"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

 Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de har fått utkorade barns ande, i vilken de ropae: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de inte på detta sätt kan tala förtroligt med honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter inte heller sina vänner förgäves vänta och begära honom. Han säger själv: "Den som älskar mej ska bli älskad av min Fader, och vi ska komma till honom och bo hos honom."

Men tänk inte att du skall alltid se och förnimma att han är nära. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att han fördöljer sej själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycker att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar har oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mej, Herren har förgätit mej." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter över att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och ni ser mej inte; och ni ska gråta och jämra er."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att han så ska fördölja sej; och att det alldeles inte ska synas dej såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det inte synas dej så utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det ska vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har bara som snarast gömt mitt ansikte för dig, men  med evig nåd vill jag förbarma mej över dej", och så omöjligt som Kristus kunde bli borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gick till Emmaus, vilka ansåg honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det också att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till honom dag och natt och ändå komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud leder förvisso de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd hur än det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du än inte kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan han omöjligen förbli borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det inte är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron ska övas.

Men denna övning i tron har vi dock ännu oftare därigenom att vi ingenting förnimmer av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi är i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bli den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter som aldrig fruktar för sej har verkliga skäl att frukta.

Men nu, hur underligt än Herren leder oss, kan han dock inte alltid bli fördold. "De, som bidar efter Herren, får en ny kraft" — och får tid efter annan även se hans herrlighet, så att de också uppfylls av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men även så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles var glömda av Herren, ger han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrister med Daniel, då han fick mat sej tillsänd i lejonkulan: "Herre Gud du tänker ju ännu på mej! Jag menade, att du hade glömt mej." -  O, hur den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

I nattens tid min bön jag sjunger:
kom, Jesus, i mitt hjärta in!
Ja, kom och stilla själens hunger,
all synd, allt mörker övervinn!
Du himlens lust, du fröjd på jorden,
du Gud och man, du soluppgång,
lys upp min själ med löftesorden

om morgon efter natten lång!

"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

 Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de har fått utkorade barns ande, i vilken de ropae: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de inte på detta sätt kan tala förtroligt med honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter inte heller sina vänner förgäves vänta och begära honom. Han säger själv: "Den som älskar mej ska bli älskad av min Fader, och vi ska komma till honom och bo hos honom."

Men tänk inte att du skall alltid se och förnimma att han är nära. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att han fördöljer sej själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycker att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar har oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mej, Herren har förgätit mej." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter över att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och ni ser mej inte; och ni ska gråta och jämra er."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att han så ska fördölja sej; och att det alldeles inte ska synas dej såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det inte synas dej så utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det ska vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har bara som snarast gömt mitt ansikte för dig, men  med evig nåd vill jag förbarma mej över dej", och så omöjligt som Kristus kunde bli borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gick till Emmaus, vilka ansåg honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det också att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till honom dag och natt och ändå komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud leder förvisso de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd hur än det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du än inte kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan han omöjligen förbli borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det inte är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron ska övas.

Men denna övning i tron har vi dock ännu oftare därigenom att vi ingenting förnimmer av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi är i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bli den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter som aldrig fruktar för sej har verkliga skäl att frukta.

Men nu, hur underligt än Herren leder oss, kan han dock inte alltid bli fördold. "De, som bidar efter Herren, får en ny kraft" — och får tid efter annan även se hans herrlighet, så att de också uppfylls av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men även så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles var glömda av Herren, ger han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrister med Daniel, då han fick mat sej tillsänd i lejonkulan: "Herre Gud du tänker ju ännu på mej! Jag menade, att du hade glömt mej." -  O, hur den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

I nattens tid min bön jag sjunger:
kom, Jesus, i mitt hjärta in!
Ja, kom och stilla själens hunger,
all synd, allt mörker övervinn!
Du himlens lust, du fröjd på jorden,
du Gud och man, du soluppgång,
lys upp min själ med löftesorden
om morgon efter natten lång!

"Mej har du gjort arbete genom dina synder och gjort mej möda genom dina missgärningar." (Jes. 43:24)

Se där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder eller vår fromhet gäller något vid vår benådning. I Kristi blods röda hav är både våra synder och våra förtjänster fördränkta.

Sedan Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört sin Sons nöd och rop från jorden, tål han inte att någon syndare vill själv göra sej värdig till himmelen.

Märk därför väl de orden: Mej har du gjort arbete i dina synder. — "Arbete!" — "arbete!" hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att frälsa oss från våra synder. Vill du se vad de orden betyder: "Mej har du gjort arbete genom dina synder", måste du skåda det i Getsemane och på Golgata.

Med Guds heliga lag är inget skämt. Att den arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige skapares lag, att hon tar emot hans otaliga välgärningar men förtrampar hans vilja och bud; inte älskar honom över allt, utan föraktar honom och dyrkar avgudar; inte fruktar honom över allt, utan med lätt mod syndar emot honom; inte förtröstar på honom utan på sej själv och på andra; inte älskar sin nästa såsom sej själv, utan tänker bara på sitt eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede, hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men inte så för den helige Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt. Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att han, den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas", och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.

O, du lättsinniga människa! När du hör det kvidandet i nattens mörker i örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog skaran, visst borde du stanna lite och fråga vad det betyder, när en sådan person i ensamhet förskräcks, gråter och kvider. Gå inte förbi den synen så likgiltigt! Det angår dej, det är din Frälsare, det är den som du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du honom varför han svettas så, får du till svar: "Mej har du gjort arbete genom dina synder."

Men frågar du åter med profeten: "Varför är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar han: "Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mej. Inte att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen, att man kunde "räkna alla hans ben", undervisar dej profeten: "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på honom, för att vi skulle ha frid." Ser du honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse då han vart en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger på trä."

Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om Guds Ande får öppna dej ögonen och förklara dej Kristi martergestalt, får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dej; du ska bli både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de orden ska få en ny kraft och betydelse: Inte att du har arbetat för mej; jag har arbetat för dej. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."

Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och tårar dör på korset till hans försoning! Och hur ska det gå den fria, fräcka världen när en gång detta blod kommer över henne? Hur ska det gå dej som alltid känt och firat Kristi lidande och död, men aldrig vill bli helt förenad med honom, bli hans egen, förbli och leva under honom i hans rike — dej som kommer årligen till hans dödsåminnelse, anammar hans lekamen och blod, men går så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskap! Hur ska det gå dej? Kunde inte de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som syndade mot Mose lag; hur mycket större näpst, menar ni, förtjänar inte den som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?

Jag vet ej någon annan punkt
som så har tron fördjupat,
som den att Gud bar korset tungt
och därinunder stupat.
Det gör mitt hjärta genomböjt,
för evigt och tillfullo nöjt,
utfattigt, ja, men saligt.

Men om i lättsinne du hela dagen
tar över Golgata lättaste språng,
trampar på blodet och trotsar så lagen,
svårt blir det då när han kommer en gång
möta på nytt
den som du skytt,
den som du stungit, föraktat och flytt!

"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de hava fått utkorade barns ande, i vilken de ropa: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de icke kunna på detta sätt förtroligt tala med Honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter icke heller sina vänner förgäves vänta och begära Honom. Han säger själv: "Den mig älskar, han skall varda älskad av min Fader, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom."

Men tänk icke, att du skall alltid se och förnimma, att Han är när. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att Han fördöljer sig själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycka, att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar hava oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter däröver, att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och I sen mig icke; och I skolen gråta och jämra eder."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att Han så skall fördölja sig; och att det alldeles icke skall synas dig såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det icke så synas dig, utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det skall vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har blott som snarast bortgömt mitt ansikte för dig, men  med evig nåd vill jag förbarma mig över dig", och så omöjligt Kristus kunde bliva borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gingo till Emmaus, vilka ansågo Honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det ock, att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till Honom dag och natt och dock komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud förer visst de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd, huru helst det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du ock icke kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan Han omöjligen bliva borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då Han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det icke är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron skall övas.

Men denna övning i tron hava vi dock ännu oftare därigenom, att vi ingenting förnimma av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi äro i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bliva den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter, som aldrig frukta för sig, hava verkliga skäl att frukta.

Men nu, huru underligt än Herren förer oss, kan Han dock icke alltid bliva fördold. "De, som bida efter Herren, få en ny kraft" — och få tid efter annan även se hans herrlighet, så att de ock uppfyllas av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men ock så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles voro av Herren förglömda, ger Han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrista med Daniel, då han i lejonkulan fick mat sig tillsänd: Herre Gud du tänker ju ännu på mig! Jag menade, att du hade glömt mig. -  O, huru den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

I nattens tid min bön jag sjunger:
kom, Jesus, i mitt hjärta in!
Ja, kom och stilla själens hunger,
all synd, allt mörker övervinn!
Du himlens lust, du fröjd på jorden,
du Gud och man, du soluppgång,
lys upp min själ med löftesorden
om morgon efter natten lång!

"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de hava fått utkorade barns ande, i vilken de ropa: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de icke kunna på detta sätt förtroligt tala med Honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter icke heller sina vänner förgäves vänta och begära Honom. Han säger själv: "Den mig älskar, han skall varda älskad av min Fader, och vi skola komma till honom och bliva boende när honom."

Men tänk icke, att du skall alltid se och förnimma, att Han är när. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att Han fördöljer sig själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycka, att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar hava oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mig, Herren har förgätit mig." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter däröver, att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och I sen mig icke; och I skolen gråta och jämra eder."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att Han så skall fördölja sig; och att det alldeles icke skall synas dig såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det icke så synas dig, utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det skall vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har blott som snarast bortgömt mitt ansikte för dig, men med evig nåd vill jag förbarma mig över dig", och så omöjligt Kristus kunde bliva borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gingo till Emmaus, vilka ansågo Honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det ock, att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till Honom dag och natt och dock komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud förer visst de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd, huru helst det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du ock icke kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan Han omöjligen bliva borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då Han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det icke är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron skall övas.

Men denna övning i tron hava vi dock ännu oftare därigenom, att vi ingenting förnimma av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi äro i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bliva den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter, som aldrig frukta för sig, hava verkliga skäl att frukta.

Men nu, huru underligt än Herren förer oss, kan Han dock icke alltid bliva fördold. "De, som bida efter Herren, få en ny kraft" — och få tid efter annan även se hans herrlighet, så att de ock uppfyllas av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men ock så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles voro av Herren förglömda, ger Han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrista med Daniel, då han i lejonkulan fick mat sig tillsänd: Herre Gud du tänker ju ännu på mig! Jag menade, att du hade glömt mig. -  O, huru den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.