"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vem besinnar, att ju större nåden är, desto större är också faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsen!

Och att just därför att nåden är så stor är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem som inte aktar, söker, värderar och anammar den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag inte kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de inte synd; men nu har de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet världen tagit emot i den sista tiden, att ende Sonen av Faderns sköte kommit och talat med oss, säger han: "Hur ska vi undfly, om vi inte aktar en sådan salighet?"

Kristi blod ska och måste nödvändigt bli oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judarna! "Detta ska Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den som bröt Mose lag dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta honom att han får vara, att man inte söker honom, icke hyllar och omfattar honom, inte blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa att man inte böjer sej ner för att ta upp det från jorden, det trampar man på. Inte hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del grät vid hans lidande och fick likväl samma dom bara därför, att de inte så anammade honom att de blev hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne inget förskräckligare än att han bara lämnar henne åt sej själv; hon överges av Herrens Ande, blir inte mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bli riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt vad Gud givit till välsignelse länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräcks, och varom jag ropat mej hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga ställer du dig avig. Med de rena, d.v.s. de som har ren mening när de nalkas dej, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dej avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där han själv uttryckligt säger, att han talade med liknelser för att den, som har, honom ska ges mer, så att han ska ha nog ; men den som inte har, av honom ska också bli taget det han har; samt att han har fördolt detta för de visa och förnumstiga o.s.v. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de inte anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull ska Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de ska tro lögnen, för att alla de ska bli dömda, som inte har trott sanningen, utan har lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt att strida med Gud; det är gräsligt att falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sej väl med honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söker, älskar och följer honom, dem ska barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de som löper efter en annan, ska ha stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vilken besinnar, att ju större nåden är, desto större är ock faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsende!

Och att just därför, att nåden är så stor, är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem, som icke akta, söka, värdera och anamma den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag icke kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de icke synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet, världen emottagit i den sista tiden, att ende Sonen av Fadrens sköte kommit och talat med oss, säger han: "Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?"

Kristi blod skall och måste nödvändigt bliva oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judar! "Detta skall Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den, som bröt Mose lag, dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta Honom, att Han får vara, att man icke söker Honom, icke hyllar och omfattar Honom, icke blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa, att man icke böjer sig ned för att upptaga det från jorden, det trampar man uppå. Icke hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del gräto vid hans lidande och fingo likväl samma dom blott därför, att de icke så anammade Honom, att de blevo hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne intet förskräckligare, än att Han blott lämnar henne åt sig själv; hon övergives av Herrens Ande, blir icke mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bliva riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt, vad Gud givit till välsignelse, länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning, länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse, länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet, länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräckes, och varom jag ropat mig hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga, ställer du dig avig. Med de rena, d.ä. de som hava ren mening, när de nalkas dig, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dig avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon, att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där Han själv uttryckligt säger, att Han därför talade med liknelser, emedan den, som har, honom skall mer givas, att han skall hava nog ; men den som icke har, av honom skall ock varda taget, det han har; samt att Han har detta fördolt för de visa och förnumstiga etc. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det de skola alla varda dömda, som icke hava trott sanningen, utan hava lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt strida med Gud; det är gräsligt falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sig väl med Honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söka, älska och följa Honom, dem skall barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de, som löpa efter en annan, skola hava stor bedrövelse.

Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
när han utgav sin käre ende Son,
om vi motstår hans kallelse som om vi inte sett
någon nöd vi behövde frälsas från,
om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?
Om vi inte tar vara på den frälsning Gud oss gett,
hur ska vi då komma undan?

"Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?" (Hebr. 2:3)

Gud är kärleken. Och ingen människo- eller änglatunga kan värdigt beskriva Guds kärlek. Men vilken besinnar, att ju större nåden är, desto större är ock faran — nämligen om den stora nåden försummas, föraktas, missbrukas. Vem besinnar, att, jämte den oändliga, gudomliga kärleken, är en lika oändlig rättfärdighet och helighet i Guds väsende!

Och att just därför, att nåden är så stor, är Guds nitälskan, Guds rättvisa dom över dem, som icke akta, söka, värdera och anamma den stora nåden, desto förskräckligare! "Hade jag icke kommit och talat till dem", säger Jesus, "så hade de icke synd; men nu hava de ingen ursäkt för sin synd." Och just då aposteln framställt den stora nåd och herrlighet, världen emottagit i den sista tiden, att ende Sonen av Fadrens sköte kommit och talat med oss, säger han: "Huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet?"

Kristi blod skall och måste nödvändigt bliva oss till liv och salighet, till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning, eller också komma över oss till dom och förbannelse, såsom över de otrogna judar! "Detta skall Herren Sebaots nitälskan göra!" "Ty måste den, som bröt Mose lag, dö utan barmhärtighet", säger aposteln, "huru mycket större näpst, menen I, förtjänar den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?"

Men att "förtrampa" Guds Son betyder att blott så ringa akta Honom, att Han får vara, att man icke söker Honom, icke hyllar och omfattar Honom, icke blir hans egen, hans lärjunge, vän och efterföljare; ty det man aktar så ringa, att man icke böjer sig ned för att upptaga det från jorden, det trampar man uppå. Icke hade alla de judar, över vilka Guds förskräckliga hämndedom har gått, försmädat eller pinat Kristus, utan en del gräto vid hans lidande och fingo likväl samma dom blott därför, att de icke så anammade Honom, att de blevo hans lärjungar.

Men vad gör då den helige, nitälskande Guden åt den människa, som föraktar hans kärlek, hans Son och hans Andes röst? Han gör henne intet förskräckligare, än att Han blott lämnar henne åt sig själv; hon övergives av Herrens Ande, blir icke mer av Anden väckt, oroad, förkrossad, upplyst, utan får gå sin egen väg, följa sitt eget råd, sitt eget behag, utan tuktan, utan räddhåga, utan omsorg om själen, ja, hon får bliva riktigt säker i synden. Då blir hon så förblindad och förvänd till sinne och tankar, att hon använder allting till sitt fördärv och skada; att allt, vad Gud givit till välsignelse, länder den själen till förbannelse; vad som är givet till upplysning, länder henne till förblindelse; vad som är givet till väckelse, länder henne till förhärdelse; vad som är givet till tröst och salighet, länder henne till evigt kval och fördömelse. Detta gör Herren Sebaots nitälskan!

"O, det är en egenskap hos Gud, ett regeringssätt", säger en gammal Andens man, "för vilket jag av hjärtat förskräckes, och varom jag ropat mig hes, och har ändå aldrig blivit nog hörd. Det är den egenskapen, det sättet, varom David säger: Herre, med de rena är du ren, och vid de aviga, ställer du dig avig. Med de rena, d.ä. de som hava ren mening, när de nalkas dig, talar du enfaldigt, öppet, begripligt, upplyser och leder dem nådeligen; men med de aviga ställer du dig avig, gäckar dem, förblindar dem."

Tycker någon, att detta är för hårt talat om Gud, läse han den milde Frälsarens egen förklaring i Matt. 13:10—15 och 11:25, där Han själv uttryckligt säger, att Han därför talade med liknelser, emedan den, som har, honom skall mer givas, att han skall hava nog ; men den som icke har, av honom skall ock varda taget, det han har; samt att Han har detta fördolt för de visa och förnumstiga etc. Och i 2 Tess. 2 säger aposteln lika uttryckligt: "Därför att de icke anammade kärleken till sanningen, att de måtte blivit saliga; fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det de skola alla varda dömda, som icke hava trott sanningen, utan hava lust till orättfärdigheten."

Så gruvligt kan Gud straffa sina föraktare. Det är svårt strida med Gud; det är gräsligt falla i den levande Gudens händer. Bäst är att hålla sig väl med Honom, som har all makt i himmelen och på jorden. De som söka, älska och följa Honom, dem skall barmhärtighet omfatta, oändlig barmhärtighet, godhet och trohet, i alla deras livsdagar. Men de, som löpa efter en annan, skola hava stor bedrövelse.