"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

"Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon, och ingen död skall sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska Honom och allt vad som tillhör Honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och har däri sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad Han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjerta fröjdas utan synnerlig anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så derjämte hjärtat är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan Han göra outsägliga ting; och för det andra att Han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

"Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon, och ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, wår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "wärk" och "död", är förgånget, då skall der wara blott fröjd och ett "lustigt wäsende på Guds högra hand i ewighet". Då skall jag aldrig mer gråta, ängslas och lida af syndens makt i mig, af djefwulens frestelser och anfäktningar, eller af werldens ondska, förakt, lögn och smädelse. Tänk, hwad detta är: Nu skall jag aldrig mer lida af syndiga tankar eller begärelser, utan wara alltid helig, ren, fri och andlig; nu skall i mitt hjerta gå wågor af oändliga salighetskänslor. Nu skall jag hafwa ett sådant hjerta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjerta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu skall jag aldrig mer behöfwa säga mig, att jag bör älska Gud, utan jag skall hafwa ett sådant hjerta, som icke kan annat än älska Honom och allt, hwad som tillhör Honom — likasom en warm älskare af sig sjelf har det hjertat, att han älskar och har deri sin sällhet. O, hwilken salig tid, då synden icke mer låder wid oss! Wi skola icke mer kämpa med detta upproriska hjerta, som nu beständigt will föra oss ifrån Gud; icke mer förtryckas af det djupa förderfwet, af någon tröghet, kallsinnighet, eller af wrede, eller af otålighet, eller af stolthet, eller af skygghet för Christi bekännande. Intet stapplande, intet Andens bedröfwande, inga syndiga ord eller gerningar skola mer kränka wårt samwete. Wi skola nu hwila ut ifrån allt detta för ewigt. Widare, wi skola icke mer känna något twifwel på Guds kärlek. Wi skola icke mer bruka sådana ord som dessa: "Huru skall jag weta, att mitt hjerta är uppriktigt inför Gud? att min omwändelse är sann, att min tro är lefwande? Jag fruktar, att allt, hwad jag gör, är skrymteri, att Gud är wred på mig." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jord- lifwet. Allt detta skall nu wändas i lof. Wi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjertewärk, intet helwete skall mer blandas med himmelen. Här händer det ofta, att de trogna känna Guds wrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, skola de fullkomligt "se och smaka, huru ljuflig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast, uti ett ögonblick, gömt bort mitt ansigte för dig; men med ewig nåd will jag förbarma mig öfwer dig." Wi säga än en gång. Tänk, hwilken salig sabbatsro och hwila, när wi icke mer skola känna köttets och djefwulens frestelser! Hwilken smärta är der icke för en christen att blott känna frestelser till allt ondt: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Christus, om wissa heliga sanningar; än åter frestelser att wända sig till de närwarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, hwilka äro färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller deri. Wi swäfwa här i beständig fara. Hwarje sinne, hwarje lem hos oss, hwarje skapad warelse kan blifwa oss till frestelse. Wi kunna knappt öppna ögonen, utan att afundas dem, som äro öfwer oss, eller förakta de ringare. Huru snart förgå wi oss icke med tungan, och isynnerhet med hjertat! Hafwa wi ett skarpt förstånd, huru snart uppblåsas wi icke! Äro wi befallande, huru snart missbruka wi icke wår makt! Äro wi underordnade, huru snart knota wi icke öfwer andras företräden och tadla dem! Sådana hjertan dragas wi med nu. Tänk, då wi blifwa alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för ewigt, för ewigt — "ty det första är förgånget". Men allt detta är nu taladt, "såsom af ett barn", och blott om det onda, wi skola undkomma. Ty af detta onda hafwa wi erfarenhet. Men hwem kan wäl säga något wärdigt om det goda, wi skola erhålla? Det är, "hwad intet öga har sett, och intet öra hört, och uti ingen menniskas hjerta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företager sig att riktigt glädja sina hemkomna barn, hwad Han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjertan uti oss, som af sig sjelfwa känna en outsäglig fröjd. Wi erfara ju ofta, huru sorg och glädje endast bero af sjelfwa hjertats stämning, så att ett gladt hjerta fröjdas utan synnerlig anledning. Tänk då, när först alla omständigheter äro de allrasaligaste, och så derjemte hjertat är friskt, gladt, ja, så fröjdedrucket, som den allsmäktige Skaparen kan göra det. Wi förstå, att när blott den tid kommer, att Gud will göra salighet, då kan Han göra outsägliga ting; och för det andra att Han, som är sjelfwa kärleken, nu äfwen måste wilja det — då wi, som äro onda, ändock kunde wilja skapa himlar. O Gud, fördrif det tjocka mörkret i wår själ. Wi hafwa ju outsägliga ting att wänta, så sannt du sjelf har sagt det.