"Den som nu ger er Anden... gör han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala tillgav han dem båda. Säg nu vem av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Kort sagt: den som fått mer förlåtet, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan att jag förlåter dem allt vad de gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det som egentligen är Andens verk fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker många: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt han gjort för oss vara väl uträttat och inte mer behöva tänkas på. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter kommer ihåg min erfarenhet, så vittnar den om detsamma som Skriften säger; för så länge jag umgicks med lagens gärningar var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därtill förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

Du helga ljus, all sannings port,
lär oss på varje tid och ort
att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens höga namn bekänt.
Förklara Faderns välbehag
och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!

"Den som nu ger er Anden... gör han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala tillgav han dem båda. Säg nu vem av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Kort sagt: den som fått mer förlåtet, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan att jag förlåter dem allt vad de gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det som egentligen är Andens verk fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker många: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt han gjort för oss vara väl uträttat och inte mer behöva tänkas på. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter kommer ihåg min erfarenhet, så vittnar den om detsamma som Skriften säger; för så länge jag umgicks med lagens gärningar var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därtill förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

Du helga ljus, all sannings port,
lär oss på varje tid och ort
att känna Gud och den han sänt.
Gör Sonens höga namn bekänt.
Förklara Faderns välbehag
och falska läror från oss tag.
Det ord är fast, det ord är visst,
som lär oss tro på Jesus Krist.
Halleluja! Halleluja!

"Den som nu ger er Anden... gör han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala tillgav han dem båda. Säg nu vem av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Kort sagt: den som fått mer förlåtet, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan att jag förlåter dem allt vad de gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det som egentligen är Andens verk fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker många: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt han gjort för oss vara väl uträttat och inte mer behöva tänkas på. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter kommer ihåg min erfarenhet, så vittnar den om detsamma som Skriften säger; för så länge jag umgicks med lagens gärningar var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därtill förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

"Den som nu ger er Anden... gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många talar och tänker och drömmer om helgelsen och Anden och vet inte vari Andens verk består; det är för dem bara en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämt vari det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är också all helgelses och alla goda gärningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas hur man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allvar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sej kärlek? Är det inte en allmän regel, att över kärleken kan ingen befalla? Det jag älskar, det älskar jag, även om Gud förbjuder det.

Hur ska jag då få kärleken till Gud? Kristus förklarar detta i Luk. 7. Han säger: Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande av synderna och denna Guds barmhärtighets mottagande. Den som mycket blir förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade två gäldenärer; den ene var skyldig femhund penningar, den andre femtio. När de inte hade makt att betala, tillgav han dem båda. Säg nu vilken av dem som ska älska honom mer? Då fariseen Simon själv erkänt, att den som fått mer eftergivet skulle älska mer, gör Jesus tillämpningen: Du, Simon, har så mycken fromhet, att du inte, såsom de andra fariseerna, försmädar mej, utan till och med bjuder mej till ditt bord. Men denna kvinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt huvudhår och kan inte upphöra att kyssa mina fötter. Däremot har du inte ens kysst min mun och till mina fötters tvagning inte ens givit mej vatten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du inte; hon har Andens frukter, och du lagens gärningar; hon är ett sant helgon, och du ett falskt. Korteligen: den mer förlåtes, älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjärtan, att jag förlåter dem allt, vad de har gjort; då älskar de mej.

Detta var anden av Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de övriga Andens frukter. Aposteln nämnde vidare fröjd, frid. Kan man väl genom lagar, bud och tvång förmås till fröjd, göras glad, verkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen människa tvinga sej till. En verklig frid i Gud, en inre hjärtats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen människa ta sej. Allt det, som egentligen är Andens verk, fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu inte blivit helig, blir benådad och försmält av Frälsarens kärlek, av hans förlåtande, såsom synderskan därav blev försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker mången: Visst tror jag på Kristus; vem skulle inte tro på Kristus! Nog tror man — hellre fattas det i levernet.

Se, dessa bevisar bara med detta tal att de inte vet vad tron på Kristus vill säga. De menar, att de tror på Kristus, när de håller för sant allt det som står skrivet om Kristus, ja, håller också allt, det han gjort för oss, vara väl uträttat och inte mer behöva påtänkas. De har däremot hela sin omsorg vänd på sej själva, och därmed har de tröst när allt går väl och vackert med levernet; men när de något svårare försyndat sej flyr de till sin ånger, bön och bättring, för att därigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att av hjärtat tro på sej själv, om också förståndet och bekännelsen är efter ordet.

Den som verkligen tror på Kristus, den har hela sin själs uppmärksamhet vänd på Honom, sin omsorg och sin glädje fästad vid honom, ser på honom, har all sin tröst i honom; ty en rätt kristen har blivit till skam på sej själv och sitt eget arbete, har därför lärt hålla det för uselhet och träck, havande nu sitt allt i Kristus, verkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Visst tycker också jag, att jag borde arbeta mer själv och inte tro så mycket, ja, jag fruktar stundom, att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att bli allvarligare och därigenom frommare. Men när jag åter ihågkommer min erfarenhet, så vittnar den om detsamma, som Skriften säger; ty så länge jag umgicks med lagens gärningar, var jag i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därjämte förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm ande, en kärlek och lust som gjort allting lätt, så att det som förr varit mej svårt nu gick liksom av sej självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne, blir jag kall och svag; men när jag har frid i Kristus, får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en kristens erfarenhet. Och denna erfarenhet överensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som inte uppkommit på samma väg som Skriften lär, är inte den sanna.

"Den som nu giver eder Anden... gör Han det genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" (Gal. 3:5)

Många tala och tänka och drömma om helgelsen och Anden och weta icke, hwaruti Andens werk består; det är dem blott en dröm och aning, ingen reell sak. Men Skriften säger bestämdt, hwaruti det består. Paulus säger: "Andens frukt är kärlek, fröjd, frid, långmodighet, mildhet, godhet" m. m.

Andens första frukt är kärleken; kärleken är ock all helgelses och alla goda gerningars enda rätta källa. Nu bör således undersökas, huru man får kärleken. Kan man någonsin genom föresats, allwar, bud, lagar, kamp och strid skaffa sig kärlek? Är det icke en allmän regel, att öfwer kärleken kan ingen befalla. Det jag älskar, det älskar jag, äfwen om Gud förbjuder det.

Huru skall jag då få kärleken till Gud? Christus förklarar detta i Luc. 7. Han säger: "Denna kärlek uppkommer endast genom Guds förlåtande af synderna och denna Guds barmhertighets mottagande. Den som mycket warder förlåtet, han älskar mycket; den som mindre förlåtes, han älskar mindre. En man hade twå gäldenärer; den ene war skyldig femhundra penningar, den andre femtio. När de icke hade makt att betala, gaf han dem båda till. Säg nu, hwilken af dem skall älska honom mer?" Då fariseen Simon sjelf erkänt, att den, som fått mer eftergifwet, skulle älska mer, gör Jesus tillämpning: "Du, Simon, har så mycken fromhet, att du icke, såsom de andra fariseerna, försmädar mig, utan till och med bjuder mig till ditt bord. Men denna qwinna, den stora synderskan, hon badar mina fötter med kärlekstårar och torkar dem med sitt hufwudhår och kan icke upphöra att kyssa mina fötter. Deremot har du icke ens kysst min mun och till mina fötters twagning icke ens gifwit mig watten. Fastän hon är en stor synderska och du ett stort helgon, har dock hon Anden, och du icke; hon har Andens frukter, och du lagens gerningar; hon är ett sannt helgon, och du ett falskt. Kortligen, den mer förlåtes, han älskar mer. Det är nu det enda sättet att tända kärlek i Adams barns hjertan, att jag förlåter dem allt, hwad de hafwa gjort; då älska de mig."

Detta war anden af Jesu tal om kärlekens uppkomst. På samma sätt är det med de öfriga Andens frukter. Apostelen nämnde widare fröjd, frid. Kan man wäl genom lagar, bud och twång förmås till fröjd, göras glad, werkligt glad? Nej, glädjas i Gud, glädjas åt Frälsaren, det kan ingen menniska twinga sig till. En werklig frid i Gud, en inre hjertats mildhet, med flera Andens frukter, kan ingen menniska taga sig. Allt det, som egentligen är Andens werk, fås aldrig annorlunda, än att jag, som en syndare, medan jag ännu icke blifwit helig, blir benådad och försmält af Frälsarens kärlek, af hans förlåtande, såsom synderskan deraf blef försmält. Då först får jag kärlek och andra Andens frukter.

Men här tänker mången: Wisst tror jag på Christus; hwem skulle icke tro på Christus! Nog tror man — hellre fattas det i lefwernet.

Si, dessa bewisa blott med detta tal, att de icke weta, hwad tron på Christus will säga. De mena, att de tro på Christus, när de hålla för sannt allt det, som står skrifwet om Christus, ja, hålla ock allt, det Han gjort för oss, wara wäl uträttadt och icke mer behöfwa påtänkas. De hafwa deremot hela sin omsorg wänd på sig sjelfwa, och dermed hafwa de tröst, när allt går wäl och wackert med lefwernet; men när de något swårare försyndat sig, fly de till sin ånger, bön och bättring, för att derigenom få nåd och frid med Gud. Detta är ju uppenbarligen att af hjertat tro på sig sjelf, om ock förståndet och bekännelsen äro efter ordet.

Den som werkligen tror på Christus, den har hela sin själs uppmärksamhet wänd på Honom, sin omsorg och sin glädje fästad wid Honom, ser på Honom, har all sin tröst i Honom; ty en rätt christen har blifwit till skam på sig sjelf och sitt eget arbete, har derföre lärt hålla det för uselhet och träck, hafwande nu sitt allt uti Christus, werkligen sitt allt, både sin rättfärdighet och sin helgelse. En sådan bekänner då: Wisst tycker också jag, att jag borde mer arbeta sjelf och icke tro så mycket, ja, jag fruktar stundom, att jag tror för mycket, att jag borde åter under lagen för att blifwa allwarligare och derigenom frommare. Men när jag åter ihågkommer min erfarenhet, så wittnar den om detsamma, som Skriften säger; ty så länge jag umgicks med lagens gerningar, war jag i djupet af mitt hjerta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till Honom och hans wägar; derjemte förblef jag alltid en slaf under wissa synder och gnagdes inwärtes af en frätande oro. Deremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, genast fick jag en förunderlig lust och kraft till det goda, en warm ande, en kärlek och lust, som gjordt allting lätt, så att det, som förr warit mig swårt, gick nu liksom af sig sjelft. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne, blir jag kall och swag; men när jag har frid i Christus, får jag en ny lust och kraft till det goda.

Sådan är en christens erfarenhet. Och denna erfarenhet öfverensstämmer med Skriften. Den fromhet och anda, som icke uppkommit på samma wäg, som Skriften lärer, är icke den sanna.