"Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." (Joh. 15:3)

Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.

Märk, samma afton som han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty han visste, vem den var, som skulle förråda honom; därför sa han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!

Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet; hur kan han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?

Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände han ju på ende Sonen och utgöt den över honom; all syndens skuld och straff lade han på honom. "Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."

Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån honom."

Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."

Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".

Ren och rättfärdig,
himmelen värdig
är jag i världens Frälsare nu.
Ordet förkunnar
att mina synder
minns han ej mer, ja, tro även du!

"Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." (Joh. 15:3)

Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.

Märk, samma afton som han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty han visste, vem den var, som skulle förråda honom; därför sa han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!

Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet; hur kan han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?

Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände han ju på ende Sonen och utgöt den över honom; all syndens skuld och straff lade han på honom. "Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."

Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån honom."

Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."

Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".

"Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." (Joh. 15:3)

Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.

Märk, samma afton som han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty han visste, vem den var, som skulle förråda honom; därför sa han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!

Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och han älskar rättfärdighet; hur kan han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?

Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände han ju på ende Sonen och utgöt den över honom; all syndens skuld och straff lade han på honom. "Herren kastade allas våra synder på honom; han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."

Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån honom."

Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."

Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".

"Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er." (Joh. 15:3)

Låt oss här något ge akt på den djupa hemliga grund, på vilken Kristus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, vilkas historia är så beströdd av brister och fel, ja, av rätt svåra synder.

Märk, samma afton som Han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde Han två gånger kalla dem rena, då hans ord var, den ena gången: "Nu är ni rena för det tals skull, som jag har talat med er" — hans talande hade verkat den tro, som omfattar Kristus med hans renhet, hans förtjänst; den andra gången: "Den som är tvagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och ni är rena, dock inte alla; ty Han visste, vem den var, som skulle förråda Honom; därför sa Han: Ni är inte rena alla" — en anmärkning som bevisar, att Kristus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) var Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Kristus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "Ni är alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sej. Och så talade Han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade Han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, inte hade Han sagt: Ni är alldeles rena. Nej, det var tvagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nämligen inte inför deras egna ögon, eller något mänskligt öga, utan inför Honom allena, som kan rätt se och värdera Kristi rättfärdighet. O, vilket kraftigt bevis på den rättfärdighet, som är evig och alla stunder lika!

Men Gud är ju evinnerligen oförsonlig mot all synd, och Han älskar rättfärdighet; hur kan Han då hålla mej lika rättfärdig och täck den stund jag råkar fela och synda, som den stund jag gör hans vilja?

Svar: Gud har sannerligen en helig och evig vrede mot all synd, men — ska vi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna vrede vände Han ju på ende Sonen och utgöt den över Honom; all syndens skuld och straff lade Han på Honom. "Herren kastade allas våra synder på Honom; Han (Sonen) är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom."

Vore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så vore den minsta synd tillräcklig att fördöma mej, men det är med blicken på Kristi rättfärdighet aposteln säger, att det är ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Och när Gud på sina barn, med vilka Han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det inte av vrede eller till utkrävande av någon syndens skuld utan av kärlek — till att försvaga och döda syndens rot och begärelser. Därför sa Han om sin Sons barn. "Men om de syndar mot min lag och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor, men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom."

Härom säger också Luther i sin förklaring över den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tveggehanda sätt: först såsom förlåten för Kristi rättfärdighets skull, med vilken vi är beklädda genom tron, och för vars skull de kvarblivna synderna inte tillräknas oss; för det andra såsom likväl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, varigenom den Helige Ande försvagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar därom, kvarblir fördärvet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rör sej i vårt kött och är ännu inte helt och hållet dödad och undanröjd, men den är förlåten och räknas inte de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhärtighet regerar över oss, kan inte synden fördöma oss eller göra Gud vred. Likväl blir ändå, även hos dem som är fromma, heliga och rättfärdiga, av synden ännu något kvar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David även här beder. Därför är det sant, både att en kristen inte är en syndare och att alla kristna är syndare."

Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nämligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet är av gärningarna, att vi är alla stunder i Kristus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "rövaren på korset är i Kristus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror därpå, att Petrus och Paulus har gjort större gärningar än rövaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska svår konst, ja, därest inte Gud själv skänker oss Andens ljus och öppnar våra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty vi är alla av naturen "galna och senhjärtade till att tro allt det, som profeterna har sagt".

"Nu ären I rena för det tals skull, som jag har talad med eder." (Joh. 15:3)

Låtom oss här något gifwa akt på den djupa hemliga grund, på hwilken Christus kunde kalla sina lärjungar för rena, desamma skröpliga lärjungar, hwilkas historia är så beströdd af brister och fel, ja, af rätt swåra synder. Märk, samma afton som Han både förutsade och erfor deras fall och synder, kunde Han twenne gånger kalla dem rena, då hans ord woro, den ena gången: "Nu ären I rena för det tals skull, som jag har talat med eder" — hans talande hade werkat den tro, som omfattar Christus med hans renhet, hans förtjenst; den andra gången: "Den som är twagen (genom tron i Lammets blod), han är alldeles ren; och I ären rena, dock icke alla; ty Han wisste, hwem den war, som skulle förråda Honom; derföre sade Han: I ären icke rena alla" — hwilken anmärkning bewisar, att Christus talade om en andlig renhet; ty både till den kroppsliga och den levitiska (kyrkliga) war Judas lika ren som de andra lärjungarna. Men Christus talar här om den fördolda, den tillräknade, den genom tron iklädda renheten och säger: "I ären alldeles rena" — och det samma afton då de så illa försyndade sig. Och så talade Han, som "har ögon såsom eldslågor", och som sist skall döma på den yttersta dagen. Hade Han sett på den fromhet, som bodde hos lärjungarna, icke hade Han sagt: I ären alldeles rena. Nej, det war twagningen och hans tal, som hade gjort dem rena; nemligen icke inför deras egna ögon, eller något menskligt öga, utan inför Honom allena, som kan rätt se och wärdera Christi rättfärdighet. O, hwilket kraftigt bewis på den rättfärdighet, som är ewig och alla stunder lika! Men Gud är ju ewinnerligen oförsonlig mot all synd, och Han älskar rättfärdighet; huru kan Han då hålla mig lika rättfärdig och täckelig den stund, jag råkar fela och synda, som den stund, jag gör hans wilja? Swar: Gud har sannerligen en helig och ewig wrede mot all synd, men — skola wi då aldrig erkänna och prisa försoningens underliga råd! All denna wrede wände Han ju på ende Sonen och utgöt den öfwer Honom; all syndens skuld och straff lade Han på Honom. "Herren kastade allas wåra synder uppå Honom; Han (Sonen) är sargad för wåra missgerningars skull och slagen för wåra synders skull; näpsten ligger uppå Honom." Wore jag icke klädd i hans rättfärdighet, så wore den minsta synd tillräcklig att fördöma mig; men det är med blicken på Christi rättfärdighet, apostelen säger, att det är ingen fördömelse för dem, som äro i Christus Jesus. Och när Gud på sina barn, med hwilka Han är mest nogräknad, hemsöker synden, sker det icke af wrede eller till utkräfwande af någon syndens skuld utan af kärlek — till att förswaga och döda syndens rot och begärelser. Derföre sade Han om sin Sons barn. "Men om de synda emot min lag och icke hålla mina bud, så will jag hemsöka deras synd med ris och deras missgerningar med plågor, men min nåd will jag icke wända ifrån Honom." Härom säger ock Luther i sin förklaring öfwer den femtiförsta psalmen, att synden måste betraktas på tweggehanda sätt: först såsom förlåten för Christi rättfärdighet, med hwilken wi äro beklädda genom tron, och för hwilken de qwarblifna synderna icke tillräknas oss; för det andra såsom likwäl i oss inneboende och utgörande föremålet för den dagliga reningen, hwarigenom den Helige Ande förswagar och dödar synden uti oss. "Ty", säger han, "såsom ock Augustinus talar derom, qwarblifwer förderfwet eller sjukdomen (d. ä. synden), som är oss medfödd, i de heliga, rörer sig i wårt kött och är ännu icke helt och hållet dödad och undanröjd, men hon är förlåten och räknas icke de trogna till fördömelse. Ty emedan Guds nåd och barmhertighet regerar öfwer oss, kan icke synden fördöma oss eller göra Gud wred. Likwäl blir ändå, äfwen hos dem som äro fromma, heliga och rättfärdiga, af synden ännu något qwar, såsom lusta, ond begärelse och andra laster. Och det är om dessas utrensande David äfwen här beder. Derföre är det sannt, både att en christen icke är en syndare och att alla christna äro syndare." Men att rätteligen fatta och omfatta denna höga, himmelska och allratröstligaste hemlighet — nemligen den, att nåden och rättfärdigheten så alldeles intet äro af gerningarna, att wi äro alla stunder i Christus lika rättfärdiga och benådade, ja, att "röfwaren på korset är i Christus lika så helig som Petrus, och att ingenting beror derpå, att Petrus och Paulus hafwa gjort större gerningar än röfwaren, du och jag" (Luther) — att rätteligen fatta och omfatta denna evangelii hemlighet är en ganska swår konst, ja, derest icke Gud sjelf skänker oss Andens ljus och öppnar wåra ögon och sinnen, så är det alldeles omöjligt; ty wi äro alla af naturen "galna och senhjertade till att tro uti allt det, som profeterna hafwa sagt".