Detta är det ord som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att visa på Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sej, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Visar inlägg med etikett 0910. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0910. Visa alla inlägg
måndag 10 september 2018
måndag 12 september 2016
"Se Guds Lamm, som tar bort världens synd!" (Joh. 1:29)
Detta är det ord som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att visa på Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sej, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
torsdag 10 september 2015
"Se Guds Lamm, som tar bort världens synd!" (Joh. 1:29)
Detta är det ord som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att visa på Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sej, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
torsdag 11 september 2014
"Se Guds Lamm, som borttager världens synd." (Joh. 1:29)
Detta är det ord som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att visa på Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sej, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjungs över våra huvuden, när vi böjer våra knän vid altaret för att ta emot Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som tar bort världens synder."
Låt oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste var påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här inte bara säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", tycks han särskilt ha åsyftat Jes.53, där vi återfinner både saken och ordet i detta språk. Ty där sägs, inte blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket leds till slaktning, och såsom ett får, som stilla tiger för sin klippare och inte öppnar sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekommer de dyra orden: "Vi gick alla i villfarelse såsom får, var och en såg på sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid, och genom hans sår är vi helade."
Allt sådant uttrycker nu Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som tar bort världens synd."
Undrar nu någon, hur detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt ser, hur synden är kvar i hela världen, och känner den hos oss själva såsom ännu inneboende, så bör vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, som därför också slaktades. Sådant säger även Jesaja med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades på Honom. Men för att vi skulle hava frid, säger Jesaja.
Så säger också Hebréerbrevet, att om offret verkligen borttager synderna, ska vi inte bära dem på samvetet; ty där sägs, hur det var ett bevis, att de levitiska offren inte tog bort synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu endast, att vi verkligen tror och vet, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tror. På Kristi verk felas det inte. Nej, därpå felar det inte, att inte Guds Lamm med sitt offer verkligen tagit bort världens synder. Utan om vi ännu själva bär på våra synder och saknar samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi inte tror, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder på Honom.
Och här ska vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som endast att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Jesajas ord lydde, att Herren kastade allas våra synder på Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tas ifrån sin plats och läggs på ett annat ställe, så ligger den inte kvar på det förra. Om dina synder är lagda på Guds Lamm, ligger de inte på dej. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, står de inte mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dej och kastat dem på sitt Lamm, ska Han sannerligen inte tillräkna dej desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sa: Jag vet, att dina synder är dej för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och ta bort dem. Tro du på det, ty när du gör det, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dej, att den ligger dej på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dej, det vore efter lag och rätt, men av nåd är de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
onsdag 11 september 2013
"Se Guds Lamm, som borttager världens synd." (Joh. 1:29)
Detta är det språk, som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att utvisa Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje utropade, när han fick se Jesus komma till sig, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
förbarma dig över oss.
O Guds Lamm, som borttager världens synder,
giv oss din frid.
måndag 10 september 2012
"Se Guds Lamm, som borttager världens synd." (Joh. 1:29)
Detta är det språk, som Kristi förelöpare, sänd av Fadern att
utvisa Sonen och förkunna hans verk för världen, i helig glädje
utropade, när han fick se Jesus komma till sig, nämligen de orden: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd!"
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
Detta är det stora kärnspråket om Kristi egentliga verk på jorden, ett språk, som väl vore värt, att man vid dess utropande läte ringa i alla klockor; det kärnspråket, som i alla våra tempel sjunges över våra huvuden, när vi böja våra knän vid altaret för att emottaga Jesu lekamen och blod, då man trefaldigt upprepar: "O, Guds Lamm, som borttager världens synder."
Låtom oss då väl betrakta detta djupa språk!
Lammet, Guds Lammet, heter det egentligen i gr.-t. Och då Johannes i denna bestämda form talar om Lammet, påminner han visserligen om alla de lamm, som i den föremålande gudstjänsten i Israel varit offrade, bland vilka de märkvärdigaste voro påskalammen, en oräknelig mängd förebilder, då man årligen offrade ett lamm i varje hus i hela folket.
Men då Johannes här icke blott säger Lammet, utan: "Guds Lamm, som borttager världens synd", synes han särskilt hava åsyftat Jes.53, där vi återfinna både saken och ordet i detta språk. Ty där säges, icke blott att Kristus skulle vara "såsom ett lamm, vilket ledes till slaktning, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare och låter icke upp sin mun", utan även att Han skulle bära världens synder. Där förekomma de dyra orden: "Vi gingo alla uti villfarelse såsom får, var och en såg uppå sin väg; men Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han bär deras synder;" "Han är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid, och genom hans sår äro vi helade."
Sådant allt uttrycker nu här Johannes med detta korta, rika ord, i det han visar med handen på Jesus och utropar: "Se Guds Lamm, som borttager världens synd."
Undrar nu någon, huru detta verkligen skett, när vi ännu oupphörligt se, huru synden är kvar i hela världen, och känna den hos oss själva såsom ännu inneboende, så böra vi betänka, att här talas om ett borttagande, som sker genom ett offer. Men genom de förebildande offren betecknades endast skuldens och straffets borttagande eller flyttande från den skyldiga människan till det framförda offerdjuret, vilket ock därför slaktades. Sådant säger ock Esaias med de orden: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom." Och åter: "Han är sargad för våra missgärningars skull; näpsten ligger uppå Honom." Varken i dessa ord eller i offrens förebildande handling ligger någon antydning om syndasmittans borttagande ur den syndiga människan, utan där säges endast om näpsten och straffet, att det lades uppå Honom. Men på det vi skulle hava frid, säger Esaias.
Så säger ock Ebreer-episteln, att om offret verkligen borttager synderna, skola vi icke bära dem på samvetet; ty där säges, huru det var ett bevis, att de levitiska offren icke borttogo synderna, att de, som så offrade, ännu hade dem kvar på samvetet. Till denna samvetets frihet från synderna fordras nu blott, att vi verkligen tro och veta, vad Lammets offer har uträttat. Här blir det således fråga om vår tro. Här beror det endast på, huruvida vi tro. På Kristi verk felas det icke. Nej, därpå felar det icke, att icke Guds Lamm med sitt offer verkligen borttagit världens synder. Utan om vi ännu själva bära på våra synder och sakna samvetets frid och frihet, är hela felet, att vi icke tro, vad Gud vittnat om sin Son, att Han kastade allas våra synder uppå Honom.
Och här skola vi se, vad tro är, och även vilken fördömlig synd otron är. Med detta språk för ögonen är tron en så enkel sak som blott att hålla det ordet för sant, att Guds Lamm bär världens synd, eller såsom Esaie ord lydde, att Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Vår fulla frihet från syndens skuld och dom inför Gud och vårt samvete beror på en så enkel sanning som denna, att om någon sak tages ifrån sitt rum och lägges på ett annat ställe, så ligger den icke kvar på det förra. Om dina synder äro lagda på Guds Lamm, ligga de icke på dig. Har Herren Gud kastat, tillräknat och avstraffat dina synder på Lammet, stå de icke mer kvar på din räkning. Det är visserligen du, som begått dem och brutit emot Guds lag; men då Herren Gud av stor barmhärtighet tagit dem ifrån dig och kastat dem på sitt Lamm, skall Han sannerligen icke tillräkna dig desamma synderna.
Härom har Luther talat på följande tröstliga sätt: "Herren Gud sade: Jag vet, att dina synder äro dig för svåra att bära, se, jag vill fördenskull lägga dem på mitt Lamm och borttaga dem. Tro du häruppå, ty när du det gör, är du fri från synderna. Synden har endast två ställen, där den kan vara; antingen är den hos dig, att den ligger dig på halsen, eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om den vilar på dina skuldror, är du förlorad, men om den vilar på Kristus, är du fri och blir salig. Välj nu, vilketdera du vill. Att synderna bleve på dig, det vore efter lag och rätt, men av nåd äro de kastade på Kristus, Lammet. Eljest, och om Gud ville gå till rätta med oss, vore det med oss förlorat."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)