"Vi har en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen gläder sej i hoppet på den saliga stund, då de ska gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bävar och skyr för döden, kommer helt naturligt bara av att de ännu inte är idel ande, utan också kött, och att, som Luther säger, "det dumma köttet" inte vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du inte har visshet om Guds vänskap, då är det inte underligt att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet. Men då även de, som annars står i ett gott förhållande till sin Gud, stundom grips av en besynnerlig bävan för döden, borde de ändå märka vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då inget annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet två ting vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som inte vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock inte så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Är också era huvudhår alla räknade. Säljs inte två sparvar för en penning; och en av dem faller inte till jorden er Fader förutan. Ni är mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar var skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är inte ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Hur otillbörligt är det inte därför, när de kristna fruktar mycket för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge inte den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om också köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en mor ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet inte älskar den sömnen. Vi får också tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden inte fördömer oss, då vi ju i allting lever på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt har vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens ro, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi ska förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och ta emot allt det goda, som en allsmäktig Gud i sitt salighetsrike kan bereda sina vänner, när Han just tar sej för att göra dem gott!

Så finner vi då, att fastän naturen inte älskar döden, utan kröker sej och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man bara insomnar under Kristi vingar. Därför bör de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, så att de inte faller i djävulens snara och börjar egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det inte för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste inte hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mej — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag inte betänka, att det var mej till godo! — Ska jag bli ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mej från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sa vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till er, för att ta er till mej, att var jag är, där ska ni också vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Vi har en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen gläder sej i hoppet på den saliga stund, då de ska gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bävar och skyr för döden, kommer helt naturligt bara av att de ännu inte är idel ande, utan också kött, och att, som Luther säger, "det dumma köttet" inte vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du inte har visshet om Guds vänskap, då är det inte underligt att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet. Men då även de, som annars står i ett gott förhållande till sin Gud, stundom grips av en besynnerlig bävan för döden, borde de ändå märka vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då inget annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet två ting vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som inte vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock inte så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Är också era huvudhår alla räknade. Säljs inte två sparvar för en penning; och en av dem faller inte till jorden er Fader förutan. Ni är mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar var skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är inte ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Hur otillbörligt är det inte därför, när de kristna fruktar mycket för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge inte den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om också köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en mor ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet inte älskar den sömnen. Vi får också tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden inte fördömer oss, då vi ju i allting lever på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt har vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens ro, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi ska förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och ta emot allt det goda, som en allsmäktig Gud i sitt salighetsrike kan bereda sina vänner, när Han just tar sej för att göra dem gott!

Så finner vi då, att fastän naturen inte älskar döden, utan kröker sej och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man bara insomnar under Kristi vingar. Därför bör de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, så att de inte faller i djävulens snara och börjar egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det inte för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste inte hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mej — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag inte betänka, att det var mej till godo! — Ska jag bli ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mej från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sa vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till er, för att ta er till mej, att var jag är, där ska ni också vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Vi har en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen gläder sej i hoppet på den saliga stund, då de ska gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bävar och skyr för döden, kommer helt naturligt bara av att de ännu inte är idel ande, utan också kött, och att, som Luther säger, "det dumma köttet" inte vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du inte har visshet om Guds vänskap, då är det inte underligt att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet. Men då även de, som annars står i ett gott förhållande till sin Gud, stundom grips av en besynnerlig bävan för döden, borde de ändå märka vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då inget annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet två ting vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som inte vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock inte så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Är också era huvudhår alla räknade. Säljs inte två sparvar för en penning; och en av dem faller inte till jorden er Fader förutan. Ni är mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar var skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är inte ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Hur otillbörligt är det inte därför, när de kristna fruktar mycket för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge inte den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om också köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en mor ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet inte älskar den sömnen. Vi får också tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden inte fördömer oss, då vi ju i allting lever på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt har vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens ro, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi ska förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och ta emot allt det goda, som en allsmäktig Gud i sitt salighetsrike kan bereda sina vänner, när Han just tar sej för att göra dem gott!

Så finner vi då, att fastän naturen inte älskar döden, utan kröker sej och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man bara insomnar under Kristi vingar. Därför bör de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, så att de inte faller i djävulens snara och börjar egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det inte för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste inte hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mej — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag inte betänka, att det var mej till godo! — Ska jag bli ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mej från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sa vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till er, för att ta er till mej, att var jag är, där ska ni också vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Vi har en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen gläder sej i hoppet på den saliga stund, då de ska gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bävar och skyr för döden, kommer helt naturligt bara av att de ännu inte är idel ande, utan också kött, och att, som Luther säger, "det dumma köttet" inte vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du inte har visshet om Guds vänskap, då är det inte underligt att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet. Men då även de, som annars står i ett gott förhållande till sin Gud, stundom grips av en besynnerlig bävan för döden, borde de ändå märka vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då inget annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet två ting vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som inte vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock inte så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Är också era huvudhår alla räknade. Säljs inte två sparvar för en penning; och en av dem faller inte till jorden er Fader förutan. Ni är mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar var skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är inte ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Hur otillbörligt är det inte därför, när de kristna fruktar mycket för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge inte den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om också köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en mor ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet inte älskar den sömnen. Vi får också tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden inte fördömer oss, då vi ju i allting lever på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt har vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens ro, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi ska förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och ta emot allt det goda, som en allsmäktig Gud i sitt salighetsrike kan bereda sina vänner, när Han just tar sej för att göra dem gott!

Så finner vi då, att fastän naturen inte älskar döden, utan kröker sej och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man bara insomnar under Kristi vingar. Därför bör de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, så att de inte faller i djävulens snara och börjar egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det inte för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste inte hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mej — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag inte betänka, att det var mej till godo! — Ska jag bli ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mej från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sa vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till er, för att ta er till mej, att var jag är, där ska ni också vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Vi hava en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen glädja sig i hoppet på den saliga stund, då de skola gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bäva och sky för döden, kommer helt naturligt blott därav, att de ännu icke äro idel ande, utan ock kött, och att, såsom Luther säger, "det dumma köttet" icke vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du icke har visshet om Guds vänskap, då är det icke underligt, att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet; men då även de, som annars stå i ett gott förhållande till sin Gud, stundom gripas av en besynnerlig bävan för döden, borde de dock märka, vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då intet annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet tvenne ting, vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som icke vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock icke så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Äro ock edra huvudhår alla räknade. Säljas icke två sparvar för en penning; och en av dem faller icke till jorden eder Fader förutan. I ären mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar voro skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är icke ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Huru otillbörligt är det icke därför, när de kristna mycket frukta för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge icke den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om ock köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en moder ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet icke älskar den sömnen. Vi få ock tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden icke fördömer oss, då vi ju i allting leva på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt hava vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens rolighet, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi skola förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och emottaga allt det goda, som en allsmäktig Gud kan i sitt salighetsrike bereda sina vänner, när Han just företager sig att göra dem gott! Så finna vi då, att fastän naturen icke älskar döden, utan kröker  sig och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man blott insomnar under Kristi vingar. Därför böra de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, att de icke falla i djävulens snara och börja egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det icke för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste icke hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mig — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag icke betänka, att det var mig till godo! — Skall jag bliva ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mig från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sade vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till eder, för att taga eder till mig, att var jag är, där skolen I ock vara."

Hur tomt är allt vad världen har!
Hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här,
emot det löftet: där jag är,
där skall ni också vara!

"Vi hava en Gud, en Gud, den där hjälper, och Herren, Herren, den ifrån döden frälsar." (Psalt. 68:21)

Att också Guds barn, som ofta hjärtligen glädja sig i hoppet på den saliga stund, då de skola gå från uselheten in i herrligheten, likväl stundom bäva och sky för döden, kommer helt naturligt blott därav, att de ännu icke äro idel ande, utan ock kött, och att, såsom Luther säger, "det dumma köttet" icke vet bättre. Är du främmande för Gud, är samvetet sjukt och du icke har visshet om Guds vänskap, då är det icke underligt, att du bävar vid dödens anblick — och då är det högsta skäl, att du söker snart få denna visshet; men då även de, som annars stå i ett gott förhållande till sin Gud, stundom gripas av en besynnerlig bävan för döden, borde de dock märka, vadan denna kommer, nämligen endast av den arge satans "glödande skott", varmed den fienden, så länge han kan, söker sarga de trognas blödiga hjärtan. Där hjälper då intet annat än anropa Honom, som med makt utdrev djävlar.

Annars är det i tider av dödsfruktan isynnerhet tvenne ting, vi borde väl besinna. Det första: att ingenting kan hända oss, som icke vår trofaste Fader tillsänt oss — icke ens så mycket som att ett hår faller av vårt huvud — mycket mindre det stora, att vi skulle flyttas ur tiden in i evigheten. Vi borde dock icke så alldeles förglömma, att vår Frälsare, den trofaste och sannfärdige, har sagt: "Äro ock edra huvudhår alla räknade. Säljas icke två sparvar för en penning; och en av dem faller icke till jorden eder Fader förutan. I ären mer värda än många sparvar."

Ja, Herre! du håller oss visst något mer värda än en sparv! Tack och lov! Då skall ingenting hända oss utan din befallning. "Ingen dör av en händelse", yttrar Krummacher, "utan man dör just i det ögonblick, då man skall dö, varken förr eller senare." "Alla mina dagar voro skrivna i din bok, förrän någon av dem var kommen", säger David. Och Job: "Du, Herre, har satt ett mål, vilket ingen människa överskrider." Döden är icke ett sjukdomens eller svärdets, utan ett Guds verk. Huru otillbörligt är det icke därför, när de kristna mycket frukta för döden! Ingen olyckshändelse, ingen människohand, ingen farsot kan skada dem, så länge icke den timme slagit, som bredvid deras namn står införd i den stora boken i himmelen.

För det andra: Om ock köttet stretar emot, är det likväl gott, när Herrens stund kommer, att Han kallar oss. Fastän en moder ofta måste tvinga ett barn till sömns och hålla på dess små armar, tilldess det, tröttat av gråt, somnar, så gör det ändå barnet gott, att det fick sova. Så är det även för en kristen ett oändligt gott, när han somnar in i tron från en värld full av uselhet, faror, synder och sorger, fastän köttet icke älskar den sömnen. Vi få ock tacka Gud, att denna vår obenägenhet för döden icke fördömer oss, då vi ju i allting leva på förlåtelse! — nej, vår benådning står på en vida fastare grund, än att den skulle rubbas genom någon slags svaghet eller synd, så länge vi i allt hava vårt hopp under Kristi vingar.

Och nu, vad händer då, när Herren kallar oss? O, då händer det stora, varpå vi så länge tänkt, det högtidliga inträdet i Herrens rolighet, i en värld, vars herrlighet intet öga förut sett, och intet öra hört. Tänk, då vi skola förlossas från allt ont i denna syndens och sorgernas onda värld och emottaga allt det goda, som en allsmäktig Gud kan i sitt salighetsrike bereda sina vänner, när Han just företager sig att göra dem gott! Så finna vi då, att fastän naturen icke älskar döden, utan kröker sig och skyr för honom, är han likväl mycket god och välgörande, när man blott insomnar under Kristi vingar. Därför böra de kristna stilla sitt hjärta för Gud och söka få en mild och försonad stämning emot döden, att de icke falla i djävulens snara och börja egenvilligt sky för sin hulde Faders visa och goda vilja med dem.

Likväl är det alldeles i sin ordning, att en kristen blir något underlig till mods, när den sista gästen hälsar honom. Att gå från en värld till en annan, o — vad är det icke för ett steg! Att ur sitt sovrum framträda inför den Högstes ansikte, i kretsen av de heliga änglarna — tänk, vilken förändring! Av vilken sällsam känsla måste icke hjärtat klappa vid en sådan stund!

Men vad som är otillbörligt för ett benådat Guds barn, är denna egenvilliga avsky och otrosbävan, varigenom man betraktar dödens inbrott såsom ett fientligt anfall, då den likväl kommer för att befria oss från allt ont och bereda oss en god vila. Skulle man väl anse det som ett fientligt anfall, när en moder lägger sitt späda barn i vaggan? Eller om jag vore inspärrad av fiender i ett torn, och min konung komme med krigsmakt för att befria mig — där bleve visst strid och buller, men skulle väl jag då bäva, såsom för ett fientligt angrepp? Skulle jag icke betänka, att det var mig till godo! — Skall jag bliva ängslig, då ett högtidligt tåg av änglar nalkas, för att rycka mig från mina fiender och på mitt huvud sätta livets krona?

Allt detta händer ju sannerligen varje Guds barn i dess död, så visst som vår Frälsare själv sade vid sitt hulda avsked: "Jag kommer åter till eder, för att taga eder till mig, att var jag är, där skolen I ock vara."