"Och ingen inbyggare ska säga: Jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte ska ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna. Utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.

När Herren redan i Gamla testamentet talar om det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."

Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan tänkas på, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse."

Min enda fromhet inför Gud
är syndernas förlåtelse.
Min enda trygghet vid hans bud
är syndernas förlåtelse.
Fast otron stöter sej därpå,
det är ju lika sant ändå.

"Och ingen inbyggare ska säga: Jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte ska ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna. Utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.

När Herren redan i Gamla testamentet talar om det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."

Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan tänkas på, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse."

O syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
av oförskylld nåd åt oss vunnen!
Du är ju för oss i vårt eländes natt
den flödande salighetsbrunnen.
Med ständiga synder mot heliga bud
vart skulle vi fly, om ej blodet hos Gud
hans nåd oupphörligt förnyar?

"Och ingen inbyggare ska säga: Jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte ska ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna. Utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.

När Herren redan i Gamla testamentet talar om det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."

Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan tänkas på, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse."

O syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
av oförskylld nåd åt oss vunnen!
Du är ju för oss i vårt eländes natt
den flödande salighetsbrunnen.
Med ständiga synder mot heliga bud
vart skulle vi fly, om ej blodet hos Gud
hans nåd oupphörligt förnyar?

"Och ingen inbyggare skall säga: Jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte skall ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna, utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.

När Herren redan i Gamla testamentet omtalar det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."

Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan påtänkas, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."

O syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
av oförskylld nåd åt oss vunnen!
Du är ju för oss i vårt eländes natt
den flödande salighetsbrunnen.
Med ständiga synder mot heliga bud
vart skulle vi fly, om ej blodet hos Gud
hans nåd oupphörligt förnyar?

"Och ingen inbyggare skall säga: Jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här se vi nu, att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron anamma, skall vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den icke skall ryggas eller oss fråntagas genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden, tyvärr, även utbrytande synderna, utan så länge vi bliva i Kristus genom tron, skola vi vara alla stunder i en och samma nåd hos Gud, emedan nåden icke kommer av gärningarna, ja, emedan vi i oss själva äro alla stunder lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika  rättfärdiga.

När Herren redan i gamla testamentet omtalar det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen omtalar sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, vilka trodde på Honom, och vilka här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn övergiva min lag och icke vandra i mina rätter; om de ohelga mina stadgar och icke hålla mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag icke vända ifrån Honom och icke låta min sanning fela; jag vill icke ohelga mitt förbund och icke göra ogillt, vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag eder, att I skolen icke synda; och om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, icke allenast för våra utan ock för hela världens."

Vi uppräkna icke här flera av de otaliga tröstfulla ord härom i Skriften, utan betrakta endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, icke skola behöva klaga över eller med bekymmer omtala, att de äro svaga, ty de skola hava syndernas förlåtelse. Herren tyckes vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där äro synder och svagheter, ty eljest hette det icke syndernas förlåtelse, men tillika att synderna icke skola tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver icke mer omtalas och med ängslan påtänkas, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tro väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma hava de något annat (såsom de tycka), varöver de kvälja och bekymra sig — något, som de icke komma ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det skall kallas. De säga: Nog tror jag, att Gud förlåter mig alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttager eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som icke är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den ock allt, vad dessa göra, när det strider emot ordet. Ävenså: månne icke bristerna i din kristendom äro synder? Är det icke synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står icke, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du ock alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot henne, så "är intet fördömligt" hos dig, utan förlåtelsen sträcker sig över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däruti, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag skall göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mig för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, huru jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller huru jag skall få den, då vill jag intet annat vara än en syndare, på det denna artikel om syndernas förlåtelse måtte på mig äga tillämpning; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna icke nå mig.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."

O syndaförlåtelse, dyrbara skatt,
av oförskylld nåd åt oss vunnen!
Du är ju för oss i vårt eländes natt
den flödande salighetsbrunnen.
Med ständiga synder mot heliga bud
vart skulle vi fly, om ej blodet hos Gud
hans nåd oupphörligt förnyar?

"Och ingen inbyggare skall säga: Jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." (Jes. 33:24)

Här se vi nu, att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron anamma, skall vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den icke skall ryggas eller oss fråntagas genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden, tyvärr, även utbrytande synderna, utan så länge vi bliva i Kristus genom tron, skola vi vara alla stunder i en och samma nåd hos Gud, emedan nåden icke kommer av gärningarna, ja, emedan vi i oss själva äro alla stunder lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika  rättfärdiga.

När Herren redan i gamla testamentet omtalar det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen omtalar sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, vilka trodde på Honom, och vilka här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn övergiva min lag och icke vandra i mina rätter; om de ohelga mina stadgar och icke hålla mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag icke vända ifrån Honom och icke låta min sanning fela; jag vill icke ohelga mitt förbund och icke göra ogillt, vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag eder, att I skolen icke synda; och om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, icke allenast för våra utan ock för hela världens."

Vi uppräkna icke här flera av de otaliga tröstfulla ord härom i Skriften, utan betrakta endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, icke skola behöva klaga över eller med bekymmer omtala, att de äro svaga, ty de skola hava syndernas förlåtelse. Herren tyckes vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där äro synder och svagheter, ty eljest hette det icke syndernas förlåtelse, men tillika att synderna icke skola tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver icke mer omtalas och med ängslan påtänkas, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."

Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tro väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma hava de något annat (såsom de tycka), varöver de kvälja och bekymra sig — något, som de icke komma ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det skall kallas. De säga: Nog tror jag, att Gud förlåter mig alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttager eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som icke är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den ock allt, vad dessa göra, när det strider emot ordet. Ävenså: månne icke bristerna i din kristendom äro synder? Är det icke synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står icke, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du ock alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot henne, så "är intet fördömligt" hos dig, utan förlåtelsen sträcker sig över allt, vad du är och har.

Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däruti, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag skall göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mig för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, huru jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller huru jag skall få den, då vill jag intet annat vara än en syndare, på det denna artikel om syndernas förlåtelse måtte på mig äga tillämpning; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna icke nå mig.

Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däruti, skall hava syndernas förlåtelse."