"Jag var hungrig och ni gav mej äta; jag var törstig och ni gav mej dricka; jag var husvill och ni härbärgerade mej; naken och ni klädde mej; sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matt. 25: 35-36,40.
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"
Visar inlägg med etikett Matt. 25:40. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Matt. 25:40. Visa alla inlägg
tisdag 9 juli 2019
måndag 9 juli 2018
"Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej." (Matt. 25:40)
"Jag var hungrig och ni gav mej äta; jag var törstig och ni gav mej dricka; jag var husvill och ni härbärgerade mej; naken och ni klädde mej; sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matt. 25: 35-36,40.
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Gör det lilla du kan och besinna att Gud
hos oss alla blott trohet vill se!
O så gläds att få gå med hans ringaste bud
och att själv han all hjälp vill dej ge.
Vilken fröjd, om en dag han kan säga till dej:
"Vad du gjorde, det gjorde du mej!"
lördag 9 juli 2016
"Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej." (Matt. 25:40)
"Jag var hungrig och ni gav mej äta; jag var törstig och ni gav mej dricka; jag var husvill och ni härbärgerade mej; naken och ni klädde mej; sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matt. 25: 35-36,40.
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
Av de gärningar Kristus här räknar upp kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då han inte bara talar om det goda var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag var sjuk och ni besökte mej; jag var i fängelse och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, till dess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Kort sagt, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, som väljer ut någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gärningar att han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mej det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."
onsdag 9 juli 2014
"Det ni har gjort en av dessa minsta, mina bröder, det har ni gjort mej." (Matt. 25:40)
"Jag var hungrig, och ni gav mej äta; jag var törstig, och ni gav mej dricka; jag var husvill, och ni härbärgerade mej; naken, och ni klädde mej; sjuk, och ni besökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej. --- Vad ni har gjort en av dessa minsta, det har ni gjort mej." Matth. 25: 35-36,40.
Av de gärningar, Kristus här uppräknar, kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då Han inte bara talar om det goda, var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag war sjuk, och ni besökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, tilldess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att Han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Korteligen, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, vilka utväljer någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gerningar, att Han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på Honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mig det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det n har gjort en av dessa minsta, mina bröder, det har ni gjort mej."
Av de gärningar, Kristus här uppräknar, kan vi lära något om fältet och utsträckningen för en kristlig välgörenhet. Vi märker, att Kristus här gynnar en utåt gående verksamhet, då Han inte bara talar om det goda, var och en kan göra inom sitt hus, utan också säger: "Jag war sjuk, och ni besökte mej; jag var i fängelse, och ni kom till mej."
Det är då underligt, att det ibland kristna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruvida vi bör uppsöka nöden, eller bara vänta, tilldess den anmäler sej vid vår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden vid en huslig kallelse och därigenom berövad tillfällen att göra goda gärningar — inte besinnande, att det är just i huset, bland våra närmaste, vi måste utöva de flesta goda gärningar — så finns andra, som också vill vara kristna, vilka rentav förkastar all vidsträcktare verksamhet och vill inskränka vår välgörenhet till dessa närmaste.
Men där man inte hemligen åsyftar att försvara sin egen maklighet, utan verkligen vill se sanningen, ska man förvisso av dessa Kristi ord: "Jag var sjuk och i fängelse, och ni besökte mej" — samt av det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dej själv" — tillräckligen övertygas, att varje kristen bör efter tillfälle och förmåga tjäna alla människor, inte bara sitt husfolk och sina vänner — "ty så gör också publikanerna" — utan även dem, som är utanför.
Det var också i Kristi tid en man, som ville undkomma budet om kärlekens bevisning mot nästan och därför svarade: "Vilken är då min nästa?" Men Kristus visade i sin liknelse om den barmhärtige samariten, att även där det är ett sådant avstånd i alla förhållanden, som mellan judar och samariter, borde man tjäna människor.
Märk därför: det är mycket goda och Gud behagliga gärningar, då du först genom tron håller vänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses verk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjänare. I alla stånd har man många goda gärningar att utöva, som ofta fordrar mycket tålamod och köttets dödande. Kan du däri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gärningar; ty det är av Honom själv befallt och förordnat.
Men kan du därjämte tjäna dem, som är utom huset, i andliga eller lekamliga behov, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Kristus vill en dag så prisa dessa gärningar, att Han ska säga: "Jag var sjuk, och ni sökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mej." Korteligen, "en kristens gärningar har inget namn", säger Luther, d. ä. en kristen gör inga vissa gärningar, såsom skrymtarna, vilka utväljer någon viss gärning, och utom denna får man inget gott av dem. Men en kristen har kärlek och gör genom denna allehanda gott, enligt Kristi ord: "Allt det ni vill att människorna ska göra er, det gör också ni dem."
Då han har den stora nåden, att han lever i Guds vänskap och under en evig och beständig förlåtelse, så länge Gud inte ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Kristus med sådant välbehag betraktar våra ringa gerningar, att Han vill säga: Ni har gjort det mot mej - hur ljuvt att då i stort och smått se på Honom och säga vid sej själv: För Frälsarens skull vill jag nu ge denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull vill jag säga denna okunniga ett hälsosamt ord; för Frälsarens skull vill jag nu ha tålamod med denna prövande medmänniska och ge henne ett glatt ansikte och ett gott ord; för Frälsarens skull vill jag göra mig det omaket att besöka den och den eländiga o.s.v. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjärta, är allt detta en lust.
Vi ska ändå tycka oss ha gjort intet, så att när Herren uppräknar, vad vi gjort åt Honom, ska vi svara: När var vi så lyckliga att få tjäna dej? Men Han ska då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag er: allt det n har gjort en av dessa minsta, mina bröder, det har ni gjort mej."
tisdag 9 juli 2013
"Det I haven gjort en av dessa minsta, mina bröder, det haven I gjort mig." (Matt. 25:40)
"Jag war hungrig, och I gåfwen mig äta; jag war törstig, och
I gåfwen mig dricka; jag war huswill, och I herbergeraden mig; naken,
och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I
kommen till mig. --- Hwad I hafwen gjort en af dessa minsta, det hafwen
I gjort mig." Matth. 25: 35-36,40.
Af de gerningar, Christus här uppräknar, kunna wi lära något om fältet och utsträckningen för en christlig wälgörenhet. Wi märka, att Christus här gynnar en utåt gående werksamhet, då Han icke blott talar om det goda, hwar och en inom sitt hus kan göra, utan ock säger: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig."
Det är då underligt, att det ibland christna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruwida wi böra uppsöka nöden, eller blott wänta, tilldess den anmäler sig wid wår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden wid en huslig kallelse och derigenom beröfwad tillfällen att göra goda gerningar — icke besinnande, att det är just i huset, bland wåra närmaste, wi måste utöfwa de flesta goda gerningar — så finnas andra, som ock wilja wara christna, hwilka rentaf förkasta all widsträcktare werksamhet och wilja inskränka wår wälgörenhet till dessa närmaste.
Men der man icke hemligen åsyftar att förswara sin egen maklighet, utan werkligen will se sanningen, skall man wisserligen af dessa Christi ord: "Jag war sjuk och i häktelse, och I sökten mig" — samt af det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dig sjelf" — tillräckligen öfwertygas, att hwarje christen bör efter tillfälle och förmåga tjena alla menniskor, icke blott sitt husfolk och sina wänner — "ty så göra ock de publikaner" — utan äfwen dem, som äro utantill.
Det war ock i Christi tid en man, som wille undkomma budet om kärlekens bewisning mot nästan och derföre swarade: "Hwilken är då min nästa?" Men Christus wisade i sin liknelse om den barmhertige samariten, att äfwen der det är ett sådant afstånd i alla förhållanden, som emellan judar och samariter, borde man tjena menniskor.
Märk derföre: det är mycket goda och Gud behagliga gerningar, då du först genom tron håller wänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses werk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjenare. I alla stånd har man många goda gerningar att utöfwa, hwilka ofta fordra mycket tålamod och köttets dödande. Kan du deri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gerningar; ty det är af Honom sjelf befaldt och förordnadt.
Men kan du derjemte tjena dem, som äro utom huset, i andliga eller lekamliga behof, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Christus will en dag så prisa dessa gerningar, att Han skall säga: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig." kortligen, "en christens gerningar hafwa intet namn", säger Luther, d. ä. en christen gör inga wissa gerningar, såsom skrymtarna, hwilka utwälja någon wiss gerning, och utom denna får man intet godt af dem. Men en christen har kärlek och gör genom denna allehanda godt, enligt Christi ord: "Allt det I wiljen menniskorna skola göra eder, det gören ock I dem."
Då han har den stora nåden, att han lefwer i Guds wänskap och under en ewig och beständig förlåtelse, så länge Gud icke ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Christus med sådant wälbehag betraktar wåra ringa gerningar, att Han will säga: I hafwen det gjort mig - huru ljuft att då i stort och smått se på Honom och säga wid sig sjelf: För Frälsarens skull will jag nu gifwa denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull will jag säga denna okunniga ett helsosamt ord; för Frälsarens skull will jag nu hafwa tålamod med denna pröfwande medmenniska och gifwa henne ett gladt ansigte och ett godt ord; för Frälsarens skull will jag göra mig det omaket att besöka den och den eländiga o.s.w. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjerta, är allt detta en lust.
Wi skola ändå tycka oss hafwa gjort intet, så att när Herren uppräknar, hwad wi gjort åt Honom, skola wi swara: När woro wi så lyckliga att få tjena dig? Men Han skall då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag eder: allt det I hafwen gjort en af dessa minsta, mina bröder, det hafwen I gjort mig."
Af de gerningar, Christus här uppräknar, kunna wi lära något om fältet och utsträckningen för en christlig wälgörenhet. Wi märka, att Christus här gynnar en utåt gående werksamhet, då Han icke blott talar om det goda, hwar och en inom sitt hus kan göra, utan ock säger: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig."
Det är då underligt, att det ibland christna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruwida wi böra uppsöka nöden, eller blott wänta, tilldess den anmäler sig wid wår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden wid en huslig kallelse och derigenom beröfwad tillfällen att göra goda gerningar — icke besinnande, att det är just i huset, bland wåra närmaste, wi måste utöfwa de flesta goda gerningar — så finnas andra, som ock wilja wara christna, hwilka rentaf förkasta all widsträcktare werksamhet och wilja inskränka wår wälgörenhet till dessa närmaste.
Men der man icke hemligen åsyftar att förswara sin egen maklighet, utan werkligen will se sanningen, skall man wisserligen af dessa Christi ord: "Jag war sjuk och i häktelse, och I sökten mig" — samt af det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dig sjelf" — tillräckligen öfwertygas, att hwarje christen bör efter tillfälle och förmåga tjena alla menniskor, icke blott sitt husfolk och sina wänner — "ty så göra ock de publikaner" — utan äfwen dem, som äro utantill.
Det war ock i Christi tid en man, som wille undkomma budet om kärlekens bewisning mot nästan och derföre swarade: "Hwilken är då min nästa?" Men Christus wisade i sin liknelse om den barmhertige samariten, att äfwen der det är ett sådant afstånd i alla förhållanden, som emellan judar och samariter, borde man tjena menniskor.
Märk derföre: det är mycket goda och Gud behagliga gerningar, då du först genom tron håller wänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses werk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjenare. I alla stånd har man många goda gerningar att utöfwa, hwilka ofta fordra mycket tålamod och köttets dödande. Kan du deri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gerningar; ty det är af Honom sjelf befaldt och förordnadt.
Men kan du derjemte tjena dem, som äro utom huset, i andliga eller lekamliga behof, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Christus will en dag så prisa dessa gerningar, att Han skall säga: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig." kortligen, "en christens gerningar hafwa intet namn", säger Luther, d. ä. en christen gör inga wissa gerningar, såsom skrymtarna, hwilka utwälja någon wiss gerning, och utom denna får man intet godt af dem. Men en christen har kärlek och gör genom denna allehanda godt, enligt Christi ord: "Allt det I wiljen menniskorna skola göra eder, det gören ock I dem."
Då han har den stora nåden, att han lefwer i Guds wänskap och under en ewig och beständig förlåtelse, så länge Gud icke ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Christus med sådant wälbehag betraktar wåra ringa gerningar, att Han will säga: I hafwen det gjort mig - huru ljuft att då i stort och smått se på Honom och säga wid sig sjelf: För Frälsarens skull will jag nu gifwa denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull will jag säga denna okunniga ett helsosamt ord; för Frälsarens skull will jag nu hafwa tålamod med denna pröfwande medmenniska och gifwa henne ett gladt ansigte och ett godt ord; för Frälsarens skull will jag göra mig det omaket att besöka den och den eländiga o.s.w. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjerta, är allt detta en lust.
Wi skola ändå tycka oss hafwa gjort intet, så att när Herren uppräknar, hwad wi gjort åt Honom, skola wi swara: När woro wi så lyckliga att få tjena dig? Men Han skall då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag eder: allt det I hafwen gjort en af dessa minsta, mina bröder, det hafwen I gjort mig."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)