"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de hava fått utkorade barns ande, i vilken de ropa: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de icke kunna på detta sätt förtroligt tala med Honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter icke heller sina vänner förgäves vänta och begära Honom. Han säger själv: "Den mig älskar, han skall varda älskad av min Fader, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom."

Men tänk icke, att du skall alltid se och förnimma, att Han är när. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att Han fördöljer sig själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycka, att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar hava oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter däröver, att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och I sen mig icke; och I skolen gråta och jämra eder."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att Han så skall fördölja sig; och att det alldeles icke skall synas dig såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det icke så synas dig, utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det skall vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har blott som snarast bortgömt mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag förbarma mig över dig", och så omöjligt Kristus kunde bliva borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gingo till Emmaus, vilka ansågo Honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det ock, att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till Honom dag och natt och dock komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud förer visst de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd, huru helst det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du ock icke kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan Han omöjligen bliva borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då Han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det icke är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron skall övas.

Men denna övning i tron hava vi dock ännu oftare därigenom, att vi ingenting förnimma av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi äro i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bliva den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter, som aldrig frukta för sig, hava verkliga skäl att frukta.

Men nu, huru underligt än Herren förer oss, kan Han dock icke alltid bliva fördold. "De, som bida efter Herren, få en ny kraft" — och få tid efter annan även se hans herrlighet, så att de ock uppfyllas av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men ock så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles voro av Herren förglömda, ger Han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrista med Daniel, då han i lejonkulan fick mat sig tillsänd: Herre Gud du tänker ju ännu på mig! Jag menade, att du hade glömt mig. -  O, huru den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.