"Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta jag fruktar. Jag har väl för närvarande nåd att tro, men hur skall jag dock kunna bli beståndande intill änden? Man ser hur många som kan avfalla och förloras!

Svar: Kristus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känner mej, och mina får hör min röst. Och ingen ska rycka dem ur min hand." Dessa ord visar att ingen behöver misströsta om sitt beståndande, ingen behöver förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus — och längre går inte Skriften i försäkringar härom.

Många, som inte är nöjda med att stå i ett beständigt beroende av Kristus, vill ha en försäkran om att de aldrig kan avfalla. Men Skriften ger inte någon sådan försäkran, utan tvärtom bevisar hon motsatsen och varnar var och en för faran. Vi lämnas alltså alltid i fruktan för oss själva och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra hälsosammast.

Detta är också vad Skriften i tydliga ord yrkar: "Se till, att ni i detta ert elände vandrar i räddhåga. Fröjda er med bävan. Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." "Ni som fruktar Herren, hoppas det bästa av honom, ty han felar er inte." -

Vad är då nu vår tröst i Herren? Den, att Kristus, Guds Son, som givit sitt liv för oss, är vår Herde. Då han är av en sådan kärlek och trohet, att han för vår skull blivit människa, blivit "lik bröderna", varit frestad i allting liksom vi, och slutligen givit sitt liv för fåren, vad skulle vi inte då vänta av honom? Då han därjämte är en allsmäktig Gud, vilken fiende kan då göra det får någon skada som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sej intill honom!

Detta är vår tröst, att han, den gode herden, ska själv föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla vår tro, ännu stärka och liva trösten och glädjen i honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att han ska söka upp det borttappade och hämta igen det förvillade, så att, även när vi förvillats från rätta stråten, han ändå inte vill lämna oss, utan vill gå efter det får som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det bara åter börjar lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Vidare, att han ska förbinda det sargade d. ä. trösta och hugsvala de av satan illa medfarna själarna och återställa dem till frid och hälsa; stärka de svaga och samla lammen, som inte kan följa hjorden, i sin famn och bära dem i sitt sköte; kort sagt, sköta alla fåren såsom de behöver det.

Men ska då inte fåren själva göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får hör min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtröstar på mej, de har inget annat hopp än i mej." För den som i nödens stund är vårt hopp, dens röst aktar man på. För det andra betyder det att höra Herdens röst att ge akt på densamma, vörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt vad som behövs. För allt vad den gode Herden gör till vårt bevarande, det gör han med sin röst. När vi då bara ger akt på hans röst, så blir allting botat.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla världens förförelser, all vår svaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kort sagt, allt ont botas endast genom hans röst. Ingen kristen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin kristendom, att han inte kan angripas av vad ont som helst; då beror allt på, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sej, straffa sej, trösta sej — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjälpas.

Vi ser, att Frälsarens lärjungar aldrig var komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i vaksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sej själva, tro och vandra såsom de borde, utan där förekom dagligen några större eller mindre brister. Men vad som gjorde att de ändå bibehölls och tillväxte i nåden, var endast att de var Herden nära, att de dock hörde hans röst, dagligen lät rätta sej av honom, varna, straffa och trösta sej. Därigenom blev allt gott igen, och så lärde de alltid mer och mer, vad de behövde lära.

Vad var det åter som gjorde att den arma Judas blev förtappad? Inget annat, än att han inte hörde Herdens röst; att när djävulen ingav honom i hjärtat det som var ont han inte aktade Herrens varningar; och när samvetet vaknade med förskräckelse, han inte lät något nådens ord trösta sej. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Därför, så länge vi ännu hör Herdens röst, älskar ordet om Kristus och allvarligt begagnar det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssnar på den trofaste vännen, som osynlig följer oss och talar till våra hjärtan, så länge ska ingen fientlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty Herren är större än alla, och han har högtidligt betygat: "Ingen ska rycka dem utur min hand."

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mej taga",
dej mot en värld jag ropar an
som vill mej från dej draga.
Låt mej ej villas bort från dem
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

"Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta jag fruktar. Jag har väl för närvarande nåd att tro, men hur skall jag dock kunna bli beståndande intill änden? Man ser hur många som kan avfalla och förloras!

Svar: Kristus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känner mej, och mina får hör min röst. Och ingen ska rycka dem ur min hand." Dessa ord visar att ingen behöver misströsta om sitt beståndande, ingen behöver förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus — och längre går inte Skriften i försäkringar härom.

Många, som inte är nöjda med att stå i ett beständigt beroende av Kristus, vill ha en försäkran om att de aldrig kan avfalla. Men Skriften ger inte någon sådan försäkran, utan tvärtom bevisar hon motsatsen och varnar var och en för faran. Vi lämnas alltså alltid i fruktan för oss själva och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra hälsosammast.

Detta är också vad Skriften i tydliga ord yrkar: "Se till, att ni i detta ert elände vandrar i räddhåga. Fröjda er med bävan. Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." "Ni som fruktar Herren, hoppas det bästa av honom, ty han felar er inte." -

Vad är då nu vår tröst i Herren? Den, att Kristus, Guds Son, som givit sitt liv för oss, är vår Herde. Då han är av en sådan kärlek och trohet, att han för vår skull blivit människa, blivit "lik bröderna", varit frestad i allting liksom vi, och slutligen givit sitt liv för fåren, vad skulle vi inte då vänta av honom? Då han därjämte är en allsmäktig Gud, vilken fiende kan då göra det får någon skada som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sej intill honom!

Detta är vår tröst, att han, den gode herden, ska själv föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla vår tro, ännu stärka och liva trösten och glädjen i honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att han ska söka upp det borttappade och hämta igen det förvillade, så att, även när vi förvillats från rätta stråten, han ändå inte vill lämna oss, utan vill gå efter det får som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det bara åter börjar lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Vidare, att han ska förbinda det sargade d. ä. trösta och hugsvala de av satan illa medfarna själarna och återställa dem till frid och hälsa; stärka de svaga och samla lammen, som inte kan följa hjorden, i sin famn och bära dem i sitt sköte; kort sagt, sköta alla fåren såsom de behöver det.

Men ska då inte fåren själva göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får hör min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtröstar på mej, de har inget annat hopp än i mej." För den som i nödens stund är vårt hopp, dens röst aktar man på. För det andra betyder det att höra Herdens röst att ge akt på densamma, vörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt vad som behövs. För allt vad den gode Herden gör till vårt bevarande, det gör han med sin röst. När vi då bara ger akt på hans röst, så blir allting botat.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla världens förförelser, all vår svaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kort sagt, allt ont botas endast genom hans röst. Ingen kristen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin kristendom, att han inte kan angripas av vad ont som helst; då beror allt på, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sej, straffa sej, trösta sej — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjälpas.

Vi ser, att Frälsarens lärjungar aldrig var komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i vaksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sej själva, tro och vandra såsom de borde, utan där förekom dagligen några större eller mindre brister. Men vad som gjorde att de ändå bibehölls och tillväxte i nåden, var endast att de var Herden nära, att de dock hörde hans röst, dagligen lät rätta sej av honom, varna, straffa och trösta sej. Därigenom blev allt gott igen, och så lärde de alltid mer och mer, vad de behövde lära.

Vad var det åter som gjorde att den arma Judas blev förtappad? Inget annat, än att han inte hörde Herdens röst; att när djävulen ingav honom i hjärtat det som var ont han inte aktade Herrens varningar; och när samvetet vaknade med förskräckelse, han inte lät något nådens ord trösta sej. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Därför, så länge vi ännu hör Herdens röst, älskar ordet om Kristus och allvarligt begagnar det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssnar på den trofaste vännen, som osynlig följer oss och talar till våra hjärtan, så länge ska ingen fientlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty Herren är större än alla, och han har högtidligt betygat: "Ingen ska rycka dem utur min hand."

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mej taga",
dej mot en värld jag ropar an
som vill mej från dej draga.
Låt mej ej villas bort från dem
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

"Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta jag fruktar. Jag har väl för närvarande nåd att tro, men hur skall jag dock kunna bli beståndande intill änden? Man ser hur många som kan avfalla och förloras!

Svar: Kristus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känner mej, och mina får hör min röst. Och ingen ska rycka dem ur min hand." Dessa ord visar att ingen behöver misströsta om sitt beståndande, ingen behöver förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus — och längre går inte Skriften i försäkringar härom.

Många, som inte är nöjda med att stå i ett beständigt beroende av Kristus, vill ha en försäkran om att de aldrig kan avfalla. Men Skriften ger inte någon sådan försäkran, utan tvärtom bevisar hon motsatsen och varnar var och en för faran. Vi lämnas alltså alltid i fruktan för oss själva och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra hälsosammast.

Detta är också vad Skriften i tydliga ord yrkar: "Se till, att ni i detta ert elände vandrar i räddhåga. Fröjda er med bävan. Låt oss frukta, så att vi inte försummar det löfte som är att vi ska gå in i hans vila." "Ni som fruktar Herren, hoppas det bästa av honom, ty han felar er inte." -

Vad är då nu vår tröst i Herren? Den, att Kristus, Guds Son, som givit sitt liv för oss, är vår Herde. Då han är av en sådan kärlek och trohet, att han för vår skull blivit människa, blivit "lik bröderna", varit frestad i allting liksom vi, och slutligen givit sitt liv för fåren, vad skulle vi inte då vänta av honom? Då han därjämte är en allsmäktig Gud, vilken fiende kan då göra det får någon skada som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sej intill honom!

Detta är vår tröst, att han, den gode herden, ska själv föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla vår tro, ännu stärka och liva trösten och glädjen i honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att han ska söka upp det borttappade och hämta igen det förvillade, så att, även när vi förvillats från rätta stråten, han ändå inte vill lämna oss, utan vill gå efter det får som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det bara åter börjar lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Vidare, att han ska förbinda det sargade d. ä. trösta och hugsvala de av satan illa medfarna själarna och återställa dem till frid och hälsa; stärka de svaga och samla lammen, som inte kan följa hjorden, i sin famn och bära dem i sitt sköte; kort sagt, sköta alla fåren såsom de behöver det.

Men ska då inte fåren själva göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får hör min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtröstar på mej, de har inget annat hopp än i mej." För den som i nödens stund är vårt hopp, dens röst aktar man på. För det andra betyder det att höra Herdens röst att ge akt på densamma, vörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt vad som behövs. För allt vad den gode Herden gör till vårt bevarande, det gör han med sin röst. När vi då bara ger akt på hans röst, så blir allting botat.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla världens förförelser, all vår svaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kort sagt, allt ont botas endast genom hans röst. Ingen kristen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin kristendom, att han inte kan angripas av vad ont som helst; då beror allt på, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sej, straffa sej, trösta sej — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjälpas.

Vi ser, att Frälsarens lärjungar aldrig var komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i vaksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sej själva, tro och vandra såsom de borde, utan där förekom dagligen några större eller mindre brister. Men vad som gjorde att de ändå bibehölls och tillväxte i nåden, var endast att de var Herden nära, att de dock hörde hans röst, dagligen lät rätta sej av honom, varna, straffa och trösta sej. Därigenom blev allt gott igen, och så lärde de alltid mer och mer, vad de behövde lära.

Vad var det åter som gjorde att den arma Judas blev förtappad? Inget annat, än att han inte hörde Herdens röst; att när djävulen ingav honom i hjärtat det som var ont han inte aktade Herrens varningar; och när samvetet vaknade med förskräckelse, han inte lät något nådens ord trösta sej. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Därför, så länge vi ännu hör Herdens röst, älskar ordet om Kristus och allvarligt begagnar det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssnar på den trofaste vännen, som osynlig följer oss och talar till våra hjärtan, så länge ska ingen fientlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Kristus Jesus. Ty Herren är större än alla, och han har högtidligt betygat: "Ingen ska rycka dem utur min hand."

"Låtom oss frukta, att vi icke försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta, jag fruktar; jag har wäl för närwarande nåd att tro, men huru skall jag dock kunna blifwa beståndande intill ändan? Man ser huru många, som kunna affalla och förloras!

Swar: Christus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känna mig, och mina får höra min röst. Och ingen skall rycka dem utur min hand." Dessa ord wisa, att ingen behöfwer misströsta om sitt beståndande, ingen behöfwer förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Christus Jesus — och längre går icke Skriften uti försäkringar härom.

Många, som icke äro nöjda med att stå uti ett beständigt beroende af Christus, wilja hafwa en försäkran derom, att de aldrig kunna affalla. Men Skriften gifwer icke någon sådan försäkran, utan twärtom bewisar hon motsatsen och warnar hwar och en för faran. Wi lemnas således alltid i fruktan för oss sjelfwa och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra helsosammast.

Detta är ock, hwad Skriften i tydliga ord yrkar: "Sen till, att I uti detta edert elände wandren i räddhåga. Fröjden eder med bäfwande. Låtom oss frukta, att wi icke försumma det löfte, som är, att wi skola ingå i hans rolighet." "Men I, som frukten Herren, hoppens det bästa af Honom, ty Han felar eder intet." -

Hwad är då nu wår tröst i Herren? Den, att Christus, Guds Son, som låtit sitt lif för oss, är wår Herde. Då Han är af en sådan kärlek och trohet, att Han för wår skull blifwit menniska, blifwit "lik bröderna", warit frestad i allting, likasom wi, och ändtligen låtit sitt lif för fåren, hwad skulle wi icke då wänta af Honom? Då Han derjemte är en allsmäktig Gud, hwilken fiende kan då göra det får någon skada, som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sig intill Honom!

Detta är wår tröst, att Han, den gode Herden, skall sjelf föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla wår tro, ännu stärka och lifwa trösten och glädjen i Honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att Han skall uppsöka det borttappade och igenhemta det förwillade, så att, äfwen när wi förwillats från rätta stråten, Han ändå icke will lemna oss, utan will gå efter det får, som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det blott åter begynner lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Widare, att Han skall förbinda det sargade d. ä. trösta och hugswala de af satan illa medfarna själar och återställa dem till frid och helsa; stärka de swaga och samla lammen, som icke kunna följa hjorden, i sin famn och bära dem uti sitt sköte; korteligen sköta alla fåren, såsom de betarfwa det.

Men skola då icke fåren sjelfwa göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får höra min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtrösta på mig, de hafwa intet annat hopp än i mig." Ty den, som i nödens stund är wårt hopp, dens röst aktar man uppå. För det andra betyder det att höra Herdens röst, att gifwa akt på densamma, wörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt, hwad som behöfwes. Ty allt hwad den gode Herden gör till wårt bewarande, det gör Han med sin röst. När wi då blott akta på hans röst, så blir allting botadt.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla werldens förförelser, all wår swaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kortligen, allt ondt botas blott genom hans röst. Ingen christen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin christendom, att han icke kan angripas af hwad ondt som helst; då beror allt derpå, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sig, straffa sig, trösta sig — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjelpas.

Wi se, att Frälsarens lärjungar aldrig woro komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i waksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sig sjelfwa, tro och wandra, såsom de borde, utan der förekommo dagligen några större eller mindre brister. Men hwad som gjorde, att de ändå bibehöllos och tillwäxte i nåden, war endast, att de woro Herden nära, att de dock hörde hans röst, läto dagligen rätta sig af Honom, warna, straffa och trösta sig. Derigenom blef allt godt igen, och så lärde de alltid mer och mer, hwad de behöfde lära.

Hwad war det åter, som gjorde, att den arma Judas blef förtappad? Intet annat, än att han icke hörde Herdens röst; att när djefwulen ingaf honom i hjertat det, som war ondt, han icke aktade Herrens warningar; och när samwetet waknade med förskräckelse, han icke lät något nådens ord trösta sig. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Derföre, så länge wi ännu höra Herdens röst, älska ordet om Christus och allvarligt begagna det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssna på den trofaste wännen, som osynlig följer oss och talar till wåra hjertan, så länge skall ingen fiendtlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Christus Jesus. Ty Herren är större än alla, och Han har högtidligt betygat: "Ingen skall rycka dem utur min hand."

"Låtom oss frukta, att vi icke försumma det löfte, som är, att vi skola ingå i hans vila." (Hebr. 4:1)

Här torde någon säga: Det är just detta, jag fruktar; jag har wäl för närwarande nåd att tro, men huru skall jag dock kunna blifwa beståndande intill ändan? Man ser huru många, som kunna affalla och förloras!

Swar: Christus säger: "Jag är den gode Herden. Jag känner mina får, och mina känna mig, och mina får höra min röst. Och ingen skall rycka dem utur min hand." Dessa ord wisa, att ingen behöfwer misströsta om sitt beståndande, ingen behöfwer förloras; ingen kan ryckas ur den gode Herdens hand, ingen skiljas ifrån Guds kärlek i Christus Jesus — och längre går icke Skriften uti försäkringar härom. 

Många, som icke äro nöjda med att stå uti ett beständigt beroende af Christus, wilja hafwa en försäkran derom, att de aldrig kunna affalla. Men Skriften gifwer icke någon sådan försäkran, utan twärtom bewisar hon motsatsen och warnar hwar och en för faran. Wi lemnas således alltid i fruktan för oss sjelfwa och i förtröstan på Herren allena; och detta är oss allra helsosammast.

Detta är ock, hwad Skriften i tydliga ord yrkar: "Sen till, att I uti detta edert elände wandren i räddhåga. Fröjden eder med bäfwande. Låtom oss frukta, att wi icke försumma det löfte, som är, att wi skola ingå i hans rolighet." "Men I, som frukten Herren, hoppens det bästa af Honom, ty Han felar eder intet." -

Hwad är då nu wår tröst i Herren? Den, att Christus, Guds Son, som låtit sitt lif för oss, är wår Herde. Då Han är af en sådan kärlek och trohet, att Han för wår skull blifwit menniska, blifwit "lik bröderna", warit frestad i allting, likasom wi, och ändtligen låtit sitt lif för fåren, hwad skulle wi icke då wänta af Honom? Då Han derjemte är en allsmäktig Gud, hwilken fiende kan då göra det får någon skada, som ligger på hans axlar, som hör hans röst och håller sig intill Honom!

Detta är wår tröst, att Han, den gode Herden, skall sjelf föda sina får, d. ä. beständigt med evangelii ord underhålla wår tro, ännu stärka och lifwa trösten och glädjen i Honom, kärleken, tålamodet och hoppet; att Han skall uppsöka det borttappade och igenhemta det förwillade, så att, äfwen när wi förwillats från rätta stråten, Han ändå icke will lemna oss, utan will gå efter det får, som är borta, ropa och locka det tillbaka och, om det blott åter begynner lyssna till hans röst, lägga det på sina axlar med glädje. Widare, att Han skall förbinda det sargade d. ä. trösta och hugswala de af satan illa medfarna själar och återställa dem till frid och helsa; stärka de swaga och samla lammen, som icke kunna följa hjorden, i sin famn och bära dem uti sitt sköte; korteligen sköta alla fåren, såsom de betarfwa det.

Men skola då icke fåren sjelfwa göra något till saken?

Om dem säger Herren endast detta: Mina får höra min röst. Först är ju detta alldeles detsamma som: "De förtrösta på mig, de hafwa intet annat hopp än i mig." Ty den, som i nödens stund är wårt hopp, dens röst aktar man uppå. För det andra betyder det att höra Herdens röst, att gifwa akt på densamma, wörda och hörsamma den, samt att skilja den från främmande röster. Och detta är allt, hwad som behöfwes. Ty allt hwad den gode Herden gör till wårt bewarande, det gör Han med sin röst. När wi då blott akta på hans röst, så blir allting botadt.

Alla satans listiga anlopp, alla köttets frestelser, alla werldens förförelser, all wår swaghet, otro, kallsinnighet, högmod — kortligen, allt ondt botas blott genom hans röst. Ingen christen är så stark, så lärd i Gud, så troende, så fast i sin christendom, att han icke kan angripas af hwad ondt som helst; då beror allt derpå, om han ännu har det sinnet, att han låter sanningens ord gälla mer än hans egna tankar, tycken och känslor och således låter rätta sig, straffa sig, trösta sig — detta heter att höra Herdens röst. Då kan allting hjelpas.

Wi se, att Frälsarens lärjungar aldrig woro komna till en sådan fullkomlighet i förstånd, i tro, i waksamhet och starkhet, att de sedan kunde leda sig sjelfwa, tro och wandra, såsom de borde, utan der förekommo dagligen några större eller mindre brister. Men hwad som gjorde, att de ändå bibehöllos och tillwäxte i nåden, war endast, att de woro Herden nära, att de dock hörde hans röst, läto dagligen rätta sig af Honom, warna, straffa och trösta sig. Derigenom blef allt godt igen, och så lärde de alltid mer och mer, hwad de behöfde lära.

Hwad war det åter, som gjorde, att den arma Judas blef förtappad? Intet annat, än att han icke hörde Herdens röst; att när djefwulen ingaf honom i hjertat det, som war ondt, han icke aktade Herrens warningar; och när samwetet waknade med förskräckelse, han icke lät något nådens ord trösta sig. Hade han blott aktat sin hulde Herdes röst, så hade allting botats.

Derföre, så länge wi ännu höra Herdens röst, älska ordet om Christus och allvarligt begagna det, för att få dess kraft till tro, kärlek och gudsfruktan; lyssna på den trofaste wännen, som osynlig följer oss och talar till wåra hjertan, så länge skall ingen fiendtlig makt kunna skilja oss ifrån Guds kärlek i Christus Jesus. Ty Herren är större än alla, och Han har högtidligt betygat: "Ingen skall rycka dem utur min hand."