"Du ska inte göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Kristus förklarat (Matt. 5); och vilken nåd var inte det! Ty honom måste vi ändå höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade handlat med sjätte budet på samma sätt som med det femte: de såg bara på den grova gärningen, som här var äktenskapsbrott — ty det sjätte budet lyder egentligen så: "Du ska inte bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet att de i hjärtat var fulla med olovliga lustar och begärelser, om de bara kunde avhålla sej från deras fulla utövande i verk och gärning. Då kom Herren Kristus med denna höga förklaring: "Jag säger er: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta." Detta är den stora förklaring, i vars ljus vi ska skåda detta bud.

Men låt oss först undersöka vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: Du ska inte bryta äktenskapet. Det ligger nämligen en djup lärdom över detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återförs vi till den egentliga grunden för detta bud, nämligen Guds första, i människans skapelse uttryckta tanke och förordning i avseende på hennes mänskliga tillvaro och fortplantning på jorden, nämligen då han skapade en man och en kvinna och genast, ja, redan förrän kvinnan var skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Människans skapelse och hennes släktes förökelse var två hos Gud förenade tankar; så att vi finner äktenskapets stiftelse, grunden till sjätte budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och sade: var fruktsamma och föröka er" — och därför tilläggs i det andra kapitlet: "Fördenskull ska en man överge far och mor och bli vid sin hustru, och de ska bli till ett kött."

Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, river sönder de heligaste, av Gud själv knutna band, orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — och därtill av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, eftersom mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.

Men gör väl endast den sådant, vilken i ordets vanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjätte budet talat blott till dem som redan är i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla människor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade människan till man och kvinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog han också en helig gränslinje emellan bägge könen. Denna gränslinje är Guds inrättning och därför lika så helig och orygglig, som själva äktenskapet är. Vem helst som då genombryter denna av Gud satta gräns, antingen det sker i tankar, ord eller gärningar, den bryter mot det sjätte budet. Och i denna mening säger den helige Guden även till alla ogifta, män och kvinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du ska inte bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så vitt omfattande betydelse, kan var och en se av Kristi utläggning därav, då han säger, att den som blott ser på en kvinna med olovligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta. Du håller dej kanske rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för Guds domar, eller kanske bara rädsla för skam och vanära och andra menliga följder, avhållit dej från utövningen av din begärelse; men Herren  Kristus säger här, att du då redan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger att du då redan gjort hor.

Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dej att han önskade kunna mörda dej, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dej och honom, då du endast av fruktan avhållit dej från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte bara inför Gud utan också i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor som du haft lust till det. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.

Du ska ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor,
men trogen mot den maka var
som Herren Gud dej givit har.

"Du ska inte göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Kristus förklarat (Matt. 5); och vilken nåd var inte det! Ty honom måste vi ändå höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade handlat med sjätte budet på samma sätt som med det femte: de såg bara på den grova gärningen, som här var äktenskapsbrott — ty det sjätte budet lyder egentligen så: "Du ska inte bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet att de i hjärtat var fulla med olovliga lustar och begärelser, om de bara kunde avhålla sej från deras fulla utövande i verk och gärning. Då kom Herren Kristus med denna höga förklaring: "Jag säger er: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta." Detta är den stora förklaring, i vars ljus vi ska skåda detta bud.

Men låt oss först undersöka vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: Du ska inte bryta äktenskapet. Det ligger nämligen en djup lärdom över detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återförs vi till den egentliga grunden för detta bud, nämligen Guds första, i människans skapelse uttryckta tanke och förordning i avseende på hennes mänskliga tillvaro och fortplantning på jorden, nämligen då han skapade en man och en kvinna och genast, ja, redan förrän kvinnan var skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Människans skapelse och hennes släktes förökelse var två hos Gud förenade tankar; så att vi finner äktenskapets stiftelse, grunden till sjätte budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och sade: var fruktsamma och föröka er" — och därför tilläggs i det andra kapitlet: "Fördenskull ska en man överge far och mor och bli vid sin hustru, och de ska bli till ett kött."

Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, river sönder de heligaste, av Gud själv knutna band, orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — och därtill av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, eftersom mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.

Men gör väl endast den sådant, vilken i ordets vanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjätte budet talat blott till dem som redan är i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla människor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade människan till man och kvinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog han också en helig gränslinje emellan bägge könen. Denna gränslinje är Guds inrättning och därför lika så helig och orygglig, som själva äktenskapet är. Vem helst som då genombryter denna av Gud satta gräns, antingen det sker i tankar, ord eller gärningar, den bryter mot det sjätte budet. Och i denna mening säger den helige Guden även till alla ogifta, män och kvinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du ska inte bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så vitt omfattande betydelse, kan var och en se av Kristi utläggning därav, då han säger, att den som blott ser på en kvinna med olovligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta. Du håller dej kanske rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för Guds domar, eller kanske bara rädsla för skam och vanära och andra menliga följder, avhållit dej från utövningen av din begärelse; men Herren  Kristus säger här, att du då redan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger att du då redan gjort hor.

Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dej att han önskade kunna mörda dej, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dej och honom, då du endast av fruktan avhållit dej från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte bara inför Gud utan också i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor som du haft lust till det. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.

Du ska ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor,
men trogen mot den maka var
som Herren Gud dej givit har.

"Du ska inte göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Kristus förklarat (Matt. 5); och vilken nåd var inte det! Ty honom måste vi ändå höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade handlat med sjätte budet på samma sätt som med det femte: de såg bara på den grova gärningen, som här var äktenskapsbrott — ty det sjätte budet lyder egentligen så: "Du ska inte bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet att de i hjärtat var fulla med olovliga lustar och begärelser, om de bara kunde avhålla sej från deras fulla utövande i verk och gärning. Då kom Herren Kristus med denna höga förklaring: "Jag säger er: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta." Detta är den stora förklaring, i vars ljus vi ska skåda detta bud.

Men låt oss först undersöka vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: Du ska inte bryta äktenskapet. Det ligger nämligen en djup lärdom över detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återförs vi till den egentliga grunden för detta bud, nämligen Guds första, i människans skapelse uttryckta tanke och förordning i avseende på hennes mänskliga tillvaro och fortplantning på jorden, nämligen då han skapade en man och en kvinna och genast, ja, redan förrän kvinnan var skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Människans skapelse och hennes släktes förökelse var två hos Gud förenade tankar; så att vi finner äktenskapets stiftelse, grunden till sjätte budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och sade: var fruktsamma och föröka er" — och därför tilläggs i det andra kapitlet: "Fördenskull ska en man överge far och mor och bli vid sin hustru, och de ska bli till ett kött."

Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, river sönder de heligaste, av Gud själv knutna band, orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — och därtill av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, eftersom mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.

Men gör väl endast den sådant, vilken i ordets vanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjätte budet talat blott till dem som redan är i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla människor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade människan till man och kvinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog han också en helig gränslinje emellan bägge könen. Denna gränslinje är Guds inrättning och därför lika så helig och orygglig, som själva äktenskapet är. Vem helst som då genombryter denna av Gud satta gräns, antingen det sker i tankar, ord eller gärningar, den bryter mot det sjätte budet. Och i denna mening säger den helige Guden även till alla ogifta, män och kvinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du ska inte bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så vitt omfattande betydelse, kan var och en se av Kristi utläggning därav, då han säger, att den som blott ser på en kvinna med olovligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta. Du håller dej kanske rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för Guds domar, eller kanske bara rädsla för skam och vanära och andra menliga följder, avhållit dej från utövningen av din begärelse; men Herren  Kristus säger här, att du då redan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger att du då redan gjort hor.

Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dej att han önskade kunna mörda dej, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dej och honom, då du endast av fruktan avhållit dej från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte bara inför Gud utan också i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor som du haft lust till det. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.

Du ska ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor,
men trogen mot den maka var
som Herren Gud dej givit har.

"Du skall icke göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Kristus förklarat (Matt. 5); och vilken nåd var inte detta! Ty Honom måste vi dock höra, om vi vill bli saliga. Judarna hade handlat med sjätte budet på samma sätt som med det femte: de såg bara på den grova gärningen, som här var äktenskapsbrott — ty det sjätte budet lyder egentligen så: "Du skall inte bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet, att de i hjärtat var fulla med olovliga lustar och begärelser, om de blott kunde avhålla sej från deras fulla utövande i verk och gärning. Då kom Herren Kristus med denna höga förklaring: "Jag säger er: den som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta." Detta är den stora förklaring, i vars ljus vi ska skåda detta bud.

Men låt oss först undersöka, vad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (vilket många skriftställen visa), det dock egentligen lyder så: Du skall icke bryta äktenskapet. Det ligger nämligen en djup lärdom över detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återförs vi till den egentliga grunden för detta bud, nämligen Guds första, i människans skapelse uttryckta tanke och förordning i avseende på hennes mänskliga tillvaro och fortplantning på jorden, nämligen då Han skapade en man och en kvinna och genast, ja, redan förrän kvinnan var skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Människans skapelse och hennes släktes förökelse var två hos Gud förenade tankar; så att vi finner äktenskapets stiftelse, grunden till sjätte budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Man och kvinna skapade Han dem och välsignade dem och sade: var fruktsamma och föröka er" — och därför tillägges i det andra kapitlet: "Fördenskull ska en man överge far och mor och bli vid sin hustru, och de ska bli till ett kött."

Då vi nu betänker, att äktenskapet är en så helig stiftelse av Herren Gud vid själva skapelsen, då kan vi förstå, vilken vikt det sjätte budet äger, vilken fruktansvärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är, att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet, han rubbar och förstör det heligaste och viktigaste förhållandet på jorden, han sönderriver de heligaste, av Gud själv knutna band, han orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande människor emellan, han griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — varjämte han ock av lycka gör olycka, av välsignelse gör förbannelse, emedan mänsklighetens välfärd, ofta för både tid och evighet, vilar på äktenskapet.

Men gör väl endast den sådant, vilken i ordets vanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjätte budet talat blott till dem som redan är i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla människor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade människan till man och kvinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog Han också en helig gränslinje emellan bägge könen. Denna gränslinje är Guds inrättning och därför lika så helig och orygglig, som själva äktenskapet är. Vem helst som då genombryter denna av Gud satta gräns, antingen det sker i tankar, ord eller gärningar, han bryter mot det sjätte budet. Och i denna mening säger den helige Guden även till alla ogifta, män och kvinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du skall icke bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så vitt omfattande betydelse, kan var och en se av Kristi utläggning därav, då Han säger, att den som blott ser på en kvinna med olovligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta. Du håller dej kanske rättfärdig inför detta bud, då du av rädsla för Guds domar, eller kanske rädsla blott för skam och vanära och andra menliga följder, avhållit dej från utövningen av din begärelse; men Herren  Kristus säger här, att du då redan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger, att du då redan gjort hor.

Ta här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dej, att han önskade kunna mörda dej, men avhåller sej ifrån gärningen för de fruktansvärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som verkligt utfört den blodiga gärningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skillnaden är bara den, att min ovän är rädd om sitt eget huvud, då däremot den fulländade mördaren varit mer dristig och oförvägen; men i själ och hjärta är de alldeles lika onda. Så också här: den skamliga äktenskapsbrytaren har inte varit så rädd som du för skam och andra straff; detta är skillnaden mellan dej och honom, då du endast av fruktan avhållit dej från att fullborda din begärelse. Därför har du, inte blott inför Gud utan ock i verkligheten i ditt hjärta, lika ofta begått hor, som du haft begärelse därtill. Så har Herren Kristus själv förklarat detta bud.

Du skall ej heller göra hor,
ty därpå följer plåga stor,
men trogen mot den maka var
som Herren Gud dej givit har.

"Du skall icke göra hor." (2 Mos. 20:14)

Även detta bud har Herren Christus förklarat (Matth. 5); och hwilken nåd war icke detta! Ty Honom måste wi dock höra, om wi wilja warda saliga. Judarna hade handlat med sjette budet på samma sätt som med det femte: de sågo blott på den grofwa gerningen, som här war äktenskapsbrott — ty det sjette budet lyder egentligen så: "Du skall icke bryta äktenskapet." Och så aktade de för ett intet, att de uti hjertat woro fulla med olofliga lustar och begärelser, om de blott kunde afhålla sig från deras fulla utöfwande i werk och gerning. Då kom Herren Christus med denna höga förklaring: "Jag säger eder: hwilken som ser på en qwinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta." Detta är den stora förklaring, i hwars ljus wi skola skåda detta bud.

Men låtom oss först undersöka, hwad det innebär, att då detta bud har en så djup andlig betydelse, att det är brutet blott med en oren begärelse och omfattar alla den orena lustans rörelser och yttringar, så inom som utom äktenskapet (hwilket många skriftställen wisa), det dock egentligen lyder så: Du skall icke bryta äktenskapet. Det ligger nemligen en djup lärdom öfwer detta bud i den omständigheten. Ja, härmed återföras wi till den egentliga grunden för detta bud, nemligen Guds första, i menniskans skapelse uttryckta tanke och förordning i afseende på hennes menskliga tillwaro och fortplantning på jorden, nemligen då Han skapade en man och en qwinna och genast, ja, redan förrän qwinnan war skapad, beslöt äktenskapets heliga ordning. Menniskans skapelse och hennes slägtes förökelse woro twenne hos Gud förenade tankar; så att wi finna äktenskapets stiftelse, grunden till sjette budet, i bibelns första kapitel, i skapelsehistorien! "Man och qwinna skapade Han dem och wälsignade dem och sade: waren fruktsamma och föröken eder" — och derföre tillägges i det andra kapitlet: "Fördenskull skall en man öfwergifwa fader och moder och blifwa wid sin hustru, och de skola warda till ett kött."

Då wi nu betänka, att äktenskapet är en så belig stiftelse af Herren Gud wid sjelfwa skapelsen, då kunna wi förstå, hwilken wigt det sjette budet eger, hwilken fruktanswärd förgripelse emot Guds majestätsrätt det är, att på något sätt bryta äktenskapet. Den som bryter äktenskapet, han rubbar och förstör det heligaste och wigtigaste förhållande på jorden, han sönderrifwer de heligaste, af Gud sjelf knutna band, han orenar och skändar det renaste, ömmaste och dyrbaraste förhållande menniskor emellan, han griper som en niding brottsligt in i Guds rätt och ordning — hwarjemte han ock af lycka gör olycka, af wälsignelse gör förbannelse, emedan mensklighetens wälfärd, ofta för både tid och ewighet, hwilar på äktenskapet.

Men gör wäl endast den sådant, hwilken i ordets wanliga bemärkelse bryter sitt eget eller en annans äktenskap? Är det sjette budet taladt blott till dem som redan äro i äktenskapet stadda? Nej, detta bud omfattar, enligt Guds ords utläggning, alla menniskor utan undantag. Ty när Herren Gud skapade menniskan till man och qwinna och stiftade äktenskapets ordning, uppdrog Han ock en helig gränslinie emellan begge könen. Denna gränslinie är Guds inrättning och derföre lika så helig och orygglig, som sjelfwa äktenskapet är. Hwilken helst som då genombryter denna af Gud satta gräns, ehwad det sker i tankar, ord eller gerningar, han bryter emot det sjette budet. Och i denna mening säger den helige Guden äfwen till alla ogifta, män och qwinnor, till alla ynglingar och jungfrur: "Du skall icke bryta äktenskapet."

Att detta bud har en så widt omfattande betydelse, kan hwar och en se af Christi utläggning deraf, då Han säger, att hwilken som blott ser på en qwinna med olofligt begär, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjerta. Du håller dig kanske rättfärdig inför detta bud, då du af rädsla för Guds domar, eller kanske rädsla blott för skam och wanära och andra menliga följder, afhållit dig från utöfningen af din begärelse; men Herren Christus säger här, att du då allaredan står såsom en äktenskapsbrytare inför Guds ögon. Han säger, att du då allaredan gjort hor.

Tag här ett exempel: om någon hade det sinnet emot dig, att han önskade kunna mörda dig, men afhåller sig ifrån gerningen för de fruktanswärda följderna, skulle du då hålla honom något bättre än en mördare, som werkligt utfört den blodiga gerningen? Nej, du skulle ju med rätta säga: skilnaden är blott den, att min owän är rädd om sitt eget hufwud, då deremot den fulländade mördaren warit mer dristig och oförwägen; men i själ och hjerta äro de alldeles lika onda. Så ock här: den skamliga äktenskapsbrytare har icke warit så rädd, som du, för skam och andra straff; detta är skilnaden mellan dig och honom, då du endast af fruktan afhållit dig från att fullborda din begärelse. Derföre har du, icke blott inför Gud utan ock i werkligheten i ditt hjerta, lika ofta begått hor, som du haft begärelse dertill. Så har Herren Christus sjelf förklarat detta bud.