"Nåd vare med er, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte ge oss allting med honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte han kan bota så snart det behagar honom; och att han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!

"Nåd vare med er, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit Honom för oss alla, skulle Han inte ge oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte Han kan bota så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!

"Nåd vare med er, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit Honom för oss alla, skulle Han inte ge oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte Han kan bota så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom också Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så som världen ger."

Världens frid består däri att det utvärtes onda som oroar oss blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter när fienden är borta. Så är det också ofrid när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare hos Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du ska vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!

"Nåd vare med eder, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefattar hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och lugnt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömmer oss inte bara av den närvarande nåd, i vilken vi står, utan också av hoppet om den herrlighet, som Gud ska ge; och inte bara det, utan vi berömmer oss också i bedrövelsen, eftersom vi vet att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömmer oss av Gud — vi berömmer oss av själve Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt ha allt gott; ty är Gud för oss, vem kan vara emot oss! Tänk, Gud, som inte har skonat sin egen Son, utan utgivit Honom för oss alla, skulle Han inte ge oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser vad det vill säga att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd inte det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att inte ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det inte finns något ont, som inte Han kan bota så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont hända mej, som inte är mej alldeles nödvändigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det ska vi förstå, att denna frid inte bara är en gåva, som endast Gud giver, utan också, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger inte: frid av världen — ty "i världen har ni tvång", säger Kristus; "världen hatar er". Han säger inte: frid av köttet — ty köttet ska "strida emot Anden", säger han. Han säger inte: frid av djävulen — ty "er fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger inte heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom ock Kristus säger: "Min frid ger jag er; inte ger jag så, som världen giver."

Världens frid består däri, att det utvärtes onda, som oroar oss, blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter, när fienden är borta. Så är det också ofrid, när fattigdom eller sjukdom trycker dej; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angriper dej med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däri, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortsätter och anfäktar dej, du ändå har din hjärtefrid endast däri, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter ge dej vila. Guds frid består däri, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dej, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare när Fadern. Guds frid består däri, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dej, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han snart ska komma och ta dej från denna jämmerdal till sej i himmelen, där du skall vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat, kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål är de ej då, inte bara för tillönskan, utan också för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känner Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv ge oss sin nåd därtill!

O du helge Ande, kom till oss in!
Med nåd och frid i dina trognas hjärtan bliv.
Din levande kärlekslåga där upptänd och uppehåll,
du som av alla tungomål och land församlar folken
i Herrens Jesu Kristi tro endräkteliga.
Halleluja! Halleluja!

"Nåd vare med eder, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefatta hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och roligt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömma oss icke blott av den närvarande nåd, i vilken vi stå, utan ock av hoppet om den herrlighet, som Gud skall giva; och icke det allenast, utan vi berömma oss ock i bedrövelsen, vetande, att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömma oss av Gud — vi berömma oss av själva Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt hava allt gott; ty är Gud för oss, ho kan vara emot oss! Tänk, Gud, vilken icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, skulle Han icke giva oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser, vad det vill säga, att himmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd icke det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att icke ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det finns intet ont, som icke Han kan bota, så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont mig vederfaras, som icke är mig alldeles nödigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det skola vi förstå, att denna frid icke blott är en gåva, som endast Gud giver, utan ock, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger icke: frid av världen — ty "i världen haven I tvång", säger Kristus; "världen hatar eder". Han säger icke: frid av köttet — ty köttet skall "strida emot Anden", säger han. Han säger icke: frid av djävulen — ty "eder fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger icke heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god hälsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom ock Kristus säger: "Min frid giver jag eder; icke giver jag så, som världen giver."

Världens frid består däruti, att det utvärtes onda, som oroar oss, blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter, när fienden är borta. Så är det ock ofrid, när fattigdom eller sjukdom trycker dig; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angripa dig med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däruti, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortfar och anfäktar dig, du ändå har din hjärtefrid blott däruti, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter giva dig vila. Guds frid består däruti, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dig, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare när Fadern. Guds frid består däruti, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dig, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han skall snart komma och taga dig från denna jämmerdal till sig i himmelen, där du skall vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat, kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål äro de ej då, icke blott för tillönskan, utan ock för en flitig omvårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känna Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv giva oss sin nåd därtill!

"Nåd vare med eder, och frid av Gud vår Fader, och Herren Jesus Kristus." (Rom. 1:7)

Dessa två korta ord, nåd och frid, innefatta hela det kristliga livet: nåden, syndernas förlåtelse; friden, ett glatt och roligt samvete.

Men friden innefattar också, i sin vidsträcktare bemärkelse, allt det goda och all den hjärtliga trygghet och sällhet, som följer med detta goda förhållande till Gud; så att aposteln förklarar, att vi då berömma oss icke blott av den närvarande nåd, i vilken vi stå, utan ock av hoppet om den herrlighet, som Gud skall giva; och icke det allenast, utan vi berömma oss ock i bedrövelsen, vetande, att även själva bedrövelsen måste tjäna oss till allehanda gott.

Ja, säger han slutligen: Vi berömma oss av Gud — vi berömma oss av själva Gud, att Han nu är vår Fader, och då måste vi nödvändigt hava allt gott; ty är Gud för oss, ho kan vara emot oss! Tänk, Gud, vilken icke har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, skulle Han icke giva oss allting med Honom? Så mycket ligger i ordet frid.

Och tänk, då Gud har gjort det nådeverket i en människa, att Han öppnat hennes andliga sinnen, så att hon ser, vad det vill säga, att bimmelens och jordens Herre är hennes vän; och det på en sådan grund, att all hennes kvarboende synd icke det minsta rubbar detta förhållande: visst måste det vara en hög och salig frid.

När jag därjämte fått syn på den sanningen, att icke ett hår kan falla av mitt huvud den hulde och mäktige Faderns vilja förutan; att det finns intet ont, som icke Han kan bota, så snart det behagar Honom; och att Han nu omöjligt kan låta något ont mig vederfaras, som icke är mig alldeles nödigt: visst är detta en hög och salig frid. Men denna frid heter visst med rätta frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus, såsom aposteln här säger. Det skola vi förstå, att denna frid icke blott är en gåva, som endast Gud giver, utan ock, att friden måste bestå i själva Gud, hans vänskap och hans makt.

Märk detta väl! Han säger icke: frid av världen — ty "i världen haven I tvång", säger Kristus; "världen hater eder". Han säger icke: frid av köttet — ty köttet skall "strida emot Anden", säger han. Han säger icke: frid av djävulen — ty "eder fiende djävulen har en svår vrede", säger Johannes. Ja, han säger icke heller: frid av goda omständigheter, frid av de goda vännerna, frid av ett gott rykte, av god helsa etc., ty allt detta är en ostadig frid, utan så säger han: frid av Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus. Det är, han önskar oss en gudomlig och himmelsk frid. Såsom ock Kristus säger: "Min frid giver jag eder; icke giver jag så, som världen giver."

Världens frid består däruti, att det utvärtes onda, som oroar oss, blir borttaget; såsom när en fiende ligger för en stad, då är där ofrid, men frid åter, när fienden är borta. Så är det ock ofrid, när fattigdom eller sjukdom trycker dig; men när detta onda är borta, då har du åter frid. Vidare, när onda tungor angripa dig med lögn och smädelse, då har du ofrid; men när smädelsen upphör, då har du åter frid. Sådan är världens frid.

Men Guds frid består däruti, att fastän allt detta utvärtes onda ännu fortfar och anfäktar dig, du ändå har din hjärtefrid blott däruti, att Gud är din vän, och att Gud är allsmäktig, att Han hör dina böner, räknar dina tårar och kan på ögonblicket, då Han vill, näpsa stormen och åter giva dig vila. Guds frid består däruti, att även medan ditt kött ännu är fullt med synd, och djävulen med frestelser eller samvetsanklagelser anfäktar dig, du ändå vet, att Kristus med sin rättfärdighet och nåd är mycket större än allt detta och är din mäktige försvarare när Fadern. Guds frid består däruti, att fastän allt ont i världen ännu kan plåga dig, sjukdom, fattigdom, onda tungor m. m., du likväl vet, att Gud och hans vänskap är tusenfaldigt större än allt detta, och att Han skall snart komma och taga dig från denna jämmerdal till sig i himmelen, där du skall vara för evigt fri från allt ont, trygg och salig med Gud och hans helgon. Detta är Guds frid.

Men som denna frid beror av nåden i hjärtat, kan den både ökas och minskas; och då hela vår kristendom beror av nåden och friden i hjärtat: vilka viktiga föremål äro de ej då, icke blott för tillönskan, utan ock för en flitig omwårdnad! Men medlet, varmed nåden och friden förökas, är endast det, som Petrus nämner: Guds och vår Herres Jesu Kristi kunskap. Ju mer vi känna Gud och vår Herre Jesus Kristus, desto mer nåd och frid i hjärtat. Måtte därför varje kristen flitigt underhålla dessa dyra skatter i sitt hjärta! Ja, måtte Gud själv giva oss sin nåd därtill!