"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."

Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig,  / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."

Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.

Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."

Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig,  / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."

Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.

Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sej vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrar sej själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar aposteln en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sej, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiokien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

En korsfäst konung anstår ett korsfäst folk men vi
en dag med konungen ska få förklaras.
När Kristus uppenbaras, då uppenbaras vi
som med hans makt till salighet bevaras.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."

Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig,  / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."

Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.

Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."

Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Korteligen: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig,  / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."

Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.

Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)

Sådana ord innehålla hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det ock i Rom. 7: "Så ären ock I, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån henne, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, huru det tillgår och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och besvek mig och dräpte mig därmed."

Vad betyda sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mig därmed?

Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar treggehanda död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tro det icke.

Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börja att förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bliva en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ är vorden frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Korteligen: Tag apostelns ord, såsom de lyda, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med idkeligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden besvek mig och dräpte mig med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, sådan hon är, så lam, ofärdig, och så till all Guds nåd ovärdig, att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "att hon skall leva när en annan, när Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och si, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden blott av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Si, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, på det vi skola varda rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, äro vi icke längre under tuktomästaren."

Väl uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusende gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör så och så mycket vara och göra — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, icke Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag ock åter på nytt utmattad och dödad, tilldess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bliva mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag ock icke under lagen utan under nåden.

Härav kan du ock förstå, vilka som icke äro under nåden, utan under lagen, nämligen de, som icke äro dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu hava kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och icke blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats giva sig — giva sig såsom förtappade på blott nåd — utan ännu med uppsåt och mening sträva efter segern genom det nämnda arbetet. Äro de härunder mer nedslagna över sig, kunna de vara "hart när Guds rike"; det fordras blott, att de misströsta på sina försök och så få ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han blir i en salig stund förklarad för dem.

Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är blott en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är icke en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då äro de mer fjärran från den sanna nåden.

Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.

"Jag är korsfäst med Kristus." (Gal. 2:19)

Allt det, som hör till köttet, är inte endast dömt till döden, utan också genom föreningen med Kristus verkligen korsfäst. Om någon menar sig vara omvänd och trogen och även verkligen i vissa fall börjat leva annorlunda, övar ordet och vissa kristliga gärningar, men hyllar och övar dock någon viss köttslighet, girighet, eller högfärd, eller vällust, eller hat, eller annat dylikt — han vet väl att det är synd, men berömmer sig av sin frihet och fortfar i skötesynden, ja, försvarar och hyllar den — se, en sådan bedrager sig själv och ljuger på sin själ, då han talar om sin tro och frid.

Men även om någon blivit en sann  kristen och verkligen börjat i Anden, men inte fortfarande älskar och övar köttets korsfästande, utan åter givit sina lustar frihet, åter hyllar och försvarar någon synd, han har "lyktat i köttet". Tron, friden med Gud och ett gott samvete kan inte bestå jämte en enda frigiven och hyllad synd.

"Om ni lever efter köttet, så ska ni dö; men om ni dödar köttets gärningar med Anden, så ska ni leva." Med dessa ord avkunnar apostelen en bestämd dom och visar, att köttets dödande inte är en sådan sak, där det står i vår egen frihet att göra det eller låta bli det; utan så vida vi vill behålla livet och inte evigt förloras, ska vi nödvändigt och ovillkorligt öva detta, ja, så snart vi kommit till Kristus, ofördröjligen ta avsked ifrån det gamla syndaväsendet och börja ett nytt leverne efter Kristus och aldrig mer vända oss därifrån till syndatjänsten igen.

Det är ganska märkligt att beskåda, hur det hos en kristen i verkligheten bevisar sig, att den gamla människan är korsfäst med Kristus. Det är nämligen därhän kommet med en kristen, att hur det än går honom under vandringen, bättre eller sämre, ska hans gamla människa dödas, så länge Anden bor och arbetar i honom.

När Petrus troget följer sin Mästare, då dödas dagligen den gamla juden i honom, han förvandlas alltmer ifrån sitt förra väsende till sin Herres Kristi likhet. Men när han en gång uppblåses av förmätenhet och därför lämnas åt satans sållning, faller och förnekar sin Frälsare, då gråter han bittert, gråter som ett risat barn; då dödas hans egenkärlek och förmätenhet.

När han sedan inför rådet i Jerusalem står fast vid sanningen och bekänner Kristus, blir han hudflängd; då dör han världen, ja, då dödas också köttet. Men när han därefter i Antiochien åter av människofruktan "skrymtar", då får han en skarp bestraffning av Paulus. Hur det än går för den käre Petrus, ska han tuktas och dödas.

Så länge en kristen är rättsinnig och följer sin Frälsare, ska han dödas; ty det är nu kommet därhän, att synden själv är hans största plåga. Är jag rik och därav frestas att göra mej ett paradis på jorden, börjar göda köttet och leva världsligt, då får jag genom Anden de starkaste slag, blir förskräckt för min rikedom och vällevnad och lider därav mer, än då jag var fattig. Går det inte så, utan jag börjar hylla och följa köttet och göra mej goda dagar i sinnlighet, då blir där själva döden.

Är jag fattig och lider av lekamlig brist, men håller mig till Herren, då dör jag världen var dag. Är jag verksam och begåvad i det andliga, har år och erfarenheter i nåden, ljus och förmögenheter, mer än bröderna, och därför vill njuta av ära och anseende — ve, det är själva giftet! Det känner anden, och jag förskräcks nu såsom för helvetet.

Är jag trogen och vaksam i bön och strid mot synden, vill försaka både synd och ära, vill allvarligen, i det fördolda och i verkligheten, vara den främste — men jag vet det själv, jag gläds däråt, jag har en hemlig förnöjelse i min allvarlighet — ve, ve, det är själva helvetet! Jag förskräcks för det. Men ger jag mej då tvärtom mer frihet, köttslig frihet — efter som allt gott kan uppblåsa mej, så att jag nu föraktar att vaka och be och verka det, som är gott, utan ger köttet frihet — o, då hoppar jag ju rakt ur askan i elden; då känner jag alldeles bestämt min skuld och dom! Men blir jag då av bestraffningen upprorisk mot evangelium, slår all tröst ifrån mej och säger: jag är ingen kristen, jag kan inte ta nåd, se, då rasar åter köttet genom otron, då får jag åter ingen ro, förrän jag låter tukta mej till ett ödmjukt emottagande av nåd som idel nåd.

Sålunda ser vi, att hur det än går för en kristen, så ska han dödas. Detta heter att vara korsfäst med Kristus.

Här säger du: "Vad är detta? Skall jag då från alla håll straffas och tuktas; vad ska jag då göra? Ska jag i ingenting få vila och ha ro?" — Svar: Jo, men blott i en enda punkt — i Herren! "Den sej berömma vill, han berömme sej i Herren!" Den som vill na ro och glädje, have den i Herren — i själva Herren, i hans rättfärdighet, godhet och trohet. All annan fröjd och berömmelse straffar Anden liksom det uppenbarade ordet. — "Ja, då må jag så gärna genast dö!" — Ja, så är det för en korsfäst. Detta är det korsfästa livet. Är jag stilla på korset, så lider och dör jag; men är jag inte stilla, utan bryter och sliter mej, lider jag dessmer.

Här är ingenting bättre än att vara stilla, vara Anden underdånig, se på Jesus och fara efter det, som är ovantill! Det förläne oss Herren! Amen.

"Jag är genom lag död ifrån lagen" (Gal. 2:19)

Sådana ord innehålla hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det ock i Rom. 7: "Så ären ock I, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån henne, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, huru det tillgår och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och besvek mig och dräpte mig därmed."

Vad betyda sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mig därmed? Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar treggehanda död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tro det icke. Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börja att förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bliva en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ är vorden frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.

Korteligen: Tag apostelns ord, såsom de lyda, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med idkeligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden besvek mig och dräpte mig med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".

Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, sådan hon är, så lam, ofärdig, och så till all Guds nåd ovärdig, att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "att hon skall leva när en annan, när Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och si, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden blott av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."

Si, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, på det vi skola varda rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, äro vi icke längre under tuktomästaren." Väl uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusende gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör så och så mycket vara och göra — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, icke Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag ock åter på nytt utmattad och dödad, tilldess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bliva mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag ock icke under lagen utan under nåden.

Härav kan du ock förstå, vilka som icke äro under nåden, utan under lagen, nämligen de, som icke äro dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu hava kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och icke blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats giva sig — giva sig såsom förtappade på blott nåd — utan ännu med uppsåt och mening sträva efter segern genom det nämnda arbetet. Äro de härunder mer nedslagna över sig, kunna de vara "hart när Guds rike"; det fordras blott, att de misströsta på sina försök och så få ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han blir i en salig stund förklarad för dem. Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är blott en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är icke en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då äro de mer fjärran från den sanna nåden.