"Låten eder icke omföras med mångahanda och främmande lärdom, ty det är gott att stadfästa hjärtat med nåden." (Hebr. 13:9)

Huru viktig och nödig är icke denna förmaning! Oss är icke oveterligt, vad satan har i sinnet. Han vet väl, att ingenting kan göra oss skada, så länge Kristus är oss dyr och viktig, är oss allt uti allt; och däremot, att ingenting kan hjälpa oss, om Kristus förloras. Kristus är dock allena den, som mäktar "nedslå djävulens gärningar" och är för "helvetet ett gift och döden en plåga".

Kan jag blott hålla mig till Kristus och det rena, hälsosamma ordet, så kan allting hjälpas; ja, även om det icke alltid ginge så rätt och väl med mitt leverne, blir jag likväl då alltid igen upprättad. Men kan den gamle ormen föra oss ifrån Kristus och hans sanna kännedom, då har han vunnit, då har han oss vapenlösa och hjälplösa uti sin hand.

Därför skola vi alltid finna, att all djävulens strävan, makt och list går därpå ut att föra oss ifrån Kristus och ställa oss något annat för ögonen — må det ock vara idel helighet, fromhet och goda gärningar — blott att icke Kristus i enfaldig trons hunger eller förtröstan skall vara vårt föremål. Därför säger ock den store aposteln: "Jag fruktar, att såsom ormen besvek Eva med sin illfundighet, så varda ock edra sinnen förvända ifrån enfaldigheten i Kristus." Faran är därför visserligen icke fjärran.

Utom detta djävulens oavlåtliga strävande, ligger ock i all människonatur dels en gruvlig otacksamhet, glömska och förgätenhet av Guds välgärningar och av den nöd, varifrån Han förlossat oss; dels ock ett oändligt nyhetsbegär, eller att man alltid snart ledsnar vid vad man har, och önskar sig något nytt, alltid älskar ombyte. Så är ock Kristus och hans evangelium för allt förnuft en galenskap och förargelse.

Låtom oss därför väl se till, att vi ständigt äro på den rätta vägen, i det rätta sinnet, att det, som är störst i himmelen och för Gud, också är störst för oss! För Guds ögon är ingenting stort och gällande, utan endast Sonen, offrad för oss; detsamma måste ock för oss vara det enda stora och dyrbara. Om vi hava en annan smak, är det intet gott tecken, och då böra vi inför Gud beklaga sådant och anropa Honom om den rätta smaken och sinnet.

Så böra vi ock veta och betänka, att det finns ingen synd på jorden så förskräcklig, ingen, som så måste uppväcka Guds vrede, som otacksamheten och föraktet för hans stora välgärningar; och nu är icke någon Guds välgärning större än den, att Han gav oss sin egen Son och i Honom det eviga livet, då vi hade förtjänt att evigt draga våra synders rätta lön.

Därför, "huru skola vi undfly, om vi icke akta sådan salighet!" Ännu mer, om vi också en gång hava sett Guds herrlighet i Kristi evangelium, hava genom tron blivit Guds barn och fått smaka, huru ljuvlig Herren är, vore det ju en förskräcklig otacksamhet, om vi nu hölle samma nåd och evangelium för en ringa ting, som icke smakade oss. Detta vore, vad Jesus kallar att "hava övergivit den första kärleken".

Paulus skriver ock om den första kärleken ibland de galater, att de då hade så högt värderat evangelium, att de upptagit honom, som predikade det, "såsom en Guds ängel, ja, såsom Jesus Kristus", och tillägger: "Huru saliga voren I då? Jag är edert vittne, att om det hade varit möjligt, haden I uttagit edra ögon och givit mig." Så högt värderade de evangelium då! Men sedan de av en "främmande lärdom" blivit "tjusta", så att de icke lydde sanningen, utan "sökte varda rättfärdiga genom lagen", då kallar han detta, att de på nytt korsfäst Kristus, säger, att de mist Kristus och voro fallna ifrån nåden.

Och är det icke förskräckligt, när enligt Kristi egna ord sådant kan ske, eller den första kärleken övergivas, mitt under det man likväl fortfar att arbeta och lida för Kristi namn, är vaksam mot falska andar och har skarp blick att avskilja dessa, således blott genom ett tyst inre avdöende ifrån den rätta bättringens och trons övning; ty så lyda Kristi tänkvärda ord i Uppb. 2:2—5.

Slutligen skola vi ock märka, att om Kristus skall förbliva oss alltid dyr och kostlig, vårt hjärtas allt uti allt, och den nya sången aldrig bliva oss gammal eller lång, är nödigt, att icke blott den rätta läran, utan ock det rättsinniga livet bevaras — att vi stå uti beständig övning, dagligen leva uti den bättring, som är inför Gud, i ett vaket samvetes kännedom av synden, samt dagligen vilja vara förvissade om syndernas förlåtelse, om nåd och vänskap hos Gud. Då skall Kristus städse bliva oss väl behövlig, dyr och oumbärlig, då skall evangelii ord vara oss ett ständigt behov, smakligt och kärt; vi skola då gärna höra, läsa och tala om Kristus.