"Detta är den förtröstning, som vi hava till Gud, att om vi bedja något efter hans vilja, så hör han oss." (1 Joh. 5:14)

Det är ett skadligt missbruk, när man i bönen går utom ordet. Många bedja och tro sådant, som Gud aldrig har lovat, vilket är att fresta Herren och bedraga sig själv, såsom om någon ville bedja Gud om dagligt bröd, men icke ville själv arbeta; bedja Gud uppehålla hans andliga liv, men ville själv icke begagna Guds ord; bedja Gud om nåd till helgelse, då han ännu är under lagen, och om kraft till trons frukter, då han ännu icke har tron, ännu icke är inympad i Kristus; eller bedja om en salig ändalykt, då han aldrig i tiden vandrat den vägen, som drager till livet; eller bedja ovillkorligt i saker, där det är ovisst, vad den allvise Guden ser vara nyttigast o.s.v. Allt sådant är att "fresta Herren" och bedraga sig själv. Tron och bönen måste alltid hava ett löfte av Gud att grunda sig på, eljest äro de fåfänga.

Andra åter hava löften och tillsägelser av Gud om de ting, som de åstunda, men begagna icke dessa löften, betänka dem icke, taga icke Gud på orden, utan gå bort förutan både tro och bön; eller ock bedja de, men utan tro på ordet, och bedja så i vädret, bedja ock därför med köld och olust. Detta händer under tiden även de trogna.

Det första, som nu fordras till en rätt bön, är, att den icke är ditt eget tilltag, utan att du ställer Guds befallning och tillsägelse fram för dig och säger till Herren: "Du har befallt mig bedja; jag gör blott, vad du själv befallt mig;" eller med David: "Mitt hjärta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansikte, därför söker jag ock, Herre, ditt ansikte;" jag gör blott, vad du själv befallt mig.

För det andra, att du icke kommer för Gud blott med dina egna tankar, ditt eget arga, lögnaktiga hjärtas omdömen om Honom, om hans hjärtelag och hans svar till dig; utan att du beväpnar dig med hans egna ord, betänker och framhåller dessa, så att du kan säga. Jag begär blott, vad du själv tillsagt mig. Gör så, som du själv sagt; ja, gör blott efter din egen natur och lust; du har sagt, att du är "nådig, barmhärtig, allsmäktig och sannfärdig"; att det är "din lust, att du må göra oss gott"; att du "bidar att få vara nådelig"; gör då efter din egen natur, din lust och ditt hjärtelag. Men sådan bild av Gud skall förnuftet, känslan och satan oavlåtligt vilja rycka ur ditt hjärta, om du blott inrymmer dem den ringaste talan; därför fordras här ofta en hård kamp för att bliva vid ordet. Håll då ögonen utan ringaste sidoblickar fästade vid ordet och tänk så: "Är det icke sant, vad som står om Herren, så gör det mig lika, hur helst det går mig."

För det tredje fordras härtill, att du icke kommer för Gud med din egen värdighet eller i ditt eget namn, utan att du ställer framför dig din "medlare", i vilken Gud har allt sitt behag. Och för det fjärde, att du, om möjligt, så ställer din bön, att din sak icke blir liggande på dig och din värdighet, utan på Gud och hans ära; att icke din tro, utan Guds trohet, icke tron i din bön, utan sanningen i Guds löften komma att stå provet.

Allt detta sker genom att taga Gud på orden, eller, såsom David säger, "hålla Honom hans ord före". Si, detta har varit de gamla troshjältarnas konst, när de uti bönen kämpat med Gud, såsom vi se av många deras böner. När patriarken Jakob var i ångest och bävan för sin broder Esaus och hans härars antågande och nu bad Herren om hjälp, sade han: "Gud, min fader Abrahams Gud, min fader Isaks Herre, du som har sagt till mig: Far åter in uti ditt land till dina fränder, jag vill göra dig gott — hjälp mig utur Esaus hand."

Si nu här, först säger han: "Du är ju min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Herre" — liksom ville han därmed påminna Gud om de löften, Han hade givit dessa fäder, nämligen att deras efterkommande skulle varda mycket talrika, vilka löftens fullbordan nu vilade på Jakobs och hans barns räddning; ty hade de blivit förgjorda, huru hade då det löftet gått i fullbordan? Men även ligger i åberopandet av Abrahams och Isaks namn den tanken: Om ock jag är ovärdig, så tänk dock därpå, att jag är en son till dina tjänare Abraham och Isak, dem du har kära. —

Vidare sade han: "Du som har sagt till mig: Far åter in i ditt land, jag vill göra dig gott;" d.ä. du har själv befallt mig företaga denna resa, du skall ock själv försörja mig. Och du har lovat att "göra mig gott". Nu, Herre, gäller det dina ords sanning; ty om Esau får förgöra oss, huru varder då det löftet fullbordat: "Jag vill göra dig gott?" Likasom han hade velat säga: "Icke betyder det så mycket, om jag förgås; men — huru går det då med ditt löfte, din sanning, ditt namn och din ära!"