"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

"Han skall föda sin hjord såsom en herde. Han skall församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, hwilken tröst, då man i medwetandet af sitt eget hjertas mörker, falskhet och ostadighet, af djefwulens grymma afsigter, list och ihärdighet, och slutligen af den förwirrande mångfalden af lärdomswäder, känner sig otrygg och bäfwande för att förwillas, borttappas, förloras — hwilken tröst, då Herren säger, att Han will sjelf wara wår Herde. Tänk, hwilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga wanmakt i allting, att Christus betraktar syndare blott såsom får; wi betyda icke mer, wi äro blott får, för hwilka Han är den gode Herden, som hellre låter sitt lif, än Han ser, att fåren förgås. Tänk, hwilken tröst, då man också med bekymmer ser på den öfriga "klena hjordens" faror, ser, huru mycket som förwillar fåren — hwilken tröst, att Han som har "all makt i himmelen och på jorden", Han är Herden för fåren, Han skall sörja för dem. Och tänk, hwilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Wisar du fåren den rätta wägen, behandlar du fåren rätt?" hwilken tröst att ega detta betryggande rättesnöre, detta afgörande föredöme af Herren sjelf, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Öfwerherde måste wi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter Honom måste wi rätta oss, annars äro wi sannerligen inga goda herdar. Hwilken som icke har Christi Ande, han hör icke Honom till. Det första, som i detta ämne är tänkwärdt och fröjdar en fattig syndare, är, att wi här se, huru Gud betraktar menniskorna blott såsom får, borttappade och wanmäktiga får, som omöjligt kunna sjelfwa wårda och wakta sig för ulfwen, utan helt och hållet bero af en herde. Så har ju Herren öfwerallt beskrifwit menniskan och arbetar oupphörligt på att nedslå och fråntaga oss de inbillningar, som ligga så djupt i all wår natur, att wi sjelfwa skola hafwa ljus och kraft att hjelpa oss, wi skola wäl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet twärtom: "Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, om der wore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de äro alla affallna och allesammans odugliga; der är ingen, som gör godt, ja, icke en." Ja, wi äro så "odugliga", säger apostelen, att "wi äro icke ens beqwäma något tänka såsom af oss sjelfwa^, utan Gud måste werka "både wilja och gerning". En sådan oduglighet ligger nu uttryckt uti bilden af får. Fåren äro bland alla djur de mest blottställda, wärnlösa och enfaldiga; icke hafwa de tänder att förswara sig med emot ulfwen, derjemte äro de kända för en sådan brist på klokhet, att de blifwit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt menniska, ett får. Så äro wi ock alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män äro de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplyfta christna äro alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och äfwen då wi som tydligast se, hwad wi borde göra, äro wi dock så wanmäktiga, att wi ofta måste ropa och qwida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag will, det gör jag icke; och det onda, som jag icke will, det gör jag". O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjerta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder icke så mycket, du är blott ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett wilsefarande och borttappadt får; sök din tjenare!" Bekänn, att du förmår alls intet, icke ens något tänka; begär allting blott såsom en gåfwa af Herren. Om Han behagar gifwa dig något, så har du det; om icke Han gifwer, så är allt förgäfwes. Du är blott ett swagt och wärnlöst får. Men se nu widare, hwilken outsäglig tröst det är, att Herren Christus sjelf säger sig stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall hafwa wård om fåren — att han icke skall wänta, det fåren skola sjelfwa kunna förswara sig, sjelfwa wakta sig för ulfwen, sjelfwa öfwerwinna honom, utan det är herden, som skall göra allt detta och det utan afseende på, om fåren äro det wärda eller icke. Det tillhör herdens kall. Tänk nu, då Herren Jesus sjelf säger: Jag är den gode herden, så tillåter Han ju, att jag så anser Honom, och att jag wäntar af Honom just det, som tillhör en herde. Hwem skulle jag tro, om icke Herren sjelf?

"Han skall föda sin hjord såsom en herde. Han skall församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, hwilken tröst, då man i medwetandet af sitt eget hjertas mörker, falskhet och ostadighet, af djefwulens grymma afsigter, list och ihärdighet, och slutligen af den förwirrande mångfalden af lärdomswäder, känner sig otrygg och bäfwande för att förwillas, borttappas, förloras — hwilken tröst, då Herren säger, att Han will sjelf wara wår Herde. Tänk, hwilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga wanmakt i allting, att Christus betraktar syndare blott såsom får; wi betyda icke mer, wi äro blott får, för hwilka Han är den gode Herden, som hellre låter sitt lif, än Han ser, att fåren förgås. Tänk, hwilken tröst, då man också med bekymmer ser på den öfriga "klena hjordens" faror, ser, huru mycket som förwillar fåren — hwilken tröst, att Han som har "all makt i himmelen och på jorden", Han är Herden för fåren, Han skall sörja för dem. Och tänk, hwilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Wisar du fåren den rätta wägen, behandlar du fåren rätt?" hwilken tröst att ega detta betryggande rättesnöre, detta afgörande föredöme af Herren sjelf, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Öfwerherde måste wi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter Honom måste wi rätta oss, annars äro wi sannerligen inga goda herdar. Hwilken som icke har Christi Ande, han hör icke Honom till. Det första, som i detta ämne är tänkwärdt och fröjdar en fattig syndare, är, att wi här se, huru Gud betraktar menniskorna blott såsom får, borttappade och wanmäktiga får, som omöjligt kunna sjelfwa wårda och wakta sig för ulfwen, utan helt och hållet bero af en herde. Så har ju Herren öfwerallt beskrifwit menniskan och arbetar oupphörligt på att nedslå och fråntaga oss de inbillningar, som ligga så djupt i all wår natur, att wi sjelfwa skola hafwa ljus och kraft att hjelpa oss, wi skola wäl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet twärtom: "Gud såg af himmelen uppå menniskors barn, om der wore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de äro alla affallna och allesammans odugliga; der är ingen, som gör godt, ja, icke en." Ja, wi äro så "odugliga", säger apostelen, att "wi äro icke ens beqwäma något tänka såsom af oss sjelfwa^, utan Gud måste werka "både wilja och gerning". En sådan oduglighet ligger nu uttryckt uti bilden af får. Fåren äro bland alla djur de mest blottställda, wärnlösa och enfaldiga; icke hafwa de tänder att förswara sig med emot ulfwen, derjemte äro de kända för en sådan brist på klokhet, att de blifwit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt menniska, ett får. Så äro wi ock alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män äro de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplyfta christna äro alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och äfwen då wi som tydligast se, hwad wi borde göra, äro wi dock så wanmäktiga, att wi ofta måste ropa och qwida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag will, det gör jag icke; och det onda, som jag icke will, det gör jag". O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjerta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder icke så mycket, du är blott ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett wilsefarande och borttappadt får; sök din tjenare!" Bekänn, att du förmår alls intet, icke ens något tänka; begär allting blott såsom en gåfwa af Herren. Om Han behagar gifwa dig något, så har du det; om icke Han gifwer, så är allt förgäfwes. Du är blott ett swagt och wärnlöst får. Men se nu widare, hwilken outsäglig tröst det är, att Herren Christus sjelf säger sig stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall hafwa wård om fåren — att han icke skall wänta, det fåren skola sjelfwa kunna förswara sig, sjelfwa wakta sig för ulfwen, sjelfwa öfwerwinna honom, utan det är herden, som skall göra allt detta och det utan afseende på, om fåren äro det wärda eller icke. Det tillhör herdens kall. Tänk nu, då Herren Jesus sjelf säger: Jag är den gode herden, så tillåter Han ju, att jag så anser Honom, och att jag wäntar af Honom just det, som tillhör en herde. Hwem skulle jag tro, om icke Herren sjelf?