"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?" (Rom. 6:2)

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar, 

ja, hjälp mej ur all nöd!

"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?" (Rom. 6:2)

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,
ja, hjälp mej ur all nöd!

"Vi som är döda från synden, hur skulle vi ännu kunna leva i den?" (Rom. 6:2)

Att vi är döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi i dopet är invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi är "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Liksom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, som han inte mer ska bära; så har alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, så att de inte sedan ska tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem som inget vet om den nya födelsen, nämligen att det är bara ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att dö bort från synden och leva för Gud, då har vi visst inte ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men inte är därmed hela saken uttalad.

Liksom vigsel och löften inte göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och liksom prästvigningen och eden inte gör en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande som sörjer för själar; så gör inte heller blotta dopet och förbundet att man är "död ifrån synden", om inte ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säger oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som är döda från synden."

Aposteln talar här inte om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, som i sanning "undfår nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som inte kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de är "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron ges oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi är födda av Gud och har ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som inte kan leva i synden.

Detta är vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mej nu fri från synden och lagens domar, bara genom Kristus, då fick jag också med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda som jag kände hos mej. Samma världsliga och syndiga leverne som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen Johannes omtalar, då han säger att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan inte synda, ty Guds säd förblir i honom". "Han kan inte synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om också de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumplar och kullkastar en kristen, han dock inte kan förbli i synden, så länge "Guds säd" förblir i honom. Han kan inte göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i den", utan om han också, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, där man inte kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att stå upp.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör bara en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märks ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyder: "Det är omöjligt, att inte den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräcks för, att de som börjar leva i Kristi evangelium, också tar avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de sedan vandrar en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi får ett nytt sinne, varigenom vi börjar ett nytt leverne och tar avsked från det gamla, förklarar helt visst apostelns ord: "Vi som är döda från synden."

Nu ska ej synden mera
i träldom hålla mej!
Du, Herre, ska regera,
för nu jag tillhör dej.
I dopets bad jag blev
från alla synder tvagen,
av dej till barn upptagen
och satan du fördrev. 

Men vill jag mej berömma
av dopet och din död,
så får jag inte glömma
vad dina ord mej bjöd:
att hedra dopets pakt.
Du lät mej pånyttfödas
för att min synd ska dödas
med Andens nåd och makt.

Vad glädje kan det ge mej
att, Jesus, du uppstod
om aldrig jag vill se dej
och aldrig göra bot,
om aldrig upp jag står
i barnaskapets lycka
att synden undertrycka
med dej, som allt förmår?

Vid korset hjälp mej fästa
min Gammeladam så
att han mej ej kan mästra
och herraväldet få.
För synden gör mej död,
den som så hårt betungar
och ut i mörkret slungar,
ja, hjälp mej ur all nöd!

"Vi som äro döda från synden, huru skulle vi ännu leva i henne." (Rom. 6:2)

Att vi äro döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi äro i dopet invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi äro "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Likasom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, vilka Han icke mer skall bära; så hava alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, att de icke sedan skola tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem, vilka intet veta om den nya födelsen, nämligen att det är blott ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att avdö ifrån synden och leva för Gud, då hava vi visst icke ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men icke är därmed hela saken uttalad.

Likasom vigsel och löften icke göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och likasom prästvigningen och eden icke göra en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande, som sörjer för själar; så göra icke heller blotta dopet och förbundet, att man är "död ifrån synden", om icke ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säga oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som äro döda från synden."

Aposteln talar här icke om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, vilka sannfärdeligen "undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som icke kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de äro "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron gives oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi äro födda av Gud och hava ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som icke kan leva i synden.

Detta är, vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mig nu fri från synden och lagens domar, blott genom Kristus, då fick jag ock med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda, vilket jag kände hos mig. Samma världsliga och syndiga leverne, som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen, Johannes omtalar, då han säger, att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan icke synda, ty Guds säd blir i honom". "Han kan icke synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om ock de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumpla och kullkasta en kristen, han dock icke kan bliva i synden, så länge "Guds säd" blir i honom. Han kan icke göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i henne", utan om han ock, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, däri man icke kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att uppstå.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör blott en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta, så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märkes ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyda: "Det är omöjligt, att icke den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräckes för, att de, som börja leva i Kristi evangelium, också taga avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de vandra sedan en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi få ett nytt sinne, varigenom vi börja ett nytt leverne och taga avsked från det gamla, förklarar visst apostelns ord: "Vi som äro döda ifrån synden."

"Vi som äro döda från synden, huru skulle vi ännu leva i henne." (Rom. 6:2)

Att vi äro döda från synden, förklarar aposteln i v. 3—11 så, att vi äro i dopet invigda till Kristi döds och livs gemenskap och likhet — vi äro "inplantade med Kristus", säger han, till en lika död som hans, vilken var en syndadöd. Likasom Kristus i sin död tog avsked från våra synder, vilka Han icke mer skall bära; så hava alla trogna, i dopet "inplantade till en lika död", tagit avsked från det gamla syndalivet, att de icke sedan skola tjäna synden.

Men skulle vi förstå detta så, som det förstås av dem, vilka intet veta om den nya födelsen, nämligen att det är blott ett förbund, ett löfte i dopet, som förbinder oss att avdö ifrån synden och leva för Gud, då hava vi visst icke ännu förstått apostelns mening i orden: "döda ifrån synden." Visserligen är det också ett förbund, men icke är därmed hela saken uttalad.

Likasom vigsel och löften icke göra en god make, utan därtill fordras även ett inre verk, som heter kärleken; och likasom prästvigningen och eden icke göra en sann själasörjare, utan därtill fordras en ande, som sörjer för själar; så göra icke heller blotta dopet och förbundet, att man är "död ifrån synden", om icke ett gudomligt verk i själen kommer därtill. Kristus talar om en födelse av vatten och Anden. Aposteln talar om nya födelsens bad och den Helige Andes förnyelse. Sådana ord säga oss hemligheten och den fulla meningen av orden: "Vi som äro döda från synden."

Aposteln talar här icke om falska kristna, om några otrogna som blivit döpta, utan han åsyftar dem, vilka sannfärdeligen "undfå nådens och gåvans fullhet till rättfärdighet". Hos dessa är ett gudomligt liv, en ande, som icke kan tåla synd; och där blir det sanning och verklighet, att de äro "döda ifrån synden". Detta är den andra stora och herrliga gåvan, som med tron gives oss, nämligen detta Andens verk i själen, att vi äro födda av Gud och hava ett nytt hjärta och sinne, en ny ande, som icke kan leva i synden.

Detta är, vad erfarenheten allrabäst förklarar. Då jag under lagen förgäves kämpat att få ett heligt sinne, men alltid erfarit, att i samma mån som synden hämmades, den invärtes ondskan tillväxte, få fick jag däremot erfara, att då jag förtvivlade på allt eget arbete och blev genom tron på en gång salig av idel nåd och såg mig nu fri från synden och lagens domar, blott genom Kristus, då fick jag ock med detsamma en alldeles ny, förut okänd, helig håg och lust i mitt hjärta, ett nytt, villigt och heligt sinne, som nu innerligen älskade Guds lag och hatade det onda, vilket jag kände hos mig. Samma världsliga och syndiga leverne, som förut varit mitt liv och min lust, blev nu min plåga.

Det är detta underbara verk i själen, Johannes omtalar, då han säger, att "den som är född av Gud, han gör icke synd" och "kan icke synda, ty Guds säd blir i honom". "Han kan icke synda", säger aposteln. Detta är det mest märkvärdiga att erfara, nämligen att om ock de gruvligaste frestelser plåga eller även överrumpla och kullkasta en kristen, han dock icke kan bliva i synden, så länge "Guds säd" blir i honom. Han kan icke göra synd, d. ä. självviljande öva synden, vilket Paulus här kallar "leva i henne", utan om han ock, såsom nyss sades, kullkastas av synden, faller han såsom i eld eller vatten, däri man icke kan leva, utan varifrån man alltid skyndar att uppstå.

Så är det med den, som är "född av Gud": ett fall gör blott en ny och förökad rädsla för synden, så att han börjar på nytt vandra den goda vägen, endast mer vaksam och gudfruktig. Detta, så länge Guds säd blir i honom. En kristen är så beskaffad, att då han får vara i fred för synden och vandrar på Guds budords väg, då mår han väl, då är han i sitt rätta liv; men kommer synden över honom, då blir han förskräckt, plågad, orolig, såsom hade en fiende överfallit honom. Därav märkes ju väl, att hans rätta liv är helighet, och att han således är "död från synden". Såsom Luthers bekanta ord lyda: "Det är omöjligt, att icke den är en helig människa, som lider av synd (av att synda mot sin Gud); ty den ene djävulen driver ej ut den andra".

Det är detta gudomliga verk i själen, som gör, vad t. o. m. världen ser och förskräckes för, att de, som börja leva i Kristi evangelium, också taga avsked från hennes väsende och från hela det förra syndalevernet, och att de vandra sedan en helt annan väg genom livet. Denna stora allmänna företeelse, att då vi rätt omfattat nåden, vi få ett nytt sinne, varigenom vi börja ett nytt leverne och taga avsked från det gamla, förklarar visst apostelns ord: "Vi som äro döda ifrån synden."