"Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som fattas de arma hjärtan som saknar friden.

Aposteln säger inte: Emedan vi är sådana vi bör vara, är så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Se, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt ber, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det goda; men du saknar ändå frid med Gud, du är inte viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är inte heller utan skäl; du kan också verkligen bli fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dej också detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och ha frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mej, för mej, därpå trotsar jag; inte på att jag är from, troende, allvarlig, men på att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mej, det räcker också till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, det förtröstar jag på.

Att du aldrig fått frid, kommer alltså av att du velat bli rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dej själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har inte erfarit vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du inte tvivlade på denna, du ju också hade tron. Men ditt sinne har varit sådant att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mej är felet, hos mej måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dej själv. Hur var det då möjligt, att du skulle få frid? Hur kunde du då ha den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dej; men du förstod inte att det felet hos dej är så stort, att det inte kan hjälpas med allt arbete på dej själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker din frälsning endast i Kristus. Felet, varför du inte fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dej, innan du kunde ha frid; att du inte trott eller förstått hur förlorat det är med dej, och hur allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dej vara en stor syndare, men inte en helt förtappad  syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men inte sådana som du hittills varit.

Dessa är de vanligaste orsakerna varför sökande själar inte får frid. Andra ligger också i ännu mer köttslig säkerhet, har ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, har avgudar och skötesynder, som de inte vill bli skilda ifrån — och då är det bra att de inte får frid.

För att få Guds frid fordras alltså: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du inte nöjer dej förr, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dej själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du inte väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar i ditt hjärta, utan tar Guds svar där Gud ger det, i ordet, endast i ordet. —

Har det bara kommit därhän med en själ, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sej själv: Ack, om jag bara hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mej, så aktade jag inte vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och endast vara funnen i Honom! Om jag bara vore viss, att hans förtjänst hörde mej till! Och jag vill tro på ordet, jag vill inte bida efter känslor, om jag bara kunde tro, o.s.v. — se, då är tron redan tänd, och då ska det inte fela, att inte den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

Frid, verklig frid
bland jordens synd och strid?
Ja, Jesu blod ger hjärtat ro och frid.

Frid, verklig frid,
när allt känns svårt och tungt?
Vid Jesu hjärta, där är stilla, lugnt.

Frid, verklig frid
när okänd framtid gryr?
Vi känner Jesus, han vår farkost styr. 

"Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som fattas de arma hjärtan som saknar friden.

Aposteln säger inte: Emedan vi är sådana vi bör vara, är så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Se, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt ber, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det goda; men du saknar ändå frid med Gud, du är inte viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är inte heller utan skäl; du kan också verkligen bli fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dej också detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och ha frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mej, för mej, därpå trotsar jag; inte på att jag är from, troende, allvarlig, men på att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mej, det räcker också till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, det förtröstar jag på.

Att du aldrig fått frid, kommer alltså av att du velat bli rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dej själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har inte erfarit vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du inte tvivlade på denna, du ju också hade tron. Men ditt sinne har varit sådant att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mej är felet, hos mej måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dej själv. Hur var det då möjligt, att du skulle få frid? Hur kunde du då ha den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dej; men du förstod inte att det felet hos dej är så stort, att det inte kan hjälpas med allt arbete på dej själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker din frälsning endast i Kristus. Felet, varför du inte fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dej, innan du kunde ha frid; att du inte trott eller förstått hur förlorat det är med dej, och hur allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dej vara en stor syndare, men inte en helt förtappad  syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men inte sådana som du hittills varit.

Dessa är de vanligaste orsakerna varför sökande själar inte får frid. Andra ligger också i ännu mer köttslig säkerhet, har ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, har avgudar och skötesynder, som de inte vill bli skilda ifrån — och då är det bra att de inte får frid.

För att få Guds frid fordras alltså: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du inte nöjer dej förr, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dej själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du inte väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar i ditt hjärta, utan tar Guds svar där Gud ger det, i ordet, endast i ordet. —

Har det bara kommit därhän med en själ, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sej själv: Ack, om jag bara hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mej, så aktade jag inte vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och endast vara funnen i Honom! Om jag bara vore viss, att hans förtjänst hörde mej till! Och jag vill tro på ordet, jag vill inte bida efter känslor, om jag bara kunde tro, o.s.v. — se, då är tron redan tänd, och då ska det inte fela, att inte den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

Frid, verklig frid
bland jordens synd och strid?
Ja, Jesu blod ger hjärtat ro och frid.

Frid, verklig frid,
när allt känns svårt och tungt?
Vid Jesu hjärta, där är stilla, lugnt.

Frid, verklig frid
när okänd framtid gryr?
Vi känner Jesus, han vår farkost styr. 

"Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som fattas de arma hjärtan som saknar friden.

Aposteln säger inte: Emedan vi är sådana vi bör vara, är så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu är vordna rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Se, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt ber, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det goda; men du saknar ändå frid med Gud, du är inte viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är inte heller utan skäl; du kan också verkligen bli fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dej också detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och ha frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mej, för mej, därpå trotsar jag; inte på att jag är from, troende, allvarlig, men på att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mej, det räcker också till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, det förtröstar jag på.

Att du aldrig fått frid, kommer alltså av att du velat bli rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dej själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har inte erfarit vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du inte tvivlade på denna, du ju också hade tron. Men ditt sinne har varit sådant att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mej är felet, hos mej måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dej själv. Hur var det då möjligt, att du skulle få frid? Hur kunde du då ha den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dej; men du förstod inte att det felet hos dej är så stort, att det inte kan hjälpas med allt arbete på dej själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker din frälsning endast i Kristus. Felet, varför du inte fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dej, innan du kunde ha frid; att du inte trott eller förstått hur förlorat det är med dej, och hur allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dej vara en stor syndare, men inte en helt förtappad  syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men inte sådana som du hittills varit.

Dessa är de vanligaste orsakerna varför sökande själar inte får frid. Andra liggaer också i ännu mer köttslig säkerhet, har ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, har avgudar och skötesynder, som de inte vill bli skilda ifrån — och då är det bra att de inte får frid.

För att få Guds frid fordras alltså: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du inte nöjer dej förr, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dej själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du inte väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar i ditt hjärta, utan tar Guds svar där Gud ger det, i ordet, endast i ordet. —

Har det bara kommit därhän med en själ, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sej själv: Ack, om jag bara hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mej, så aktade jag inte vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och endast vara funnen i Honom! Om jag bara vore viss, att hans förtjänst hörde mej till! Och jag vill tro på ordet, jag vill inte bida efter känslor, om jag bara kunde tro, o.s.v. — se, då är tron redan tänd, och då ska det inte fela, att inte den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

Frid, verklig frid
bland jordens synd och strid?
Ja, Jesu blod ger hjärtat ro och frid.

Frid, verklig frid,
när allt känns svårt och tungt?
Vid Jesu hjärta, där är stilla, lugnt.

Frid, verklig frid
när okänd framtid gryr?
Vi känner Jesus, han vår farkost styr. 

"Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som felar de arma hjärtan, vilka sakna friden.

Aposteln säger icke: Emedan vi äro sådana, vi böra vara, äro så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Si, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt beder, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det gott är; men, du saknar ändå frid med Gud, du är icke viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är icke heller utan skäl; du kan ock verkligen varda fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dig ock detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och hava frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras, att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mig, för mig, därpå trotsar jag; icke därpå, att jag är from, troende, allvarlig, men därpå, att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mig, det räcker ock till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, därpå tröstar jag.

Att du aldrig fått frid, kommer således därav, att du velat varda rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dig själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har icke erfarit, vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du icke tvivlade på denna, du ju ock hade tron. Men ditt sinne har varit sådant, att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mig är felet, hos mig måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dig själv. Huru var det då möjligt, att du skulle få frid? Huru kunde du då hava den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dig; men du förstod icke, att det felet hos dig är så stort, att det icke kan hjälpas med allt arbete på dig själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt, än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker blott i Kristus din frälsning. Felet, varför du icke fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dig, innan du kunde hava frid; att du icke trott eller förstått, huru förlorat det är med dig, och huru allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dig vara en stor syndare, men icke en helt förtappad syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men icke sådana, som du härtills varit.

Dessa äro de vanligaste orsakerna, varför sökande själar icke få frid. Andra ligga ock i ännu mer köttslig säkerhet, hava ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, hava avgudar och skötesynder, som de icke vilja bliva skilda ifrån — och då är det väl, att de icke få frid.

För att få Guds frid fordras således: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du icke förr åtnöjes, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dig själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du icke väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar uti ditt hjärta, utan tager Guds svar där, varest Gud giver det, i ordet, endast i ordet. —

Har det med en själ blott kommit därhän, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sig själv: Ack, om jag blott hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mig, så aktade jag icke, vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och blott vara funnen i Honom! Om jag blott vore viss, att hans förtjänst hörde mig till! Och jag vill tro på ordet, jag vill icke bida efter känslor, om jag blott kunde tro, o.s.v. — si, då är tron redan tänd, och då skall det icke fela, att icke den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.

Frid, verklig frid
bland jordens synd och strid?
Ja, Jesu blod ger hjärtat ro och frid.

Frid, verklig frid,
när allt känns svårt och tungt?
Vid Jesu hjärta, där är stilla, lugnt.

Frid, verklig frid
när okänd framtid gryr?
Vi känner Jesus, han vår farkost styr. 

"Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus." (Rom. 5:1)

Här är hemligheten! Här är den djupa, eviga grundvalen för de kristnas underliga frid! Och här är det uppenbarat, vad som felar de arma hjärtan, vilka sakna friden.

Aposteln säger icke: Emedan vi äro sådana, vi böra vara, äro så fromma och goda; nej, han säger: "Medan vi nu äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Si, du välmenande, sökande själ, det är visst ganska vackert, ja mer viktigt och nödvändigt än allt vad i världen är, att du så allvarligt övar din gudaktighet, flitigt och andäktigt beder, flitigt hör och läser Guds ord, allvarligt strider emot det onda och far efter det gott är; men, du saknar ändå frid med Gud, du är icke viss om hans nåd, nej, du är orolig och bävande.

Ja, ja, det är icke heller utan skäl; du kan ock verkligen varda fördömd med all denna fromhet; det fordras något mycket högre för att bestå inför den helige Guden och i domselden, ditt samvete säger dig ock detta, det fordras något större än alla frommas fromhet, alla heligas helighet — här förslår ingenting mindre än Kristi, Guds Sons, död och att genom tron vara iklädd Honom — vara rättfärdig av tron och hava frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Här fordras, att ditt hjärta fått den trösten, att du kan med hjärtlig mening säga: Kristus är död för mig, för mig, därpå trotsar jag; icke därpå, att jag är from, troende, allvarlig, men därpå, att Kristus är from, att Kristus är helig och fullkomlig, att Kristus både hållit lagen och lidit döden, som var syndens lön. Det skedde för mig, det räcker ock till för alla mina synder, det är nog, evigt nog, därpå tröstar jag.

Att du aldrig fått frid, kommer således därav, att du velat varda rättfärdig och salig i ditt eget namn, i dig själv; men om detta hade varit möjligt, vore Kristus fåfängt död. Du har icke erfarit, vad den rätta tron vill säga.

På tro och tro är stor skillnad. Du har kanske ganska väl känt och bifallit läran om Kristus och försoningen och menat, att när du icke tvivlade på denna, du ju ock hade tron. Men ditt sinne har varit sådant, att du tänkte: nog är det allt väl med Kristi förtjänst, däri är ingen brist, utan hos mig är felet, hos mig måste det hjälpas — och så har du med båda ögonen varit vänd från Kristus in på dig själv. Huru var det då möjligt, att du skulle få frid? Huru kunde du då hava den rätta tron? —

Nu är det visserligen sant, att allt är väl med Kristi försoning och att felet är hos dig; men du förstod icke, att det felet hos dig är så stort, att det icke kan hjälpas med allt arbete på dig själv, att det aldrig kan hjälpas på annat sätt, än att du förtvivlar på dig själv och all din förbättring och söker blott i Kristus din frälsning. Felet, varför du icke fått frid, har varit, att du trott, att det allt måste botas hos dig, innan du kunde hava frid; att du icke trott eller förstått, huru förlorat det är med dig, och huru allt är fullkomnat och botat i Kristus. Du har väl känt dig vara en stor syndare, men icke en helt förtappad syndare; och om Kristus har du väl trott, att Han frälsat stora syndare, men icke sådana, som du härtills varit.

Dessa äro de vanligaste orsakerna, varför sökande själar icke få frid. Andra ligga ock i ännu mer köttslig säkerhet, hava ännu någonting mer angeläget än Guds nåd, hava avgudar och skötesynder, som de icke vilja bliva skilda ifrån — och då är det väl, att de icke få frid.

För att få Guds frid fordras således: först att ingenting är dig så angeläget som Guds nåd, att du icke förr åtnöjes, än du fått förvissning därom; för det andra att du lär förtvivla på dig själv, d.ä. på alla företag, allt görande och blivande, och sådan du är, såsom ännu en ovärdig, ja, förtappad syndare, söker all din frälsning i Kristus allena; för det tredje att du icke väntar på förvissningen i känslan, genom inre svar uti ditt hjärta, utan tager Guds svar där, varest Gud giver det, i ordet, endast i ordet. —

Har det med en själ blott kommit därhän, att hon framför allt annat söker detta, suckande vid sig själv: Ack, om jag blott hade Guds nåd, så ville jag ingenting på jorden högre önska mig, så aktade jag icke, vad helst jag skulle lida; och ack, om jag kunde tro på Kristus allena och blott vara funnen i Honom! Om jag blott vore viss, att hans förtjänst hörde mig till! Och jag vill tro på ordet, jag vill icke bida efter känslor, om jag blott kunde tro, o.s.v. — si, då är tron redan tänd, och då skall det icke fela, att icke den själen även får förvissning om nåden, får full frid. Den saken vill Gud sörja för.