"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat, livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.

Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."

På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!

Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!

Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är inte allt detta ett seende?

Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara det för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.

Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.

Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.

Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!

Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!

Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung mej den sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!

"Vårt sällskap ska vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger Han, "han håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vem den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, också i samma stund är delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill Han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat, livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.

Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."

På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!

Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!

Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är inte allt detta ett seende?

Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara det för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.

Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.

Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.

Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!

Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!

Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung mej den sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!

"Vårt sällskap ska vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger Han, "han håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vem den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, också i samma stund är delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill Han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!

"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat av livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.

Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."

På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!

Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!

Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är icke allt detta ett seende?

Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara et för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.

Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.

Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.

Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!

Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!

"Vårt sällskap ska vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger Han, "han håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vem den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, också i samma stund är delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill Han själv att vi ska tro!

Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker
- jag får ju allt av dig! -
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
Jag tackar dig, min Fader!
Jag tackar dig, Guds Lamm!

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den ock plägar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är dock en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi äro Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund uti Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han skall heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag ingå och hålla nattvard med honom, och han med mig". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han skall "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den mig älskar", säger Han, "han varder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom; och vi skola komma till honom och bliva boende när honom." Kan du icke begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vilken den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt." Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill! Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sig med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mig, att de skola vara fullkomna uti ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "I ären levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem och vandra uti dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hörer till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi veta av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi godvillighet, att ändock Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skulle varda rika." Han kom ju sannerligen icke för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tager våra synder och giver oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tager hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, är ock i samma stund delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då varder all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han skall i alla sina livsdagar trösta och berömma sig emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles icke nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste få länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen. O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Si, så vill Han själv, att vi skola tro!

Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker
- jag får ju allt av dig! -
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
Jag tackar dig, min Fader!
Jag tackar dig, Guds Lamm!

"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes. Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, handterat med mina händer.

Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."

På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!

Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!

Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.

Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.

Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.

Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.

Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den ock plägar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är dock en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi äro Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund uti Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han skall heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag ingå och hålla nattvard med honom, och han med mig". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han skall "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den mig älskar", säger Han, "han varder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom; och vi skola komma till honom och bliva boende när honom." Kan du icke begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vilken den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt." Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill! Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sig med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mig, att de skola vara fullkomna uti ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "I ären levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem och vandra uti dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hörer till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi veta av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi godvillighet, att ändock Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skulle varda rika." Han kom ju sannerligen icke för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tager våra synder och giver oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tager hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, är ock i samma stund delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då varder all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han skall i alla sina livsdagar trösta och berömma sig emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles icke nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste få länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen. O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Si, så vill Han själv, att vi skola tro!

Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker
- jag får ju allt av dig! -
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
Jag tackar dig, min Fader!
Jag tackar dig, Guds Lamm!

"Det vi hava hört, det vi hava sett med våra ögon, det vi hava beskådat och våra händer hava hanterat av livets ord... det förkunna vi eder." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes. Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, handterat med mina händer.

Johannes war den lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom, stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och sanning."

På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!

Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det, som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna Honom!

Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.

Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat, nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra fröjdeämnen.

Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror. Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten — men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord! Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat. 

Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje och styrka i hjertat.

Luther, som dagligen intet annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den ock plägar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är dock en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi äro Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund uti Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han skall heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag ingå och hålla nattvard med honom, och han med mig". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han skall "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjertan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den mig älskar", säger Han, "han varder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom; och vi skola komma till honom och bliva boende när honom." Kan du icke begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vilken den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt." Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill! Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sig med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mig, att de skola vara fullkomna uti ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "I ären levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem och vandra uti dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hörer till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi veta av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi godvillighet, att ändock Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skulle varda rika." Han kom ju sannerligen icke för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tager våra synder och giver oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tager hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, är ock i samma stund delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då varder all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han skall i alla sina livsdagar trösta och berömma sig emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles icke nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste få länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen. O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Si, så vill Han själv, att vi skola tro!