"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

Giv oss idag ett dagligt bröd
och hjälp oss i all brist och nöd.
Bevara oss för kiv och strid,
för sjukdom och för olyckstid.
Till arbete och bön oss stärk,
välsigna våra händers verk.

"Giv oss idag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten som i denna bön är översatt med "dagliga" har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar samstämmer ändå däri att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsens uppehållande".

Nu frågas den som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det som varit nödvändigt till ditt väsens uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt vad den lovat, som bäst vet vad som är dej nyttigast. Eller vet du hur mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att han ska ge dej så mycket att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan ska kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod som behöver nedtuktas — det är endast något sådant som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sej själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du ska samla skatter bara för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du får inte längre vara min fogde."

Se här vad Guds mening är, då han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt på, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt honom ska förvalta hans gåvor. Då vill han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och inte tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därtill vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett tvetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämmer ändå däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — inte vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du inte allt hitintills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du inte fått allt efter den ritning, som du själv gjort upp över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad den lovat, som bäst vet, vad som är dej nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som inte bara är fattig, utan också skuldtyngd, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag ska vara människor skyldig och  kanske inte kunna göra var man rätt, kanske ska bli ´en visa i lastarens mun´ till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du inte antingen har någon särskild högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du inte "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro ber denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall ge dej så mycket, att du inte ska behöva bli till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller också ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han inte kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter inte alltid kan försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, till dess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har också en lärdom till de lyckliga, som inte vet av dessa bekymmer för sin bärgning och inte tyckas behöva be om dagligt bröd. Det är två ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Har ni Kristi sinne, så ska ni också betänka dessa Kristi ord. Han säger inte: "Ge mej mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd ge oss."

Menar du, att Gud givit dej ditt myckna goda, för att du bara själv ska leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste inte längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han ger somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han inte har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi har olika kallelser: de, som fått mer än de behöver, ska vara Herrens "gårdsfogdar", som åt Honom ska förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sej omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vill ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vill gräva pundet i jorden och göra avgudar av det åt sej och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom ska mycket bli utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall bli mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dej själv."

Glöm då inte, att det omkring dej finns så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, som alla räcker ut sina händer efter bröd. Du ska därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: inte be som en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är bara en förvaltare. Och detta ska vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda vi gjort kan säga: Ni har gjort det mot mej.

När vi därjämte vet, att uttrycket dagligt bröd inte bara betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, som inte lever bara för sej själv, utan också älskar sin nästa, sakna anledningar att be denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda du nu äger, varför du alltid har anledning att be om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, det är ganska hälsosamt för en kristen.

"Giv oss i dag vårt dagliga bröd." (Matt. 6:12)

Det ord i grundtexten, som i denna bön är översatt med daglig, har visserligen varit ett twetydigt och mörkt ord, men alla tolkningar sammanstämma dock däri, att det betyder något för vårt väsende nödvändigt — icke vadhelst hjärtat begär, utan det nödvändiga — det betyder egentligen, "vad som hör till vårt väsendes uppehållande".

Nu frågas den, som vill "träta med Gud": Har du icke allt härtills fått det, som varit nödvändigt till ditt väsendes uppehållande? Och om du icke fått allt efter den ritning, som du själv uppgjort över din jordiska levnadsväg, så har du likväl fått allt, vad Han lovat, vilken bäst vet, vad som är dig nyttigast. Eller vet du, huru mycken tuktan av fattigdom och bekymmer du behöver för din själs eviga goda? —

Men här torde en kristen, som icke blott är fattig, utan ock gäldbunden, svara oss: "Det är en annan omständighet, mot vilken all fattigdom är ett intet, den nämligen, att jag skall vara människor skyldig och skall kanske icke kunna göra var man rätt, skall kanske bliva en visa i lastarens mun till evangelii försmädelse."

Svar: Så vida du icke antingen har någon synnerlig högmodsböjelse, som fordrar en mycket djup förödmjukelse — och så vida du icke "frestar Herren", antingen med försumlighet och lättja eller genom fåfänga och slöseri med hans gåvor, utan är ordentlig, ödmjuk, flitig och trogen i din kallelse, samt i enfaldig tro beder denna bön, så har du alla Herrens löften därom, att Han skall giva dig så mycket, att du icke skall behöva bliva till skam såsom bedragare, utan skall kunna göra var man rätt. Det är antingen något Herrens frestande med lättja eller yppighet, eller ock ett svårt högmod, som behöver nedtuktas — det är endast något sådant, som kan bringa över en kristen den bittra erfarenheten, som är så mångfaldigt svårare än all fattigdom, nämligen att han icke kan göra var man rätt.

Vad det åter angår, att månget Guds barn antingen genom sjukdom eller andra omständigheter icke kan alltid försörja sig själv, utan måste anlita bröders barmhärtighet, så är visst även detta förödmjukande för vår stolta natur, men hör dock till Herrens uppfostran med somliga barn, eller för någon viss tid, tilldess de blivit nog tuktade för att kunna bära några Guds gåvor, och bör alltid betraktas med gudsfruktan och ödmjuk undergivenhet inför Herren, den allena vise och mäktige Fadern, vilkens högra hand också kan förvandla allting.

Men den fjärde bönen har ock en lärdom till de lyckliga, som icke veta av dessa bekymmer för sin bärgning och icke tyckas behöva bedja om dagligt bröd. Det är tvenne ord i denna bön, som dessa borde besinna, nämligen de orden: vårt och oss. Haven I Kristi sinne, så skolen I ock betänka dessa Kristi ord. Han säger icke: "Giv mig mitt dagliga bröd", utan: "Vårt dagliga bröd giv oss."

Menar du, att Gud givit dig ditt myckna goda, för att du skall blott själv leva därav efter ditt behag, eller att du skall samla skatter blott för dina barn? Vad säger Herren? "Gör räkenskap för ditt fögderi; ty du måste icke längre vara min fogde."

Se här, vad Guds mening är, då Han giver somliga så mycket av detta jordiska. Har du någonsin tänkt därpå, varför Gud utdelar så olika här på jorden, att den ene är så rik, att han har mycket mer, än han behöver, och den andre så fattig, att han icke har det nödvändiga? Den underliga och ojämna utdelningens hemlighet är ingen annan, än att vi hava olika kallelser: de, som fått mer, än de behöva, skola vara Herrens "gårdsfogdar", som skola åt Honom förvalta hans gåvor. Då vill Han låta en hop fattiga lägra sig omkring dem för att dagligen pröva dem, om de vilja ärligt förvalta hans gåvor såsom fogdar genom utdelande, eller om de vilja nedgräva pundet i jorden och göra avgudar därav åt sig och sina barn.

Måtte vi aldrig glömma den stora allmänna regeln: "Den som är mycket givet, av honom skall mycket varda utkrävt; och den mycket är anförtrott, av honom skall varda mycket äskat;" samt det konungsliga budet: "Älska din nästa såsom dig själv."

Förgät då icke, att det finns omkring dig så och så många fattiga, sjuka, svaga, bräckliga, vilka alla uträcka sina händer efter bröd. Du skall därför i denna bön bedja för alla människor och icke tänka: mig, mitt, utan: oss, vårt.

Men vidare: icke bedja såsom en skalk, så att du skulle i bönen säga vårt, men sedan handla med det goda, du får, såsom det vore ditt. Nej, du är blott en förvaltare. Och detta skola vi vara med lust, för Kristi kärleks skull, så att Han om allt det goda, vi gjort, kan säga: I haven det gjort mig.

När vi därjämte veta, att uttrycket dagligt bröd icke blott betecknar mat och kläder, utan allt, vad som hör till detta timliga livets uppehälle och nödtorft, såsom hus och hem, gods och penningar, en from maka, fromma barn, fromt tjänstfolk, god och trogen överhet, god styrelse, god, tjänlig väderlek, fred, hälsa, tukt och ära, goda vänner, trogna grannar och mer sådant; så lär åtminstone ingen kristen, vilken icke lever blott sig själv, utan ock älskar sin nästa, sakna anledningar att bedja denna bön.

Dessutom kan Herren i hast borttaga det goda, du nu äger, varför du alltid har anledning att bedja om hans bevarande nåd, eller ett dagligt givande, ett "dagligt bröd". Och att få känna sitt beständiga beroende av Herren, är ganska hälsosamt för en kristen.