"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?

Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?

Tror du detta, att för alla som är i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.

Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list, 
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!

Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?

Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?

Tror du detta, att för alla som är i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.

Tänk när en gång jag utan synd ska vara,
helt fri mitt onda kött och satans list, 
när alla tankar blivit rena, klara
och alla gärningar är utan brist!

Tänk när en gång jag äntligen ska vara
så from jag vill, då blott det goda sker,
ja, när jag ej behöver ens befara
blott möjligheten av att falla mer!

"Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bär den jordiskas (Adams) likhet, det känner vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du också lika visst att vi en dag ska bära den himmelskas likhet, vi, som är förenade med honom?

Tror du detta, att Adam och Kristus, den ene lika visst som den andre, var stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi ska danas — att de är liksom de två stora modeller, efter vilka våra två olika tidskiften ska formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden har burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hör, vi också en gång ska bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hör?

Tror du detta, att för alla som är i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga att vi bär den jordiskas liknelse, det märker vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som var lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bär vi Adams likhet i de egenskaper som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, kort sagt: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv bli jord. Men sedan hör också till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, avguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgår onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Se, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller inte, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna inte, Guds barn! Bli inte otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud inte har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi har burit den jordiskas liknelse, så ska vi också bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är i allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hör först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi där ska kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kan fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, i denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är också den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt vad vi här ville och hungrade efter men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att ha en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man också tänka sej om Gud, då han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att han skapade det omätliga havets vattenmassor.

"Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bära den jordiskas (Adams) likhet, det känna vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du ock lika visst, att vi en dag skola bära den himmelskas likhet, vi, som äro med Honom förenade?

Tror du detta, att Adam och Kristus voro den ene lika visst som den andre stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi skola danas — att de äro liksom de tvenne stora modeller, efter vilka våra tvenne olika tidskiften skola formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden hava burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hörer, vi ock skola en gång bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hörer?

Tror du detta, att för alla som äro i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga, att vi bära den jordiskas liknelse, det märka vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som voro lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bära vi Adams likhet uti de egenskaper, som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, korteligen: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv varda jord. Men sedan hörer ock till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, afguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Si, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller icke, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna icke, Guds barn! Bliv icke otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud icke har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är uti allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hörer först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi skola där kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kunna fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, uti denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är ock den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt, vad vi här ville och hungrade efter, men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att hava en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man ock tänka sig om Gud, då Han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att Han skapade det omätliga havets vattenmassor.

"Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse." (1 Kor. 15:49)

Här är nu en förkunnelse, vid vilken vi väl må bedja Gud om nåd till tro och öppnade sinnen.

Hör! "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas."

Tror du det? Att vi bära den jordiskas (Adams) likhet, det känna vi i alla våra lemmar och sinnen, mer än vad som är oss kärt; men tror du ock lika visst, att vi en dag skola bära den himmelskas likhet, vi, som äro med Honom förenade?

Tror du detta, att Adam och Kristus voro den ene lika visst som den andre stamfäder och provmänniskor, efter vilka vi skola danas — att de äro liksom de tvenne stora modeller, efter vilka våra tvenne olika tidskiften skola formas: det ena tidskiftet, nämligen jordelivets efter Adam, till den jordiskas liknelse; det andra tidskiftet, nämligen evighetens efter Kristus, till den himmelskas liknelse — att lika så visst som vi i tiden hava burit den jordiskas likhet, med allt det elände som därtill hörer, vi ock skola en gång bära Kristi likhet, med all den herrlighet som därtill hörer?

Tror du detta, att för alla som äro i  Kristus, detta följer så visst i sin tid som en bestämd naturens ordning, såsom dagen följer på natten, eller på den kulna vintern följer den ljuva sommaren?

O, är detta sant? Ja, lovat och prisat vare Herrens namn!

Vad det vill säga, att vi bära den jordiskas liknelse, det märka vi i hela vårt väsende. "Adam födde barn, som voro lika hans beläte." Här talar dock aposteln egentligen om kropparna. Till kroppen bära vi Adams likhet uti de egenskaper, som aposteln förut (v. 42—45) uppräknat, såsom att den är i vanheder, skröplig, förgänglig, korteligen: en naturlig lekamen, som måste underhållas med jordiska näringsmedel, ur växt- och djurriket, och slutligen själv varda jord. Men sedan hörer ock till den jordiskas liknelse en kedja av all jämmer, synd och nöd, synd och sorg - all slags vidrighet.

Hela vårt väsende är liksom sammansatt av synder, såsom: Guds förakt, afguderi, säkerhet, hårdhet, egenkärlek, högfärd, skrymteri, lögnaktighet, vrede, hat, avund, onda misstankar, orena lustar, girighet, egennytta och mera dylikt, såsom Jesus säger: "Utur människans hjärta utgå onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otuktighet, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap."

Si, detta är Adams liknelse, vad synden angår. Men därav följer sedan all förbannelse och jämmer på jorden: ett oroligt hjärta, ett sjukt samvete, sorg, förargelser, bekymmer, otrygghet, rädsla, misstankar, sjuklighet, smärtor, fattigdom, satans glödande skott och omsider döden och förgängelsen. Om man vill eller icke, så måste man dock gå liksom omklädd med dessa Adams efterlämningar, gå liksom genom en trång törneskog, där man beständigt sargas och blöder.

O, tröttna icke, Guds barn! Bliv icke otålig. Detta är blott ett svårt vägstycke, det kommer en annan tid sedan, så sant Gud icke har skapat människan blott till lidande. "Såsom vi hava burit den jordiskas liknelse, så skola vi ock bära den himmelskas liknelse" — och "den himmelskas liknelse" är uti allt motsatsen till den jordiskas.

Till Kristi belätes likhet hörer först en "andlig lekamen" lik med Kristi förklarade lekamen: i stället för vanheder en evig och himmelsk ära och herrlighet; i stället för skröplighet, svaghet, sjuklighet en evig hälsa, starkhet och välmåga; i stället för sorg, rädsla, kval och otrygghet en evig glädje, salighet och trygghet, "ett lustigt väsende på Guds högra hand evinnerligen", en oändlig kedja av höga himmelska förlustelser. Och framför allt annat: i stället för vår oändliga, plågsamma syndighet en evig orubblig helighet, kärlek och renhet — att vi skola där kunna älska Gud så helt, fullkomligt och brinnande och med en sådan sällhet, som vi aldrig i vårt närvarande tillstånd kunna fatta.

Ja, den som någon stund, t. ex. i den första trolovningstiden med sin Frälsare, smakat något av den tillkommande världens kraft, smakat något översvinneligt av Herrens ljuvlighet, torde instämma däruti, att om blott denna erfarenhet hade blivit evig, så hade där redan varit himmel och salighet. Se, uti denna fullkomliga kärlek till Gud, som var summan av Kristi beläte, är ock den allrahögsta salighet.

Och tänk sedan: att i alla avseenden vara fri från allt ont, att känna sig alldeles helig och ren, som en Guds ängel, att fullkomligt vara allt, vad vi här ville och hungrade efter, men aldrig uppnådde, och att aldrig mer behöva rädas för något ont eller farligt, utan att hava en evig trygghet och rolighet i den förklarade Frälsarens sällskap och under ett beständigt och oändligt stigande i ljus över Guds underbara hemligheter — o, till ett sådant liv är den underliga varelsen, människan, egentligen skapad.

Ja, det kunde man ock tänka sig om Gud, då Han skapade ett släkte, som skulle vara hans beläte likt — hans, vilken är all salighets Gud, och vilken kunde lika lätt skapa oändlig salighet, som att Han skapade det omätliga havets vattenmassor.