Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden ska straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då han gick till sitt lidande - just då han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i Gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på honom. Och genom sin kunskap ska han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty han bär deras synder."
Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, han är sargad för deras missgärningar, därför ska han göra många rättfärdiga." Och i Daniel kap 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".
Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över Nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligen: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.
Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att han är vår, med allt vad han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd:
vår Broder for till himlens höjd.
Rum har han där åt oss berett,
där vi får bo i evighet.
Han är vår Broder huld och blid,
Guds änglar gläds med oss därvid.
Med oss så är nu ingen nöd,
ty Satan, synd och evig död
har Kristus för oss nederlagt,
just som hans ord oss förutsagt.
Han sänder oss sin helge And´
att lösa oss ur syndens band
och ge oss tröst av Herrens ord,
förhindra satans själamord.
Visar inlägg med etikett 0131. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 0131. Visa alla inlägg
torsdag 31 januari 2019
onsdag 31 januari 2018
"Men när han kommer ska han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)
Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden ska straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då han gick till sitt lidande - just då han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i Gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på honom. Och genom sin kunskap ska han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty han bär deras synder."
Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, han är sargad för deras missgärningar, därför ska han göra många rättfärdiga." Och i Daniel kap 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".
Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över Nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligen: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.
Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att han är vår, med allt vad han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd:
vår Broder for till himlens höjd.
Rum har han där åt oss berett,
där vi får bo i evighet.
Han är vår Broder huld och blid,
Guds änglar gläds med oss därvid.
Med oss så är nu ingen nöd,
ty Satan, synd och evig död
har Kristus för oss nederlagt,
just som hans ord oss förutsagt.
Han sänder oss sin helge And´
att lösa oss ur syndens band
och ge oss tröst av Herrens ord,
förhindra satans själamord.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då han gick till sitt lidande - just då han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i Gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på honom. Och genom sin kunskap ska han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty han bär deras synder."
Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, han är sargad för deras missgärningar, därför ska han göra många rättfärdiga." Och i Daniel kap 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".
Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över Nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligen: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.
Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att han är vår, med allt vad han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd:
vår Broder for till himlens höjd.
Rum har han där åt oss berett,
där vi får bo i evighet.
Han är vår Broder huld och blid,
Guds änglar gläds med oss därvid.
Med oss så är nu ingen nöd,
ty Satan, synd och evig död
har Kristus för oss nederlagt,
just som hans ord oss förutsagt.
Han sänder oss sin helge And´
att lösa oss ur syndens band
och ge oss tröst av Herrens ord,
förhindra satans själamord.
söndag 31 januari 2016
"Men när han kommer ska han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)
Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden ska straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på Honom. Och genom sin kunskap ska Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför ska Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".
Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då Han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.
Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd:
vår Broder for till himlens höjd.
Rum har han där åt oss berett,
där vi får bo i evighet.
Han är vår Broder huld och blid,
Guds änglar gläds med oss därvid.
Med oss så är nu ingen nöd,
ty Satan, synd och evig död
har Kristus för oss nederlagt,
just som hans ord oss förutsagt.
Han sänder oss sin helge And´
att lösa oss ur syndens band
och ge oss tröst av Herrens ord,
förhindra satans själamord.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför ska vi desto bättre se till att vi rätt fattar den käre Herrens mening. Om jag också förut sett dessa ord förklarade och tycks ha så väl förstått dem, att jag inget mer ska ha att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Ska någon straffas för rättfärdighet? Och hur mörkt är inte det som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå vad de orden betyder: "Jag går till Fadern", nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder. Så som han sa samma afton då han instiftade nattvarden: Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Alltså: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in i det heliga, som inte är gjort med händer — in i själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Kort sagt: Jag går att fullborda allt som från världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvsrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Se, nu kan vi se att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju också hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Jesaja uttryckligen: "Herren kastade allas våra synder på Honom. Och genom sin kunskap ska Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta inte just vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför ska Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligen, att i och med detsamma Kristus blir dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten bli framhavd".
Men hur mycket klarare strålar inte rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord har väl förut sagt oss detsamma som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligt ser hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det ska vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det ska bli människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det att var och en gjort vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, ska världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här ser vi vad den käre Herren menade då Han samma afton sa: Jag helgar mej själv för dem. Här lär det bli allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad har blivit syndare, vi också genom ens lydnad blir rättfärdiga.
Se, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig bör lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — se, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, som också skiner fram i dessa Herrens Kristi dyrbara ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadern.
Nu fröjdas vi med glädje stor,
ty Kristus upp till himlen for.
Lovsjung nu Gud med hjärtans fröjd:
vår Broder for till himlens höjd.
Rum har han där åt oss berett,
där vi får bo i evighet.
Han är vår Broder huld och blid,
Guds änglar gläds med oss därvid.
Med oss så är nu ingen nöd,
ty Satan, synd och evig död
har Kristus för oss nederlagt,
just som hans ord oss förutsagt.
Han sänder oss sin helge And´
att lösa oss ur syndens band
och ge oss tröst av Herrens ord,
förhindra satans själamord.
fredag 31 januari 2014
"Men när Han kommer, skall Han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)
Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^ Anden skall straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är: ty jag går till Fadern.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför skola vi desto bättre se till, att vi rätt fatta den käre Herrens mening. Om jag ock förut sett dessa ord förklarade och tyckes hava så väl förstått dem, att jag skall intet vidare hava att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Skall någon straffas för rättfärdighet? Och huru mörkt är icke det, som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det, att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord, just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå, vad de orden betyda: Jag går till Fadern, nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder; såsom Han samma afton sade, då Han instiftade nattvarden: Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse.
Således: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in uti det heliga, som icke är gjort med händer — in uti själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Korteligen: Jag går att fullborda allt, vad ifrån världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Si, nu kunna vi se, att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju ock hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Esaias uttryckligt: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Och genom sin kunskap skall Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta icke just, vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför skall Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligt, att i och med detsamma Kristus varder dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten varda framhavd".
Men huru mycket klarare strålar icke rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord hava väl förut sagt oss detsamma, som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligen se hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det skall vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det skall bliva människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det, att var och en gjort, vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, skall världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här se vi, vad den käre Herren menade, då Han samma afton sade: Jag helgar mig själv för dem. Här lär det bliva allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad äro vordna syndare, vi ock genom ens lydnad varda rättfärdiga.
Si, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig böra lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — si, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, vilket ock framskiner i dessa Herrens Kristi dyra ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadren.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför skola vi desto bättre se till, att vi rätt fatta den käre Herrens mening. Om jag ock förut sett dessa ord förklarade och tyckes hava så väl förstått dem, att jag skall intet vidare hava att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Skall någon straffas för rättfärdighet? Och huru mörkt är icke det, som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det, att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord, just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå, vad de orden betyda: Jag går till Fadern, nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder; såsom Han samma afton sade, då Han instiftade nattvarden: Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse.
Således: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in uti det heliga, som icke är gjort med händer — in uti själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Korteligen: Jag går att fullborda allt, vad ifrån världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Si, nu kunna vi se, att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju ock hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Esaias uttryckligt: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Och genom sin kunskap skall Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta icke just, vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför skall Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligt, att i och med detsamma Kristus varder dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten varda framhavd".
Men huru mycket klarare strålar icke rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord hava väl förut sagt oss detsamma, som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligen se hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det skall vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det skall bliva människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det, att var och en gjort, vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, skall världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här se vi, vad den käre Herren menade, då Han samma afton sade: Jag helgar mig själv för dem. Här lär det bliva allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad äro vordna syndare, vi ock genom ens lydnad varda rättfärdiga.
Si, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig böra lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — si, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, vilket ock framskiner i dessa Herrens Kristi dyra ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadren.
torsdag 31 januari 2013
"Men när Han kommer, skall Han straffa världen... för rättfärdighet, ty jag går till Fadern." (Joh. 16:10)
Vad är detta? "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern?^
Anden skall straffa världen för rättfärdighet — och förklaringen är:
ty jag går till Fadern.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför skola vi desto bättre se till, att vi rätt fatta den käre Herrens mening. Om jag ock förut sett dessa ord förklarade och tyckes hava så väl förstått dem, att jag skall intet vidare hava att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Skall någon straffas för rättfärdighet? Och huru mörkt är icke det, som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det, att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord, just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå, vad de orden betyda: Jag går till Fadern, nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder; såsom Han samma afton sade, då Han instiftade nattvarden: Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse.
Således: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in uti det heliga, som icke är gjort med händer — in uti själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Korteligen: Jag går att fullborda allt, vad ifrån världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Si, nu kunna vi se, att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju ock hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Esaias uttryckligt: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Och genom sin kunskap skall Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta icke just, vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför skall Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligt, att i och med detsamma Kristus varder dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten varda framhavd".
Men huru mycket klarare strålar icke rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord hava väl förut sagt oss detsamma, som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligen se hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det skall vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det skall bliva människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det, att var och en gjort, vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, skall världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här se vi, vad den käre Herren menade, då Han samma afton sade: Jag helgar mig själv för dem. Här lär det bliva allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad äro vordna syndare, vi ock genom ens lydnad varda rättfärdiga.
Si, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig böra lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — si, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, vilket ock framskiner i dessa Herrens Kristi dyra ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadren.
Allt är här gåtlikt och hemlighetsfullt. Därför skola vi desto bättre se till, att vi rätt fatta den käre Herrens mening. Om jag ock förut sett dessa ord förklarade och tyckes hava så väl förstått dem, att jag skall intet vidare hava att söka i dem, kan där dock ännu ligga ett djup av förborgade herrligheter. Jag vill ännu se Kristi ansikte, då Han talar dessa ord, och höra dem ur hans egen mun: "För rättfärdighet; ty jag går till Fadern."
Vad är detta! Skall någon straffas för rättfärdighet? Och huru mörkt är icke det, som Herren tillägger såsom förklaring: ty jag går till Fadern!
Dock ligger just i detta tillägg ljuset över det hela. Ty vad är väl det, att Kristus går till Fadern? Vad annat än hans försoningsdöd? Kristus talade nämligen dessa ord, just då Han gick till sitt lidande - just då Han tog avsked av sina lärjungar den sista aftonen före sin försoningsdöd. Då är det lätt att förstå, vad de orden betyda: Jag går till Fadern, nämligen: Jag går nu att fullborda det stora ärende, för vilket jag är kommen till världen. Jag går nu att utgjuta mitt blod för världens synder; såsom Han samma afton sade, då Han instiftade nattvarden: Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse.
Således: Jag går nu med detta blod, såsom den rätte översteprästen, in uti det heliga, som icke är gjort med händer — in uti själva himmelen. Jag går att försona alla människor med Gud, att förvärva en "evig förlossning" från synden och förbannelsen, en "evig rättfärdighet" åt alla människor — ja, att evigt vara i Guds åsyn för dem. Korteligen: Jag går att fullborda allt, vad ifrån världens begynnelse är lovat: Att söndertrampa ormens huvud, att bota syndafallet, att återställa den förlorade arvrättfärdigheten och barnarätten hos Fadern.
Si, nu kunna vi se, att det är sammanhang mellan orden: För rättfärdighet — ty jag går till Fadern. Detta är ju ock hela Skriftens stora huvudlära. Redan i gamla testamentet säger Esaias uttryckligt: "Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Och genom sin kunskap skall Han, min tjänare, den rättfärdige, göra många rättfärdiga; ty Han bär deras synder."
Märk orden! Är detta icke just, vad Herren själv säger? "Han bär deras synder, Han är sargad för deras missgärningar, därför skall Han göra många rättfärdiga." Och i Dan. 9 säger ängeln Gabriel uttryckligt, att i och med detsamma Kristus varder dödad, och synden blir betäckt och missgärningen försonad, skulle den "eviga rättfärdigheten varda framhavd".
Men huru mycket klarare strålar icke rättfärdighetens sol över nya testamentet! Där säger Paulus uttryckligt: "Honom, som av ingen synd visste, har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom." Han är "för våra synders skull utgiven och för vår rättfärdighets skull uppväckt". Vad är nu allt detta annat, än det Kristus här säger: "För rättfärdighet, ty jag går till Fadern!"
Alla dessa många och uttryckliga bibelord hava väl förut sagt oss detsamma, som Herren Kristus med sitt korta och gåtlika ord uttrycker; dock, när vi nu tydligen se hans mening, är det ännu herrligare att höra Honom själv med denna höga, triumferande ton förklara: För rättfärdighet; ty jag går till Fadern. Jag, jag — jag går till Fadern — det skall vara all världens rättfärdighet. Att jag utgjuter mitt blod för världen, att jag såsom överstepräst går in till Fadern med mitt eget blod, det skall bliva människornas nya och enda rättfärdighet, som gäller för Gud!
Men vad vill rättfärdighet säga? Rättfärdighet var ju det, att var och en gjort, vad han var pliktig. Och en sådan rättfärdighet, säger Kristus, skall världen få genom min gång till Fadern och endast därigenom.
O, nådefulle Gud! O, nådefulla frälsningsråd! Här se vi, vad den käre Herren menade, då Han samma afton sade: Jag helgar mig själv för dem. Här lär det bliva allvar och sak, att Kristus är den andre Adam, att såsom vi genom ens olydnad äro vordna syndare, vi ock genom ens lydnad varda rättfärdiga.
Si, detta är den stora huvudsak, som vi aldrig, aldrig böra lämna ur ögonsikte, att Kristus var utgiven att vara i vårt ställe! Att Han är vår, med allt vad Han var och gjorde och led på jorden, vår medlare och borgesman, vår andre Adam, som stod i vårt ställe inför lagen och sin Fader, i vårt namn stod provet, i vårt ställe gjorde och led, det vi hade bort göra och lida — ja, så alldeles i vårt ställe, som om vi själva hade gjort det — si, detta är hela evangelii kärna och gyllene klenod, vårt höga, heliga salighetsmysterium, vilket ock framskiner i dessa Herrens Kristi dyra ord: För rättfärdighet, ty jag går till Fadren.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)