När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.
De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?
Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!
"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.
Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!
Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.
Visar inlägg med etikett 0210. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0210. Visa alla inlägg
måndag 11 februari 2019
lördag 10 februari 2018
"För att ni ska vara nära en annan, nämligen nära Honom, som är uppstånden ifrån de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud." (Rom. 7:4)
När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.
De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?
Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!
"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.
Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!
Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.
De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?
Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!
"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.
Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen i ditt rike!
Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.
onsdag 10 februari 2016
"För att ni ska vara nära en annan, nämligen nära Honom, som är uppstånden ifrån de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud." (Rom. 7:4)
När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon också med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse från det äktenskapliga förhållandet, så att det nu inte är fel att hon anser sej fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.
De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?
Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!
"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.
Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen ditt rike!
Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.
De trognas hjärtan genomskjuts ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö på det?
Här i vår text säger aposteln, att vi får vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att ta en annan man, sedan den förra är död. Ty så är också vi genom död lagligen befriade från det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet är de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle ha en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle också Kristus ha en brud, tillkommen genom "hans kropp". Inte bara i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan också i nya testamentet talas ofta om denne "brudgum", varvid församlingen framställs såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då aposteln i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi ska åter märka, att även om de trogna i kraft av sin äkta förening med Kristus icke mer är under lagen i avseende på dess livsvillkor, är de dock, såsom aposteln säger, "inte utan Guds lag, de är i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga tar de nu lagen såsom av hans hand, har sin "lust i Guds bud" och säger av hjärtat: "Hans bud är inte svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sej gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåder mej, jag dock har en evig nåd och frihet från lagens domar, huru kära är inte då hans bud!
"För att vi ska bära frukt åt Gud". Här påstöter vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, som lär att vi måste vara dödade från lagen för att kunna bära frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att bära frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten från lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här ser vi nu att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi är dödade ifrån lagen, kan vi bära frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, som alla kristna, särskilt unga och oerfarna, väl bör ge akt på, nämligen att hur orimligt det än syns för förnuftet, är det ändå alldeles nödvändigt för en sann helgelse att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sej på att allt det goda vi gör, medan ännu lagen regerar i samvetet, det gör vi inte åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster inte skulle behaga mannen, vilka vore uttvingade av henne genom någon tillkallad laglig myndighet, då mannen ju allraförst vill ha kärlek.
Allt vad vi gör medan vi ännu inte blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, hur gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och sådana bevekelser gör de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, som ser till hjärtat och allraförst vill ha dess kärlek och fria lust. Men vi kan omöjligt se med kärlek och lust på lagen så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi är fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då blir Gud och hans lag ljuvliga för oss, då gör vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att bära frukt åt Gud. Detta är då förvisso både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Du morgonstjärna, mild och ren,
Guds nåds och sannings klara sken
som glans åt jorden givit.
Du Davids Son av Jakobs hus,
mitt hjärtas fröjd, mitt ögas ljus,
min kärlek har du blivit.
Ärlig,
härlig
och begärlig,
oumbärlig,
utan like,
ge mej glädjen ditt rike!
Nu i mitt hjärta lys och skin,
du klara jaspis och rubin,
med all din kärlek blida.
Ja, låt mej känna att jag är
en lem i din församling kär,
en vingren i din sida.
Saften,
kraften
jag mej önskar,
blad som grönskar,
frukt att bära.
Jag vill evigt bli dej nära.
måndag 10 februari 2014
"Att I skolen vara nära en annan, nämligen när Honom, som är uppstånden ifrån de döda, på det vi skola göra frukt åt Gud." (Rom. 7:4)
När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första man, och delaktig i Kristi död, är hon ock med detsamma i en äkta förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse av det äktenskapliga förhållandet, så att det är nu intet fel, att hon anser sig fri från den förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är upplöst genom döden.
De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?
Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!
"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.
Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?
Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!
"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.
Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
söndag 10 februari 2013
"Att I skolen vara nära en annan, nämligen när Honom, som är uppstånden ifrån de döda, på det vi skola göra frukt åt Gud." (Rom. 7:4)
När den troende själen är död ifrån lagen, som var hennes första
man, och delaktig i Kristi död, är hon ock med detsamma i en äkta
förening med Honom och delaktig i hans uppståndelse. Kristus är nu
hennes lagliga äkta man, enligt apostelns liknelse av det äktenskapliga
förhållandet, så att det är nu intet fel, att hon anser sig fri från den
förra mannens, eller lagens, förbund och villkor; ty detta förbund är
upplöst genom döden.
De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?
Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!
"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.
Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
De trognas hjärtan genomskjutas ofta med dessa tankar: Är det rätt, är det säkert, att jag skall vara fri från lagens villkor och domar? Kan jag leva och dö därpå?
Här i vår text säger aposteln, att vi få vara alldeles trygga, såsom kvinnan är alldeles fri att taga en annan man, sedan den förra är död. Ty så äro ock vi genom död lagligen befriade ifrån det förra förbundet med alla dess villkor och domar. Från Adams förbund eller lagförbundet äro de troende överflyttade i Kristi förbund eller nådförbundet. Kristus är församlingens huvud och äkta man; och under denna bild, nämligen av "bruden" och "brudgummen", "mannen och hustrun", är hans förhållande till de trogna ofta framställt i Skriften.
Såsom Adam skulle hava en kvinna, tagen av hans sidorev, så skulle ock Kristus hava en brud, tillkommen genom "hans kropp". Icke blott i Salomos höga sång och i den fyratiofemte psalmens "brudvisa", utan ock i nya testamentet talas ofta om denne "brudgummen", varvid församlingen framställes såsom "bruden" och "Lammets hustru". Då apostelen i Ef. 5 talat om mannen och hustrun, säger han slutligen: "Denna hemlighet är stor; men jag talar om Kristus och församlingen."
Men vi skola åter märka, att ehuru de trogna i kraft av deras äkta förening med Kristus icke mer äro under lagen i avseende på dess livsvillkor, äro de dock, såsom aposteln säger, "icke utan Guds lag, de äro i Kristi lag". I kärleken lyckliga och villiga taga de nu lagen såsom av hans hand, hava sin "lust i Guds bud" och säga av hjärtat: "Hans bud äro icke svåra", när den tyngsta bördan är borttagen, syndens och förbannelsens börda.
När Luther förstod skillnaden emellan lagen såsom ett förbund och lagen såsom blott ett rättesnöre för livet, skänkte det hans sinne en sådan lättnad och fröjd, att han tyckte sig gå på en av paradisets gator. Tänk, när jag vet, att för alla de synder, fel och brister, som ännu vidlåda mig, jag dock har en evig nåd och frihet ifrån lagens domar, huru kära äro icke då hans bud!
"På det vi skola göra frukt åt Gud". Här påstöta vi åter det svåra kätteriet, såsom förnuftet menar, varom Luther säger över Gal. 2:19, att om förnuftet finge döma, har ingen värre kättare gått på jorden än den helige Paulus, vilken lärer, att vi måste vara dödade ifrån lagen för att kunna göra frukt åt Gud. Hela världen menar tvärtom, att man måste vara väl bunden av lagen för att göra frukt åt Gud, göra rätt goda gärningar; att friheten ifrån lagen är all helighets tillintetgörelse. Men här se vi nu, att aposteln Paulus lär alldeles tvärtom; han säger, att först då, när vi äro dödade ifrån lagen, kunna vi göra frukt åt Gud.
Detta är nu en övermåttan viktig läropunkt, på vilken alla kristna, synnerligen unga och oerfarna, böra väl giva akt, nämligen att så orimligt det synes för förnuftet, är det dock alldeles nödvändigt för en sann helgelse, att vara dödad från lagen, vara frigjord i samvetet från dess domar och regering och leva i den fria nåden. Detta grundar sig därpå, att allt det goda vi göra, medan ännu lagen regerar i samvetet, det göra vi icke åt Gud, utan åt oss själva; det är endast egennyttans gärningar, för att undfly det onda och vinna lön, och sådant kan ju aldrig vara sann fromhet, eller behaga Gud; likasom den hustrus tjänster icke skulle behaga mannen, vilka voro uttvingade av henne genom tillkallad laglig myndighet, då mannen ju vill allraförst hava kärlek.
Allt vad vi göra, medan vi ännu icke blivit befriade från lagen och i en salig tro förenade med Kristus, huru gott och fromt det än kan synas, är således idel "döda gärningar", frambragta av självkärlek, självsmicker, självrättfärdighet, högmod och andra köttsliga bevekelser. Och blott sådana bevekelser göra de eljest förträffligaste gärningar till en styggelse för Gud, vilken ser till hjärtat och vill allraförst hava dess kärlek och fria lust. Men vi kunna omöjligt se med kärlek och lust på lagen, så länge han hotar och fördömer oss.
Däremot då vi äro fria ifrån lagens domar, benådade och saliga i tron, då bliva Gud och hans lag ljuvliga för oss, då göra vi Guds vilja av hjärtats lust och kärlek. Detta heter att göra frukt åt Gud. Detta är då visserligen både salighetens och helgelsens enda, sanna väg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)