"Inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt inför Gud." (Rom. 3:20)

Inget kött, säger aposteln — "inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt". Han använder här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, varigenom allt kött har sin natur, såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött är kött."

Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.

Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.

När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?

Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.

Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.

Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.

Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.

Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.

Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".

Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Om mitt nit blev aldrig matt,
om jag grät båd´ dag och natt
står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.

"Inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt inför Gud." (Rom. 3:20)

Inget kött, säger aposteln — "inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt". Han använder här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, varigenom allt kött har sin natur, såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött är kött."

Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.

Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.

När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?

Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.

Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.

Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.

Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.

Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.

Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".

Med min fromma möda jag
aldrig fylla kan din lag.
Om mitt nit blev aldrig matt,
om jag grät båd´ dag och natt
står dock syndens fläckar kvar.
Blott i dig jag frälsning har.

"Inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt inför Gud." (Rom. 3:20)

Inget kött, säger aposteln — "inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt". Han använder här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, varigenom allt kött har sin natur, såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött är kött."

Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.

Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.

När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?

Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.

Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.

Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.

Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.

Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.

Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".

"Inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt för Gud." (Rom. 3:20)

Inget kött, säger aposteln — "inget kött kan av lagens gärningar bli rättfärdigt". Han använder här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, varigenom allt kött har sin natur, såsom Kristus säger: "Det som är fött av kött är kött."

Men nu är "allt kött", all människonatur sådan som den blev i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det liv som är av Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen av Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "vart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — vart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom vi också ser att det har skett.

Såsom nu av en orm föds bara ormar, och panterns ungar också blir pantrar, så är också alla människors barn födda med samma natur som de första fallna människornas var, nämligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans väsende och vilja, benägenhet till allt ont, såsom Gud redan i bibelns sjätte kapitel beskriver människan, att hennes ondska var stor, och hennes hjärtas uppsåt och tanke alltid benägen till det som var ont. Och sådant är nu av naturen "allt kött", d.ä. allt vad människa heter.

När vi nu betänker detta, kan vi förstå varför aposteln så bestämt kan förklara, att inget kött kan av någon lags gärningar bli rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer däremot sin heliga lags spegel, som inte ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar att vi ska älska Gud av allt vårt hjärta, ja, av alla själens krafter, och såsom oss själva älska varje menniska, inte några vissa, utan allt vad som kallas vår nästa; och detta inte ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i vårt liv: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?

Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar varför inget kött genom lagens gärningar kan bli rättfärdigt, ett förhållande som få människor besinnar, nämligen att redan blotta tillvaron av Guds lag och vårt behov av den är nog till vårt fällande under Guds dom.

Först den omständigheten, att Gud givit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt vittnesbörd att vi inte är goda, eftersom vi behövde bud och hotelser. Och för det andra bara det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en svart fläck på all din fromhet. Ty vi skulle ju göra allt gott bara av vårt hjärtas inre godhet; annars är vi ju skalkar, som endast av en yttre makt hålls tillbaka från utövningen av det onda som vi ändå hyser i hjertat.

Till exempel: om någon lämnar dej sitt barn på en vecka och därvid säger: Jag måste tyvärr be er vaka över mitt barn, så att det inte kommer åt att stjäla något. Om du även håller så trogen vakt att du kan återlämna barnet med det vittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett gott vittnesbörd om det barnet? O, ett beklagansvärt barn! säger du. Varför då? Det har ju inte stulit? Nej, säger du; men bara den omständigheten att det måste bevakas är ju ett nog bedrövligt tecken på det barnet.

Just så är det också med oss. Vad är lagen, om inte en sådan väktare, som allestädes ligger över oss och säger: "Du får inte stjäla! du får inte dyrka avgudar! du ska inte dräpa! du ska inte göra hor! du ska inte ljuga!" Vad vittnar sådana bud och påminnelser om, om inte att vi är tjuvar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bevakas, men nu får du inte stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får inte följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mej inte, jag måste befalla dej det. Så ligger i varje bud en anklagelse.

Och då nu Herren Gud inte bara förbjuder syndens utbrott, utan också varje ond böjelse, tanke, begärelse — inte bara vill att det onda ska hållas tillbaka och liksom stängas in i hjärtat, utan att det alls inte ska finnas där — då han vill att du själv ska älska det goda, så att du av din egen goda böjelse gör allt vad som är gott; så är redan själva lagens tillvaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt vittnesbörd om att vi inte kan vara rättfärdiga inför honom. Och bara det att vi gör det goda eller flyr det onda för lagens skull, är nog till bevis att vi inte håller lagen, som allraförst fordrar ett gott och heligt hjärta.

Härigenom kan vi ännu tydligare förstå dessa ord, att "inget kött kan genom lagens gärningar bli rättfärdigt".

"Intet kött kan av lagens gärningar varda rättfärdigt för Gud." (Rom. 3:20)

Intet kött, säger apostelen — "intet kött kan af lagens gerningar warda rättfärdigt". Han brukar här ordet kött, för att påminna om den naturliga födelsen, hwarigenom allt kött har sin natur, såsom Christus säger: "Det, som är födt af kött, är kött."

Men nu är "allt kött", all menniskonatur sådan, som den blef i syndafallet, alltid lika uppfylld med den gamle ormens säd och död ifrån det lif, som är af Gud. Ty hela naturen hade fått den befallningen af Skaparen, att allt skulle fortplantas efter sin art, gräs, örter och träd, "hwart och ett efter sin art", fiskar, fåglar och allehanda djur — hwart och ett skulle i sin fortplantning behålla sin art; såsom wi ock se det hafwa skett.

Såsom nu af en orm födas blott ormar, och pantherns ungar blifwa ock panthrar, så äro ock alla menniskors barn födda med samma natur, som de första fallna menniskornas war, nemligen uppfylld med ormens säd, fiendskap mot Gud, förakt för hans wäsende och wilja, benägenhet till allt ondt, såsom Gud redan i bibelns sjette kapitel beskrifwer menniskan, att hennes ondska war stor, och all hennes hjertas uppsåt och tanke alltid benägen till det, som war ondt. Och sådant är nu af naturen "allt kött", d.ä. allt hwad menniska heter. 

När wi nu betänka detta, kunna wi förstå, hwarföre apostelen kan aå bestämdt förklara, att intet kött kan af någon lags gerningar warda rättfärdigt. Ty då den medfödda naturen är så full med synd, och Gud ställer deremot sin heliga lags spegel, som icke ens tål den minsta syndiga tanke, den minsta kallsinnighet mot Gud eller nästan, utan fordrar, att wi skola älska Gud af allt wårt hjerta, ja, af alla själens krafter, och såsom oss sjelfwa älska hwarje menniska, icke några wissa, utan allt hwad som kallas wår nästa; och detta icke ett eller annat ögonblick, utan alla stunder i wårt lif: huru kan då någon täckas Gud i sin egen person?

Slutligen må här anmärkas ännu ett förhållande, som förklarar, hwarföre intet kött kan genom lagens gerningar warda rättfärdigt, ett förhållande, som så menniskor besinna, nemligen att blotta tillwaron af Guds lag och wårt behof deraf är redan nog till wårt fällande under Guds dom.

Först den omständigheten, att Gud gifwit oss en sådan lag med dess hotelser och löften, är redan ett tillräckligt wittnesbörd, att wi icke äro goda, efter wi behöfde bud och hotelser. Och för det andra blott det, att du gör det goda och flyr det onda för lagens skull, för dess hot och löften, är redan en swart fläck på all din fromhet. Ty wi skulle ju göra allt godt blott af wårt hjertas inre godhet; annars äro wi ju skalkar, hwilka endast af en yttre makt tillbakahållas från utöfningen af det onda, som wi dock hysa i hjertat.

Till exempel, om någon lemnar dig sitt barn på en wecka och derwid säger: Jag måste tywärr bedja eder waka öfwer mitt barn, att det icke kommer åt att stjäla något. Om du äfwen håller så trogen wakt, att du kan återlemna barnet med det wittnesbördet: Det har ingenting stulit; är det då ett godt wittnesbörd om det barnet? O, ett beklaganswärdt barn! säger du. Hwarföre så? Det har ju icke stulit? Nej, säger du; men blott den omständigheten, att det måste bewakas, är ju ett nog bedröfligt tecken på det barnet.

Just så är det ock med oss. Hwad är lagen, om icke en sådan wäktare, som allestädes ligger öfwer oss och säger: "Du får icke stjäla! du får icke dyrka afgudar! du skall icke dräpa! du skall icke göra hor! du skall icke ljuga!" Hwarom wittna sådana bud och påminnelser, om icke att wi äro tjufwar, horkarlar, mördare, lögnare? Ty det budet: "Du skall icke stjäla", säger oss ju tyst i örat: du är en sådan, som måste bewakas, men nu får du icke stjäla. Det budet: "Du skall icke göra hor", säger oss ju: du har en ond begärelse, men du får icke följa den. Det budet: "Du skall inga andra gudar dyrka", innebär ju: du älskar mig icke, jag måste befalla dig det. Så ligger i hwarje bud en anklagelse.

Och då nu Herren Gud icke blott förbjuder syndens utbrott, utan ock hwarje ond böjelse, tanke, begärelse — icke blott will, att det onda skall tillbakahållas, likasom instängas i hjertat, utan att det alls icke skall finnas der — då Han will, att du skall sjelf älska det goda, så att du af din egen goda böjelse gör allt, hwad som är godt; så är redan sjelfwa lagens tillwaro, med dess hotelser och löften, ett tillräckligt wittnesbörd, att wi icke kunna wara rättfärdiga inför Honom. Och blott det, att wi göra det goda eller fly det onda för lagens skull, är nog till bewis, att wi icke hålla lagen, som allraförst fordrar ett godt och heligt hjerta. Härigenom kunna wi ännu tydligare förstå dessa ord, att "intet kött kan genom lagens gerningar warda rättfärdigt".