"De är alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, inte en." (Psalt. 14:3)

Här har vi en övermåttan viktig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att vi alla är lika fördömda syndare. Däri är vi alla lika. Detta behöver vi alla djupt betänka. Det är allas vår natur, att då vi ser hela världen nedsänkt i synder, vi håller oss själva för bättre.

Först kan den fina och sovande världens barn aldrig tro att de är lika stora syndare inför Gud som tjuvar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grundar de den säkerhet och förmätenhet, varigenom de står emot allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omvändelse.

Men även de väckta och troende har sin del i samma inbillning. När vi med förskräckelse sett vår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Kristus, händer det dock ofta att vi glömmer att vi ännu bär samma fördärvade natur som Adam; det tycks oss som om vi vore av ett bättre släkte än de grova syndarna, publikaner och skökor.

Detta märks av den förvåning som då uppstår när vi förnimmer några svårare synder hos oss. När de mörka djupen av hjärtats fördärv öppnar sej, och där framträder några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Kristus säger går ut ur människans hjärta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otukt, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när vi känner något så gruvligt hos oss, då förvånas och förskräcks vi och är färdiga att förtvivla.

Tänk, när vi får känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i själva bönen, såsom somliga kristna i svår anfäktelse får erfara det.

Eller vi känner en gruvlig kallsinnighet för Gud och däremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt över allt detta inte är rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när vi skulle älska vår nästa såsom oss själva, vi t.o.m. känner avund, eller för en skälig tillrättavisning känner vrede och hat stiga upp — för att inte tala om den allragruvligaste synden, att vi inte rätt vördar Kristi lidande, utan kan höra att han blev gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och ändå älskar honom så lite att små, onyttiga ting är oss kärare — o, när vi känner sådant, då förskräcks vi och förundras.

Vadan kommer nu sådan förundran? Endast därav att vi inte trott att vi var så fördärvade. Vi har sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likväl med stolthet försvara sej, visa bort Guds ord, försmäda och förfölja Kristus, det har vi inte mycket förundrats över; men oss själva har vi ansett som om vi tillhörde ett annat släkte.

Nu är det sant att då vi är födda av Gud har vi fått en ny och helig ande. Men den del av vårt väsende som är född av kött är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftat och ont. Herren lär då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas vår natur, är allas vårt gemensamma arv av Adam, vare sej vi vill det eller ej.

"Här är ingen åtskillnad; allesammans är vi syndare." "Herren såg från himmelen på människors barn, för att se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud. Men de är alla avvikna, och allesammans odugliga; det är ingen som gör väl, inte en." Såsom Gud tidigt klagade, "att människans ondska var stor på jorden, och alla hennes hjärtas uppsåt och tankar alltid benägna till det som var ont".

Sådan är människan av naturen, d. ä. allt vad som härstammar från Adam. Om vi rätt trodde och besinnade detta, skulle vi inte falla i så stor förundran, ja, i förtvivlan, när vi erfar det hos oss själva, utan prisa den gudomliga barmhärtigheten, som just för detta vårt förtappade tillstånd gav oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket viktigt för vårt förblivande i trons tillförsikt, att vi djupt inpräglar hos oss och låter det vara en alldeles avgjord sak, att vi alla genom Adam är så fördärvade och förtappade varelser, att i vår natur är inget annat än synd, ondska och vanmakt, att vår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle vi i våra mest förödmjukande erfarenheter av synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förlorat i mej; Gud, se ej på mej, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt välbehag endast i sin Son, att all vår rättfärdighet är endast i honom, och att därför Guds vänskap aldrig rubbas genom det fördärv som är i oss, så länge vi förblir i hans älsklige Son, i vilken vi har t.o.m. mycket mer rättfärdighet och Guds välbehag än Adam före fallet.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dej är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

"De är alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, inte en." (Psalt. 14:3)

Här har vi en övermåttan viktig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att vi alla är lika fördömda syndare. Däri är vi alla lika. Detta behöver vi alla djupt betänka. Det är allas vår natur, att då vi ser hela världen nedsänkt i synder, vi håller oss själva för bättre.

Först kan den fina och sovande världens barn aldrig tro att de är lika stora syndare inför Gud som tjuvar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grundar de den säkerhet och förmätenhet, varigenom de står emot allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omvändelse.

Men även de väckta och troende har sin del i samma inbillning. När vi med förskräckelse sett vår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Kristus, händer det dock ofta att vi glömmer att vi ännu bär samma fördärvade natur som Adam; det tycks oss som om vi vore av ett bättre släkte än de grova syndarna, publikaner och skökor.

Detta märks av den förvåning som då uppstår när vi förnimmer några svårare synder hos oss. När de mörka djupen av hjärtats fördärv öppnar sej, och där framträder några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Kristus säger går ut ur människans hjärta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otukt, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när vi känner något så gruvligt hos oss, då förvånas och förskräcks vi och är färdiga att förtvivla.

Tänk, när vi får känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i själva bönen, såsom somliga kristna i svår anfäktelse får erfara det.

Eller vi känner en gruvlig kallsinnighet för Gud och däremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt över allt detta inte är rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när vi skulle älska vår nästa såsom oss själva, vi t.o.m. känner avund, eller för en skälig tillrättavisning känner vrede och hat stiga upp — för att inte tala om den allragruvligaste synden, att vi inte rätt vördar Kristi lidande, utan kan höra att han blev gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och ändå älskar honom så lite att små, onyttiga ting är oss kärare — o, när vi känner sådant, då förskräcks vi och förundras.

Vadan kommer nu sådan förundran? Endast därav att vi inte trott att vi var så fördärvade. Vi har sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likväl med stolthet försvara sej, visa bort Guds ord, försmäda och förfölja Kristus, det har vi inte mycket förundrats över; men oss själva har vi ansett som om vi tillhörde ett annat släkte.

Nu är det sant att då vi är födda av Gud har vi fått en ny och helig ande. Men den del av vårt väsende som är född av kött är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftat och ont. Herren lär då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas vår natur, är allas vårt gemensamma arv av Adam, vare sej vi vill det eller ej.

"Här är ingen åtskillnad; allesammans är vi syndare." "Herren såg från himmelen på människors barn, för att se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud. Men de är alla avvikna, och allesammans odugliga; det är ingen som gör väl, inte en." Såsom Gud tidigt klagade, "att människans ondska var stor på jorden, och alla hennes hjärtas uppsåt och tankar alltid benägna till det som var ont".

Sådan är människan av naturen, d. ä. allt vad som härstammar från Adam. Om vi rätt trodde och besinnade detta, skulle vi inte falla i så stor förundran, ja, i förtvivlan, när vi erfar det hos oss själva, utan prisa den gudomliga barmhärtigheten, som just för detta vårt förtappade tillstånd gav oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket viktigt för vårt förblivande i trons tillförsikt, att vi djupt inpräglar hos oss och låter det vara en alldeles avgjord sak, att vi alla genom Adam är så fördärvade och förtappade varelser, att i vår natur är inget annat än synd, ondska och vanmakt, att vår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle vi i våra mest förödmjukande erfarenheter av synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förlorat i mej; Gud, se ej på mej, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt välbehag endast i sin Son, att all vår rättfärdighet är endast i honom, och att därför Guds vänskap aldrig rubbas genom det fördärv som är i oss, så länge vi förblir i hans älsklige Son, i vilken vi har t.o.m. mycket mer rättfärdighet och Guds välbehag än Adam före fallet.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dej är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

"De är alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, inte en." (Psalt. 14:3)

Här har vi en övermåttan viktig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att vi alla är lika fördömda syndare. Däri är vi alla lika. Detta behöver vi alla djupt betänka. Det är allas vår natur, att då vi ser hela världen nedsänkt i synder, vi håller oss själva för bättre.

Först kan den fina och sovande världens barn aldrig tro att de är lika stora syndare inför Gud som tjuvar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grundar de den säkerhet och förmätenhet, varigenom de står emot allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omvändelse.

Men även de väckta och troende har sin del i samma inbillning. När vi med förskräckelse sett vår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Kristus, händer det dock ofta att vi glömmer att vi ännu bär samma fördärvade natur som Adam; det tycks oss som om vi vore av ett bättre släkte än de grova syndarna, publikaner och skökor.

Detta märks av den förvåning som då uppstår när vi förnimmer några svårare synder hos oss. När de mörka djupen av hjärtats fördärv öppnar sej, och där framträder några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Kristus säger går ut ur människans hjärta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, svek, listighet, otukt, ont öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när vi känner något så gruvligt hos oss, då förvånas och förskräcks vi och är färdiga att förtvivla.

Tänk, när vi får känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i själva bönen, såsom somliga kristna i svår anfäktelse får erfara det.

Eller vi känner en gruvlig kallsinnighet för Gud och däremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt över allt detta inte är rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när vi skulle älska vår nästa såsom oss själva, vi t.o.m. känner avund, eller för en skälig tillrättavisning känner vrede och hat stiga upp — för att inte tala om den allragruvligaste synden, att vi inte rätt vördar Kristi lidande, utan kan höra att han blev gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och ändå älskar honom så lite att små, onyttiga ting är oss kärare — o, när vi känner sådant, då förskräcks vi och förundras.

Vadan kommer nu sådan förundran? Endast därav att vi inte trott att vi var så fördärvade. Vi har sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likväl med stolthet försvara sej, visa bort Guds ord, försmäda och förfölja Kristus, det har vi inte mycket förundrats över; men oss själva har vi ansett som om vi tillhörde ett annat släkte.

Nu är det sant att då vi är födda av Gud har vi fått en ny och helig ande. Men den del av vårt väsende som är född av kött är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftat och ont. Herren lär då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas vår natur, är allas vårt gemensamma arv av Adam, vare sej vi vill det eller ej.

"Här är ingen åtskillnad; allesammans är vi syndare." "Herren såg från himmelen på människors barn, för att se om där vore någon förståndig som frågade efter Gud. Men de är alla avvikna, och allesammans odugliga; det är ingen som gör väl, inte en." Såsom Gud tidigt klagade, "att människans ondska var stor på jorden, och alla hennes hjärtas uppsåt och tankar alltid benägna till det som var ont".

Sådan är människan av naturen, d. ä. allt vad som härstammar från Adam. Om vi rätt trodde och besinnade detta, skulle vi inte falla i så stor förundran, ja, i förtvivlan, när vi erfar det hos oss själva, utan prisa den gudomliga barmhärtigheten, som just för detta vårt förtappade tillstånd gav oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket viktigt för vårt förblivande i trons tillförsikt, att vi djupt inpräglar hos oss och låter det vara en alldeles avgjord sak, att vi alla genom Adam är så fördärvade och förtappade varelser, att i vår natur är inget annat än synd, ondska och vanmakt, att vår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle vi i våra mest förödmjukande erfarenheter av synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förlorat i mej; Gud, se ej på mej, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt välbehag endast i sin Son, att all vår rättfärdighet är endast i honom, och att därför Guds vänskap aldrig rubbas genom det fördärv som är i oss, så länge vi förlir i hans älsklige Son, i vilken vi har t.o.m. mycket mer rättfärdighet och Guds välbehag än Adam före fallet.

"De äro alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, icke en." (Psalt. 14:3)

Här hafwa wi en öfwermåttan wigtig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att wi äro alla lika fördömda syndare. Deruti äro wi alla lika. Detta behöfwa wi alla djupt betänka. Det är allas wår natur, att då wi se hela werlden nedsänkt i synder, wi hålla oss sjelfwa för bättre.

Först kunna den fina och sofwande werldens barn aldrig tro, att de äro lika stora syndare inför Gud som tjufwar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grunda de den säkerhet och förmätenhet, hwarigenom de emotstå allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omwändelse.

Men äfwen de wäckta och troende hafwa sin del i samma inbillning. När wi med förskräckelse sett wår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Christus, händer det dock ofta, att wi glömma, det wi ännu bära samma förderfwade natur som Adam; det tyckes oss, såsom wore wi af ett bättre slägte än de grofwa syndare, publikaner och skökor.

Detta märkes af den förwåning, som då uppstår, när wi förnimma några swårare synder hos oss. När de mörka djupen af hjertats förderf öppna sig, och der framträda några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Christus säger utgå ur menniskans hjerta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, swek, listighet, otukt, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när wi känna något så grufligt hos oss, då förwånas och förskräckas wi och äro färdiga att förtwifla.

Tänk, när wi få känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i sjelfwa bönen, såsom somliga christna i swår anfäktning få erfara det.

Eller wi känna en gruflig kallsinnighet för Gud och deremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt öfwer allt detta icke äro rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när wi skulle älska wår nästa såsom oss sjelfwa, wi t. o. med känna afund, eller för en billig tillrättawisning känna wrede och hat uppstiga — för att icke tala om den allragrufligaste synden, att wi icke rätt wörda Christi lidande, utan kunna höra, att Han blef gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och dock så litet älska Honom, att små, onyttiga ting äro oss kärare — o, när wi känna sådant, då förskräckas wi och förundras.

Hwadan kommer nu sådan förundran? Endast deraf att wi icke trott, att wi woro så förderfwade. Wi hafwa sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likwäl med stolthet förswara sig, bortwisa Guds ord, försmäda och förfölja Christus, deröfwer hafwa wi icke mycket förundrats; men oss sjelfwa hafwa wi ansett, såsom wi tillhörde ett annat slägte.

Nu är det sannt, att då wi äro födda af Gud, hafwa wi fått en ny och helig ande. Men den del af wårt wäsende, som är född af kött, är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftadt och ondt. Herren lärer då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas wår natur, är allas wårt gemensamma arf af Adam, ehwad wi wilja det eller ej.

"Här är ingen åtskilnad; allesammans äro wi syndare." "Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att Han skulle se, om der wore någon förståndig och frågade efter Gud. Men de äro alla afwikna, och allesammans odugliga; det är ingen, som gör wäl, icke till en." Såsom Gud tidigt klagade, "att menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes hjertas uppsåt och tanke alltid benägen till det, som war ondt".

Sådan är menniskan af naturen, d. ä. allt hwad som härstammar från Adam. Om wi rätt trodde och besinnade detta, skulle wi icke falla i så stor förundran, ja, i förtwiflan, när wi erfara det hos oss sjelfwa, utan prisa den gudomliga barmhertigheten, som just för detta wårt förtappade tillstånd gaf oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket wigtigt för wårt förblifwande i trons tillförsigt, att wi djupt inprägla hos oss och låta det wara en alldeles afgjord sak, att wi alla äro genom Adam så förderfwade och förtappade warelser, att i wår natur är intet annat än synd, ondska och wanmakt, att wår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle wi i wåra mest förödmjukande erfarenheter af synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förloradt i mig; Gud, se ej på mig, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt wälbehag endast i sin Son, att all wår rättfärdighet är endast i Honom, och att derföre Guds wänskap aldrig rubbas genom det förderf, som är i oss, så länge wi blifwa i hans älsklige Son, i hwilken wi hafwa t. o. med mycket mer rättfärdighet och Guds wälbehag, än Adam före fallet.

"De äro alla avvikna och allesammans odugliga. Där är ingen som gör väl, ja, icke en." (Psalt. 14:3)

Här hafwa wi en öfwermåttan wigtig lärdom om synden. Herren låter oss här förstå, att wi äro alla lika fördömda syndare. Deruti äro wi alla lika. Detta behöfwa wi alla djupt betänka. Det är allas wår natur, att då wi se hela werlden nedsänkt i synder, wi hålla oss sjelfwa för bättre.

Först kunna den fina och sofwande werldens barn aldrig tro, att de äro lika stora syndare inför Gud som tjufwar och mördare, publikaner och skökor; och på denna sin inbillning grunda de den säkerhet och förmätenhet, hwarigenom de emotstå allt Guds råd till deras frälsning, all Guds förmaning till bättring och omwändelse.

Men äfwen de wäckta och troende hafwa sin del i samma inbillning. När wi med förskräckelse sett wår syndanöd och sökt och funnit frälsning i Christus, händer det dock ofta, att wi glömma, det wi ännu bära samma förderfwade natur som Adam; det tyckes oss, såsom wore wi af ett bättre slägte än de grofwa syndare, publikaner och skökor.

Detta märkes af den förwåning, som då uppstår, när wi förnimma några swårare synder hos oss. När de mörka djupen af hjertats förderf öppna sig, och der framträda några rätt förskräckliga ting, t. ex. sådana som Christus säger utgå ur menniskans hjerta: "Onda tankar, hor, boleri, mandråp, stöld, girighet, swek, listighet, otukt, ondt öga, hädelse, högfärd, galenskap" — när wi känna något så grufligt hos oss, då förwånas och förskräckas wi och äro färdiga att förtwifla.

Tänk, när wi få känna t. o. m. "hädelser" emot Gud, kanske i sjelfwa bönen, såsom somliga christna i swår anfäktning få erfara det.

Eller wi känna en gruflig kallsinnighet för Gud och deremot en alltför stark kärlek till synliga föremål, ja, mäktiga syndalustar o. dyl. samt öfwer allt detta icke äro rätt förkrossade, utan ännu hårda och lättsinniga.

Eller, när wi skulle älska wår nästa såsom oss sjelfwa, wi t. o. med känna afund, eller för en billig tillrättawisning känna wrede och hat uppstiga — för att icke tala om den allragrufligaste synden, att wi icke rätt wörda Christi lidande, utan kunna höra, att Han blef gisslad, törnekrönt och hängde på spikar, oss till frälsning och salighet, och dock så litet älska Honom, att små, onyttiga ting äro oss kärare — o, när wi känna sådant, då förskräckas wi och förundras.

Hwadan kommer nu sådan förundran? Endast deraf att wi icke trott, att wi woro så förderfwade. Wi hafwa sett andra Adams barn helt försänkta i alla laster och likwäl med stolthet förswara sig, bortwisa Guds ord, försmäda och förfölja Christus, deröfwer hafwa wi icke mycket förundrats; men oss sjelfwa hafwa wi ansett, såsom wi tillhörde ett annat slägte.

Nu är det sannt, att då wi äro födda af Gud, hafwa wi fått en ny och helig ande. Men den del af wårt wäsende, som är född af kött, är dock ännu kött; och detta är alltid lika förgiftadt och ondt. Herren lärer då här, såsom eljest hela Skriften, att synden är allas wår natur, är allas wårt gemensamma arf af Adam, ehwad wi wilja det eller ej.

"Här är ingen åtskilnad; allesammans äro wi syndare." "Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att Han skulle se, om der wore någon förståndig och frågade efter Gud. Men de äro alla afwikna, och allesammans odugliga; det är ingen, som gör wäl, icke till en." Såsom Gud tidigt klagade, "att menniskans ondska war stor på jorden, och all hennes hjertas uppsåt och tanke alltid benägen till det, som war ondt".

Sådan är menniskan af naturen, d. ä. allt hwad som härstammar från Adam. Om wi rätt trodde och besinnade detta, skulle wi icke falla i så stor förundran, ja, i förtwiflan, när wi erfara det hos oss sjelfwa, utan prisa den gudomliga barmhertigheten, som just för detta wårt förtappade tillstånd gaf oss sin Son till en Frälsare.

Det är mycket wigtigt för wårt förblifwande i trons tillförsigt, att wi djupt inprägla hos oss och låta det wara en alldeles afgjord sak, att wi alla äro genom Adam så förderfwade och förtappade warelser, att i wår natur är intet annat än synd, ondska och wanmakt, att wår Herre Gud aldrig tänkt något annat om oss.

Ty då skulle wi i wåra mest förödmjukande erfarenheter af synden skynda fram till nådestolen och säga: "Det är dock allt förloradt i mig; Gud, se ej på mig, se på din Son;" och alltid besinna, att Gud har dock allt sitt wälbehag endast i sin Son, att all wår rättfärdighet är endast i Honom, och att derföre Guds wänskap aldrig rubbas genom det förderf, som är i oss, så länge wi blifwa i hans älsklige Son, i hwilken wi hafwa t. o. med mycket mer rättfärdighet och Guds wälbehag, än Adam före fallet.