huru skola vi få allt detta klart? Att den är en syndens tjänare, som fritt och fräckt framlever i uppenbara köttets gärningar, girighet, otukt, dryckenskap, oärlighet, hat m.m. och icke låter straffa och förmana sig till bättring, det förstå vi lätteligen. Om sådana är Kristi ord klart: Den som gör synden, han är syndens träl. Men när falska kristna, som umgås med Guds ord och folk, vilja förlika Kristus och Belial, tjäna både Gud och världen; eller när svaga kristna kämpa med svåra frestelser och stötande skröpligheter: då blir frågan dunkel.

Märk då noga, huru aposteln talar: "Vilken I given eder för tjänare till att lyda, hans tjänare ären I" (v. 15). Allt beror på, åt vilken I "given eder", vilken I ären "av hjärtat lydiga", vilken I med själva sinnet hyllen, och icke vilken I blott tillfälligt eller av tvång tjänen.

Men att även de, som efter anden innerligt älska rättfärdigheten, likväl ofta känna köttets begärelser mäktiga, eller av sådana överrumplas och falla, må icke förvilla oss; ty emedan de dock äro av hjärtat lydiga, verkligt älska rättfärdigheten och ägna åt henne sin tjänst äro de sannerligen icke syndens tjänare. Vi få aldrig glömma den huvudregeln: "Vem I given eder", "vem I ären av hjärtat lydiga, — hans tjänare ären I". De trognas hela liv är riktat efter Kristus, huru än synden hindrar, vanställer och plågar dem.

Skulle åter sinnet bliva falskt, så att man på nytt giver sig till att tjäna synden och icke mer lever vid nådestolen, för att få både förlåtelse och kraft mot det onda, utan man giver sig — giver sig till att tjäna synden, gör ny överenskommelse med henne att nu följa hennes lustar; då har det olyckliga hänt, som Petrus säger: "Av vem någon varder övervunnen, hans tjänare är han vorden." Ty "övervunnen" kallas icke. den, som under striden blott lidit vissa nederlag, men ännu fortfar att strida, utan den som givit sig och nedlagt vapnen; såsom Petrus åter säger: Den som "vänt sig ifrån det heliga budet, som han hade anammat".

Men så länge man ännu förer strid, och det icke såsom lagträl, utan med trons öga på Kristus, är man icke övervunnen; man har icke givit sig att tjäna synden. Så beror allt på, åt vem I given eder till att lyda.