"Äro ock edra huvudhår alla räknade." (Matt. 10:30)

Tycker du, att detta är alltför mycket, så att du har svårt att tro det, så öppna dock ögonen och se omkring dig. Eller är du så blind, att du icke ser, vad blotta förnuftet plägar se, att allt, vad som finns skapat på jorden, är gjort för människan? Att icke en sten eller ett träd eller ett strå där finnes, som icke är ämnat till människans tjänst. Ja hela djurens mängd är ju ock skapad för människan; hon tager dem alla i sin tjänst. Säger dig icke allt detta, att Gud har någon besynnerlig omsorg om människan — att människan är ett alldeles särskilt föremål för hans hjärta?

O, begynn dock se på skapelsen, om du är en sådan otrogen, att du kan göra din Frälsare till ljugare, då Han säger, att alla våra huvudhår äro räknade. Han har själv visat oss till skapelsen. (Se Matt. 6). Och kan du få ögonen öppnade att se, att Gud i hela skapelsen haft människan till föremål, då måste likväl det en gång bliva dig ett väldigt vittnesbörd om, vad människan är för Guds hjärta, och huru Han då måste i allt, vad Han tillsänder, allraförst se på hennes högsta väl, hennes eviga salighet.

Skåda nu i detta ljus dina allrabittraste erfarenheter, så skall du kanske finna idel gudomlig kärlek och trohet i allt, vad dig hänt. Du har kanske förlorat all din egendom och är försatt i de hårdaste bekymmer för dig och de dina; eller har du förlorat den huldaste vän, du har på jorden, förutan vilken du icke kunde leva; eller har du på en gång förlorat de käraste förhoppningar, som du med ett hjärta av djup känsla länge har närt — detta är bittert. Men en gång i evighetens ljus skall du se, att icke det minsta av allt detta bittra hände dig utan Guds högsta kärleksavsikt, nämligen din odödliga själs frälsning, vilket är en så stor och för vår gamla människa svår sak, att så där djupa sår måste skäras i den.

Eller du har kanske en ännu bittrare erfarenhet, t.ex. den, att sedan du genom Guds stora nåd emot dig hade fått till ditt hjärtas högsta önskan, att hela ditt liv måtte hädanefter bliva din Gud till ära och många själar till välsignelse, har du genom oförmodade frestelser blivit förd i något sådant syndaelände, att du rentav blivit eller tror dig bliva till en förargelse och vanära för evangelium; och du ville dock hellre många gånger vara död än uppleva något sådant. O, stilla ditt hjärta! även något så outsägligt bittert låter Gud sina käraste barn erfara.

Den trognaste lärjunge, som gärna velat dö för sin herre och slutligen gjorde det, skulle först en gång bitterligen gråta över den förskräckligaste förnekelse. Den högst benådade bland kvinnor, utvald att vara själva Guds Sons moder, som en gång sjöng så hänryckt: "Härefter skola alla släkter kalla mig salig", skulle en gång få lämna det dyra barnet ur ögonsikte, att det i tre dagar är förlorat, och hon får i sitt hjärtas bittra bekymmer fördöma sig såsom den allrastörsta synderska, som nu var orsaken därtill, att hela världens Frälsare var förlorad, så att hon nu mycket gärna tiger med, att hon är Guds Sons moder.

Det är vårt hjärtas djupa fördärv, dess benägenhet till självförgudning och andra synder, som med sådana bittra erfarenheter skola utbrännas. Låtom oss därför blott vörda Gud och hans höga nådesavsikt med oss, nämligen att bringa oss till den eviga saligheten i himmelen; låtom oss vörda hans höga mening med allt, vad Han tillstäder eller tillsänder oss, nämligen att rensa, luttra och stadfästa oss i nåden, döda vår gamla människa, helga vårt sinne, föröka vår tro, bön, ödmjukhet och allvarlighet, att göra oss ledsna vid det förföriska jordelivet och längtande efter himmelen.

När vi förstå, att Gud har sådana höga och hulda avsikter med allt, vad Han tillsänder oss, låtom oss blott ödmjukt och tacksamt prisa Honom för allt, vad som händer oss, och aldrig glömma det gyllne ordet, som står och faller med själva Herren Kristus: "Äro ock edra huvudhår alla räknade." Och ser du dig alltför ovärdig till en så övermåttan stor nåd, så hör, vad i Uppb. 5:1—6 så högtidligt säges om alla skapade varelsers ovärdighet inför Gud. Där står, att "ingen i himmelen, eller på jorden, eller under jorden fanns värdig, icke ens att se på boken" — och dock borde Johannes icke häröver gråta, ty det fanns en, som var värdig, sade en av himmelens äldsta. "Gråt icke! Si lejonet av Juda slägte har vunnit;" och då såg Johannes ett Lamm, såsom det hade varit slaktat.

O, att den synen så ginge oss genom märg och ben, att den bleve beständigt stående för våra ögon, att vi aldrig glömde, att endast det slaktade Lammet är värdigt, och det för oss — ty det är ju sannerligen icke slaktat för sig, utan för oss — och att det är för detta Lammets skull vi äro så mycket värda för Gud, att också "alla våra huvudhår äro räknade, att icke ett hår faller av vårt huvud hans vilja förutan".