Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?
Förvisso! Låt oss vakna!
Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.
Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.
Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:
"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.
Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."
Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.
Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Visar inlägg med etikett 1 Kor. 5:8. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1 Kor. 5:8. Visa alla inlägg
torsdag 20 juni 2019
onsdag 20 juni 2018
"Låt oss hålla påska, inte i den gamla surdegen, inte i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)
Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?
Förvisso! Låt oss vakna!
Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.
Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.
Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:
"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.
Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."
Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.
Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.
Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?
Förvisso! Låt oss vakna!
Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.
Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.
Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:
"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.
Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."
Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.
Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.
måndag 20 juni 2016
"Låt oss hålla påska, inte i den gamla surdegen, inte i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)
Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?
Förvisso! Låt oss vakna!
Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.
Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.
Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:
"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.
Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."
Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.
Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
dej en osäll, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.
Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?
Förvisso! Låt oss vakna!
Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.
Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.
Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:
"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.
Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."
Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.
Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
dej en osäll, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.
onsdag 25 juni 2014
"Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)
Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna!
Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.
Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.
Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:
"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.
Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."
Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.
Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna!
Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.
Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.
Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:
"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.
Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."
Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.
fredag 21 juni 2013
"Låtom oss hålla påska, icke uti den gamla surdegen, icke uti ondskans och arghetens surdeg, utan uti renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)
Här lära wi, att det heliga påskalammet, Christus, icke får ätas
tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta wid det
förskräckliga äfwentyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.
Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna!
Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.
Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.
Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:
"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.
Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."
Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.
Hwad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder icke rätt evangeliskt! Har det ock grund och tillämpning uti nya testamentets ljufliga nådelära?
Wisserligen! Låtom oss wakna!
Många läsa apostelens ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det icke anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för hwar och en af oss.
Hwad är det då? Jo, det är det, att den, som will hålla påska, den, som will till salighet annamma Christus, skall göra det med uppriktighet, skall icke komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet uti det andliga, som gör, att en själ förgöres ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Saphira i nya testamentet förgjordes, när de wille skrymta och ljuga för Herrens Ande.
Ondskans och arghetens surdeg är då icke egentligen sjelfwa syndaförderfwet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, om jag will eller icke, som widlåder, plågar och ängslar hwarje uppriktig christen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, hwarmed man will sammanblanda tron och syndatjensten, Christus och Belial, Gud och werlden, ljuset och mörkret.
Detta finner man först af sjelfwa orden i grundtexten. Apostelens ord på ondskan betyder egentligen, att jag icke blott har en ond natur, utan ock "gör synd", lefwer i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönliga och förgiftiga grepp förwänder både läran och lefwernet — hwilket ännu tydligare framstår uti de ord, som uttrycka motsatsen häraf, nemligen renhetens och sanningens osyrade deg, hwilka ord Luther sålunda förklarar:
"Renheten är, när man lefwer och gör rätt och christligen af ett fromt hjerta, som menar wäl med hwar man, icke tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar, såsom man will, att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man icke umgås med falskhet och swek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lefwer rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."
Men det är isynnerhet af sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelens mening tydligast framstår. Orden läsas nemligen i 1 Cor. 5, der han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de icke allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem war boleri, och så groft, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk wäl — derjemte ännu woro uppblåsta, skröto öfwer sitt andliga ljus och sina apostlar, woro säkra och obekymrade, liksom det wore allt i sin ordning; såsom apostelen i närmast påföljande vers anmärker.
Han säger: "Ibland eder är ett boleri, som icke ens hedningarna weta af säga. Och I ären uppblåsta, der I mycket hellre skullen hafwa sörjt, på det att den, som har bedrifwit sådant, måste utkastas ifrån eder." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Eder berömmelse är icke god. Weten I icke, att litet af surdeg försyrar hela degen. Rensen fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.
"Arghetens och ondskans surdeg" är således detta falska sinne, hwarigenom en menniska wäl will warda salig, will wara en christen, will hålla påska, annamma Christus och gå med Guds folk till det förlofwade landet, men will taga med sig på wägen sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och förswarar dem och tänker icke att aflägga dem. Detta är att hålla påska uti ondskans och arghetens surdeg.
Då säger apostelen: Nej, den, som will annamma wårt påskalam, skall rensa ut den gamla surdegen. Likasom judarna uppsökte och utsopade allt syradt bröd och woro, wid själens förlust, förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste ock den, som will annamma Christus och hafwa del i hans stora förlossning, hafwa allwar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, icke söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.
Detta är, hwad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nemligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjerta uti en fullkomlig tro, bestänkta i hjertan ifrån ett ondt samwete och twagna om kroppen med rent watten."
Märk: ett sannskyldigt hjerta, det är: ett hjerta, som på allwar söker att helt och hållet blifwa Herrens och will öfwergifwa allt, som misshagar Honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)