"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstod vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gerna ha sådana lärjungar, som väl förstod vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

"Jag förmanar er, kära bröder, tag förmaningens ord till godo." (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjelpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast den frågan, om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats, de fattat, att inte akta det ord, som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått emottaga många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Huru starkt och högljudt klagar icke Luther öfwer desamma:

"Sen", säger han, "huru man nu allestädes ställer sig så dåraktigt wid evangelium, att jag nästan icke wet, om jag mer skall predika eller ej. Jag hade längesedan wändt åter, om jag icke wisste, att det ock gått Christus sammaledes. Ty så snart man predikar, att det icke står i wårt lefwerne eller i wåra gerningar, utan i Guds gåfwa,så will ingen göra något godt, lefwa tuktigt eller wara lydig — utom det, att man ock säger, att wi förbjuda goda gerningar. När man åter predikar om ett tuktigt och stilla lefwerne, så will werlden straxt falla derpå och bygga deraf en stege upp till himmelen. Detta kan då Gud icke tåla. Ett skändligt lefwerne duger icke; och på ett ärbart lefwerne stöter jag mig äfwen. Ja, de som allenast se på ett ärbart och wackert lefwerne, dem wore det bättre, att de wore skökor och bofwar och låge i träcken. Och ändå will Gud icke, att wi skola föra ett ondt lefwerne. Huru skola wi då bete oss? Du måste se till, att du blir på medelvägen och wiker hwarken till wenstra eller högra sidan, utan för ett stilla, wackert och fromt lefwerne för werlden, men icke gör något wäsen deraf eller håller det för bättre, än om du  sofwer eller wakar, liksom jag derom icke säger: derigenom will jag förtjena himmelen. Alltså skall allt ärbart och tuktigt lefwerne föras fritt, så att ingen säger: Jag will för den eller den gerningens skull warda salig. Jag wille gerna hafwa sådana lärjungar, som wäl förstodo hwad ett christligt lefwerne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop will antingen wara för gudlös, eller allt för helig. Wälan, eho som kan fatta det, han fatte det; wi kunna icke mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjelpa det in i hjertat."

"Jag förmanar eder, kära bröder, tagen förmaningens ord till godo." (Hebr. 13:22)

Så länge menniskan förblifwer en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon will höra och följa all Guds wilja och råd om wår salighet, så skall alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta werk och framdeles upptäcka, hwad som ännu kan wara fördoldt, och rätta det, som är orätt. Men det tillstånd, som icke gerna låter hjelpa sig, inträder då, när menniskan rent af gör det till en grundsats att icke taga åt sig, hwad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett wisst urwal ur Guds ord och will icke höra eller akta det, som angriper köttet och synden. Det är wäl sannt, att man bör bruka den urskilning, att man icke, på samma gång man omfattar Christus, äfwen omfattar lagens förbannelse och dom i samwetet; ty dessa komma aldrig tillsammans. Den som har Christus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i Honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Christi blod och alla Guds löften. Men detta gäller endast den frågan, om huru wi stå inför Gud. Hwad deremot wårt lefwerne här på jorden angår, kunna wi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana böra wi då nödwändigt taga åt oss och i werk och gerning rätta oss derefter, såwida wi wilja wara christna. Ty de, som jemte det sinnet att de wilja wara fria till köttet och lefwernet, äfwen göra till sin grundsats att för sig utwälja endast det ord, som lyder ljufligt och wäl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, hwarpå följer, att de äro otåliga för den helsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, hwilken de såsom troende böra undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och warning, wända sig deremot att förswara sig och sin synd, men till äfwentyrs slå sig ned wid någon löslig, owerksam och domnad andlig lärdomsbrunn, wid hwilken man kan på en gång wara gudligare än allmännaste werlden och tillika stå i ganska godt förstånd med werlden och i hwardagslifwet wara henne lik — ty sådan religiositet finnes också — de, som gå den wägen, med dem är det alldeles förloradt, såwida icke något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befästa sig oupphörligt genom den grundsats, de fattat, att icke akta det ord, som wille rätta dem; de sky det enda medel, som skulle hjelpa dem, sky helsosam lärdom, sky mödan af en grundligare pröfning o.s.w. Detta är den breda willowäg, hwilken i alla tider fått emottaga många af dem, som lyckligen undwikit en annan afwäg, nemligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som werkligen hade kommit till trons lif, mycket mer då sådana, som aldrig warit rätteligen omwända. Huru hafwa icke apostlarna på sin tid warnat för dessa begge afwägar! Huru starkt och högljudt klagar icke Luther öfwer desamma. "Sen", säger han, "huru man nu allestädes ställer sig så dåraktigt wid evangelium, att jag nästan icke wet, om jag mer skall predika eller ej. Jag hade längesedan wändt åter, om jag icke wisste, att det ock gått Christus sammaledes. Ty så snart man predikar, att det icke står i wårt lefwerne eller i wåra gerningar, utan i Guds gåfwa,så will ingen göra något godt, lefwa tuktigt eller wara lydig — utom det, att man ock säger, att wi förbjuda goda gerningar. När man åter predikar om ett tuktigt och stilla lefwerne, så will werlden straxt falla derpå och bygga deraf en stege upp till himmelen. Detta kan då Gud icke tåla. Ett skändligt lefwerne duger icke; och på ett ärbart lefwerne stöter jag mig äfwen. Ja, de som allenast se på ett ärbart och wackert lefwerne, dem wore det bättre, att de wore skökor och bofwar och låge i träcken. Och ändå will Gud icke, att wi skola föra ett ondt lefwerne. Huru skola wi då bete oss? Du måste se till, att du blir på medelvägen och wiker hwarken till wenstra eller högra sidan, utan för ett stilla, wackert och fromt lefwerne för werlden, men icke gör något wäsen deraf eller håller det för bättre, än om du sofwer eller wakar, liksom jag derom icke säger: derigenom will jag förtjena himmelen. Alltså skall allt ärbart och tuktigt lefwerne föras fritt, så att ingen säger: Jag will för den eller den gerningens skull warda salig. Jag wille gerna hafwa sådana lärjungar, som wäl förstodo hwad ett christligt lefwerne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop will antingen wara för gudlös, eller allt för helig. Wälan, eho som kan fatta det, han fatte det; wi kunna icke mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjelpa det in i hjertat."