Aposteln förmanar här till endräkt och ödmjukhet i den mänskliga
sammanlevnaden. Men om någon skulle mena, att ett sådant ämne
som endräkt och ödmjukhet i vanliga och jordiska ting icke vore ett nog viktigt ämne för en apostels förmaning och för upplysta kristnas
betraktelse, torde vi snart uti livet få erfara annat, då vi blott för
bristande ödmjukhet och endräkt föra oss och andra i svåra frestelser och
bringa försmädelse över Jesu namn. Därför har icke ens Herren Kristus hållit det för ringa att i sina predikningar tala om samma
ödmjukhet och foglighet, då Han t.ex. i sin bergspredikan säger: "Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden", och i Luk. 14 lärer,
huru man icke ens bör fara efter främsta platsen vid ett matbord.
Vi
skola besinna, att den sanna kristendomen vill göra sina barn uti
allting skickliga och lyckliga, vill föra oss ned i livet, att vi icke
skola uppehålla oss blott i höga betraktelser och sedan i levernet förgäta allt vad vi lärt, utan att vi böra tvärtom där tänka uppå, "vad gott, vad sant, vad ljuvligt, vad väl lyder". Med denna förmaning vill då aposteln säga: En kristen skall icke
i sitt leverne vara egensinnig och självisk, så att han vill hava
allting efter sitt eget huvud, utan han bör även låta andras förstånd,
tycke och sätt gälla något, där det icke är bestämt stridande mot Guds
ord och vilja.
Aposteln talar här emot en mycket djup böjelse i allas vår natur, nämligen egensinnighet och självklokhet. Vi finna denna
redan hos de små barnen, att så snart de börja tala, framträder hos
dem böjelsen för tvist och envishet. Sedan se vi i hela det mänskliga
livet, huru det överallt går efter det gamla ordet: "Så många
huvuden, så många meningar." Var och en tycker, att hans förstånd
och sätt alltid äro de bästa.
Om vi nu följa denna vår natur och vilja beständigt strida för vårt eget tycke, måste ju därav följa en
oavlåtlig strid och oenighet. Därför är det en synnerlig nåd och vishet,
om en kristen även i detta fall tager vid lärdom, tidigt vänjer sig
att giva efter för andra och hellre misstro sitt eget tycke eller förstånd,
än alltid strida för detsamma.
Detta är den allmänna lärdom, aposteln här velat giva oss.
Men ligger den nämnda böjelsen för egensinnighet så djupt rotad i vår
natur, som vi nu funnit, då skola vi alltid vara beredda på, att den
också vill göra sig gällande i andliga ting. Därför är det väl värt,
att vi först och sist inprägla hos oss de många förmaningar till andlig endräkt, som vi finna i apostlarnas brev. Men om denna andliga endräkt
lär vår apostel, att om vi än icke kunna hava lika förstånd i varje
fråga, vilket icke gärna kan ske, så länge "vi förstå endels och profetera
endels", skola vi dock "vinnlägga oss att hålla Andens enhet genom
fridens band", d. ä. såsom med ett fast band av frid, fridsamhet och
kärlek fasthålla den enhet, som Anden verkat — helst som vi dock alla
hava de största och viktigare tingen lika och gemensamma, vi, som
uti Kristus äro "en kropp och en ande".
Denna enhet i anden och
talet är sannerligen så viktig, att om någon, som tycker sig hava ett
klarare förstånd än alla andra, för detta sitt förstånd gör oro och
söndring bland dem, som redan äro i Kristus saliga och förenade, gör
han därmed ett mycket större ont, än om han hade alltid behållit sitt
ljus för sig allena. Ja, av Rom. 14 lära vi, att även om det var
en verklig sanning, för vilken du stridde, men det skedde på ett sådant
sätt, att du ryckte själarna från "enfaldigheten i Kristus", har du dock
gjort en sådan gärning, att aposteln säger, det du "fördärvat dem, för vilka Kristus lidit döden", och att "den svage brodern varder över
ditt förstånd förtappad".
Den andliga endräkten och själarnas
förblivande vid enfaldigheten i Kristus äro därför så viktiga förhållanden,
att hellre än att du skulle störa dessa, må du i alla dina livsdagar tiga
och "hava din tro när dig själv för Gud". Farorna av endräktens
störande äro vida större och hemlighetsfullare, än vi mena; och detta
är orsaken, varför apostlarna givit så många och allvarsamma
förmaningar i detta ämne — förmaningar sådana som dessa: "Kära bröder,
jag förmanar eder vid vår Herres Jesu Kristi namn, att I talen alla
ett, och ibland eder ingen tvedräkt är;" och åter: "Varen ens sinnade, varen fridsamma, så blir kärlekens och fridens Gud när eder."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar