"Ordet är hart nära dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar." (Rom. 10:8)

Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.

Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!

Säg inte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.

I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.

Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet.

Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta.

Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?

Och han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.

Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln, såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.

Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till honom och leva?

När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?

Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.

Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.

Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!

"Ordet är hart nära dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar." (Rom. 10:8)

Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.

Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!

Säg inte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.

I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.

Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet.

Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta.

Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?

Och han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.

Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln, såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.

Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till honom och leva?

När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?

Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.

Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.

Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!

"Ordet är hart nära dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar." (Rom. 10:8)

Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.

Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!

Säg imte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.

I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.

Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom.

Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta. Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?

Och Han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.

Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.

Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till Honom och leva?

När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?

Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.

Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.

Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!

"Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika." (Rom. 10:8)

Märk wäl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna wisheten. "Ordet är hardt när dig." Den, som will finna Gud och Christus, hålle sig blott till ordet. Der will Gud möta oss. Der finner du Christus. Du behöfwer icke fara omkring och söka Honom i dunkla känslor eller okända rymder, hwarken i höjden eller i djupet; du har Honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjerta, så har du Christus i ditt hjerta, så har du allt, hwad orden innehålla och lofwa. Du behöfwer icke swäfwa hit och dit med dina tankar och säga: Om jag wisste, hwad Gud i himmelen tänker om mig och will göra med mig! Om jag wisste, huruwida mitt namn står i lifwets bok, eller icke! Ack, om Gud wille på något sätt uppenbara sig för mig och säga mig det! Säg icke i ditt hjerta något sådant. Herren Gud har redan gjort, det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och gifvit oss det ord, som gäller för alla, för hwar och en. War wiss, att Han icke gör någon skilnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika. Uti jordiska förhållanden förstå wi ganska wäl, huru en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöfwer jag icke säga: Ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att wänta hans kungliga beskydd. Nej, jag wet förut, hwilka han är nådig och skyddar, nemligen alla som rätta sig efter rikets lagar. Så är det ock med Guds ord. Det är endast en löslighet i wår tro på Guds ord, när wi icke weta, hwad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Der ser jag, att om jag icke will hylla Sonen, utan will med werlden lefwa fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Will jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förwärfwa Guds nåd, så wet jag, att wilkoret är detta: Fullgör allt, så får du lefwa, men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag deremot af lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och icke mer kan umbära Honom och hans evangelium, då wet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skrifwen i lifwets bok, huru illa det än må synas eller kännas i mitt hjerta. Huru wet jag allt detta? Det wet jag af Guds eget ord. Hwem skulle jag tro, om icke Gud sjelf? Och Han har öfwerallt förklarat oss detta. Wi böra med mycket allwar prägla denna lärdom in i wåra hjertan Ty det är eljest en öfwermåttan swår konst att alltid förblifwa i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse wåra hjertan måste lida i denna werld. Köttet är fullt med synd, samwetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då wår fiende, djefwulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge wi äro på jorden. Då gäller det att hafwa något starkt fäste i nöden, att icke bero af, hwad wi äro, finna eller känna i oss sjelfwa, utan hårdt fasthålla oss wid den store Gudens ewiga ord. Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Derföre måste man gå ifrån känslan och rentaf fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt likasom inskrifwa det i sitt hjerta och hålla sig fast derwid, om der ock ingen likhet wore dertill, att mina synder äro tagna ifrån mig, utan jag känner dem ännu hos mig." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande wid Guds ord. Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sannt som jag lefwer, jag har icke lust till någon syndares död, utan att hwar och en wänder sig till bättring och lefwer: hwilken förtappad syndare skulle icke då lita derpå, fly till Honom och lefwa? När den store Herren Gud ifrån werldens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt ewiga råd, att Han wille genom sin enfödde Son bota syndafallet, borttaga synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jemte den Helige Andes krafter på jorden wittna, att allt detta är fullbordadt; ja, när Herren sjelf betygar: "Jag är den förste och den siste, och den lefwande; jag war död, och si, jag är lefwande ifrån ewighet till ewighet — och jag skall gifwa honom, som törstar, af det lefwande wattnets källa för intet": hwilken förtappad syndare skulle icke lita på sådana ord och trösteligen framgå till nådestolen? Hwilken anfäktad christen skulle icke med alla sina frestelser och skröpligheter likwäl hwila sitt trötta hjerta wid sådana ord? Ordet, Guds eget ord, är hardt när dig, ja, i ditt hjerta och i din mnn, då du med tron omfattar det. Der har du då Christus och all salighet, endast i och med ordet.

"Ordet är hart när dig, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predika." (Rom. 10:8)

Märk wäl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna wisheten. "Ordet är hardt när dig." Den, som will finna Gud och Christus, hålle sig blott till ordet. Der will Gud möta oss. Der finner du Christus. Du behöfwer icke fara omkring och söka Honom i dunkla känslor eller okända rymder, hwarken i höjden eller i djupet; du har Honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjerta, så har du Christus i ditt hjerta, så har du allt, hwad orden innehålla och lofwa. Du behöfwer icke swäfwa hit och dit med dina tankar och säga: Om jag wisste, hwad Gud i himmelen tänker om mig och will göra med mig! Om jag wisste, huruwida mitt namn står i lifwets bok, eller icke! Ack, om Gud wille på något sätt uppenbara sig för mig och säga mig det! Säg icke i ditt hjerta något sådant. Herren Gud har redan gjort, det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och gifvit oss det ord, som gäller för alla, för hwar och en. War wiss, att Han icke gör någon skilnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika. Uti jordiska förhållanden förstå wi ganska wäl, huru en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöfwer jag icke säga: Ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att wänta hans kungliga beskydd. Nej, jag wet förut, hwilka han är nådig och skyddar, nemligen alla som rätta sig efter rikets lagar. Så är det ock med Guds ord. Det är endast en löslighet i wår tro på Guds ord, när wi icke weta, hwad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Der ser jag, att om jag icke will hylla Sonen, utan will med werlden lefwa fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom. Will jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förwärfwa Guds nåd, så wet jag, att wilkoret är detta: Fullgör allt, så får du lefwa, men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag deremot af lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och icke mer kan umbära Honom och hans evangelium, då wet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skrifwen i lifwets bok, huru illa det än må synas eller kännas i mitt hjerta. Huru wet jag allt detta? Det wet jag af Guds eget ord. Hwem skulle jag tro, om icke Gud sjelf? Och Han har öfwerallt förklarat oss detta. Wi böra med mycket allwar prägla denna lärdom in i wåra hjertan Ty det är eljest en öfwermåttan swår konst att alltid förblifwa i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse wåra hjertan måste lida i denna werld. Köttet är fullt med synd, samwetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då wår fiende, djefwulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge wi äro på jorden. Då gäller det att hafwa något starkt fäste i nöden, att icke bero af, hwad wi äro, finna eller känna i oss sjelfwa, utan hårdt fasthålla oss wid den store Gudens ewiga ord. Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Derföre måste man gå ifrån känslan och rentaf fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt likasom inskrifwa det i sitt hjerta och hålla sig fast derwid, om der ock ingen likhet wore dertill, att mina synder äro tagna ifrån mig, utan jag känner dem ännu hos mig." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande wid Guds ord. Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sannt som jag lefwer, jag har icke lust till någon syndares död, utan att hwar och en wänder sig till bättring och lefwer: hwilken förtappad syndare skulle icke då lita derpå, fly till Honom och lefwa? När den store Herren Gud ifrån werldens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt ewiga råd, att Han wille genom sin enfödde Son bota syndafallet, borttaga synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jemte den Helige Andes krafter på jorden wittna, att allt detta är fullbordadt; ja, när Herren sjelf betygar: "Jag är den förste och den siste, och den lefwande; jag war död, och si, jag är lefwande ifrån ewighet till ewighet — och jag skall gifwa honom, som törstar, af det lefwande wattnets källa för intet": hwilken förtappad syndare skulle icke lita på sådana ord och trösteligen framgå till nådestolen? Hwilken anfäktad christen skulle icke med alla sina frestelser och skröpligheter likwäl hwila sitt trötta hjerta wid sådana ord? Ordet, Guds eget ord, är hardt när dig, ja, i ditt hjerta och i din mnn, då du med tron omfattar det. Der har du då Christus och all salighet, endast i och med ordet.