"Hedra din far och din mor - det är det första bud som åtföljs av ett löfte: för att det må gå dej väl och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig välgång är förenad med det fjärde budets efterlevnad, kan väl till en del anses vara en naturlig följd av naturliga orsaker, lika visst som timlig olycka, oro och kval, ja, ofta en förtidig död är naturliga följder av olydnad emot detta bud. Där ingen vill lyda eller vara underdånig, utan var och en vill herrska och genomdriva sin vilja, där måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt därmed följande ont.

Tänkom oss ett hus, där barn och tjänare reser sig upp emot föräldrar och husbondefolk och inte mer vill lyda; vilket elände ska inte där uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när i ett helt land upprorsandan reser sej emot överheten. Följden måste ju bli, att den ene far efter att röja den andre ur vägen. Där man tvärtom ödmjukt underordnar sej Herrens skickelse genom föräldrar och överhet, och var och en blott tänker på hur han kan göra sin plikt på den plats och i den ställning, vari Gud försatt honom, där måste också all välsignelse, trevnad och frid blomstra. Vi kan alltså även se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror av det fjärde budets efterlevnad.

Men mörkare än en hedning måste den människa vara, som inte ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lever dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade varelsers väg, att inte en fågel faller till jorden honom förutan. Där denne Gud givit ett bud, varvid han fästat ett bestämt löfte, som alltid innebär sin motsvarande hotelse, där är inte mer bara naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nämligen att den jordiska välsignelsen ska ges dem som väl hedrar fader och moder, och däremot en särskild förbannelse följer överträdaren av detta bud.

Och den som endast är något bevandrad i denna världen har sett besynnerliga exempel och bevis på detta, att det är något inte naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering i människornas öden. Om någons timliga välgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor därtill, så ser man däri inget besynnerligt, fastän även däri är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåvat människobarn, som ingen naturlig förmåga ägde att bereda sej jordisk sällhet, blev endast genom någon besynnerlig välsignelse eller gudomlig skickelse särskilt lycklig här i livet, och däremot kraftfulla och begåvade naturer, med största förmögenheten att förvärva, antingen förföljs av beständiga olyckor och motgångar, eller också, utan att man kan se några sådana, allt deras goda smälter bort, så att man inte vet hur; då börjar var man se något besynnerligt däri och tala om Guds välsignelse eller förbannelse. Och hur ofta är det inte redan för människors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den senare händelsen var lagd i vardera personens förhållande till sina föräldrar: att där är en uppfyllelse av det fjärde budets löfte, av Guds dom, som fästat vårt jordiska goda vid vårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det försvinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt — det är föräldrarnas välsignelse." Ja, hur ofta har man inte sett rentav en bokstavlig uppfyllelse av dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadern och försmår att lyda modern, måste korparna vid bäcken hugga ut, och de unga örnarna fräta upp", nämligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt liv på ett slagfält eller också för sin fortsatta och utvecklade ondska slutat det på avrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke vill höra den hulda rösten av föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, vilken talar så skarpt, att huvudet skiljer sej från kroppen." Den som inte vill ta vid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra av livet erfarna människors råd, dem skall en allsmäktig Gud väl förmå att styra, fastän då på ett något svårare sätt.

Gud vill ha övermakten över människorna. Men nu har han satt föräldrar, husbönder, överhet och lärare, såsom sina målsmän, över oss. Vill vi då inte höra honom genom dessa, så ska den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dej eller inte, men han ska väl uppfylla sitt ord. Bevisar du hörsamhet och vördnad mot dem som han har satt över dej, så ska han rikligen belöna dej med allt gott; men vill du inte höra honom i detta, så ska han alltid någonstans finna dej och skicka över dej olyckor, död och förbannelse. "Eftersom man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt också se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det vore dej dock bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse, än ha hans onåd och förbannelse."

Glöm ej att hedra mor och far
den tid du ännu har dem kvar,
för att du länge leva må
och för att det dej väl ska gå.

"Hedra din far och din mor - det är det första bud som åtföljs av ett löfte: för att det må gå dej väl och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig välgång är förenad med det fjärde budets efterlevnad, kan väl till en del anses vara en naturlig följd av naturliga orsaker, lika visst som timlig olycka, oro och kval, ja, ofta en förtidig död är naturliga följder av olydnad emot detta bud. Där ingen vill lyda eller vara underdånig, utan var och en vill herrska och genomdriva sin vilja, där måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt därmed följande ont.

Tänkom oss ett hus, där barn och tjänare reser sig upp emot föräldrar och husbondefolk och inte mer vill lyda; vilket elände ska inte där uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när i ett helt land upprorsandan reser sej emot överheten. Följden måste ju bli, att den ene far efter att röja den andre ur vägen. Där man tvärtom ödmjukt underordnar sej Herrens skickelse genom föräldrar och överhet, och var och en blott tänker på hur han kan göra sin plikt på den plats och i den ställning, vari Gud försatt honom, där måste också all välsignelse, trevnad och frid blomstra. Vi kan alltså även se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror av det fjärde budets efterlevnad.

Men mörkare än en hedning måste den människa vara, som inte ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lever dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade varelsers väg, att inte en fågel faller till jorden honom förutan. Där denne Gud givit ett bud, varvid han fästat ett bestämt löfte, som alltid innebär sin motsvarande hotelse, där är inte mer bara naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nämligen att den jordiska välsignelsen ska ges dem som väl hedrar fader och moder, och däremot en särskild förbannelse följer överträdaren av detta bud.

Och den som endast är något bevandrad i denna världen har sett besynnerliga exempel och bevis på detta, att det är något inte naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering i människornas öden. Om någons timliga välgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor därtill, så ser man däri inget besynnerligt, fastän även däri är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåvat människobarn, som ingen naturlig förmåga ägde att bereda sej jordisk sällhet, blev endast genom någon besynnerlig välsignelse eller gudomlig skickelse särskilt lycklig här i livet, och däremot kraftfulla och begåvade naturer, med största förmögenheten att förvärva, antingen förföljs av beständiga olyckor och motgångar, eller också, utan att man kan se några sådana, allt deras goda smälter bort, så att man inte vet hur; då börjar var man se något besynnerligt däri och tala om Guds välsignelse eller förbannelse. Och hur ofta är det inte redan för människors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den senare händelsen var lagd i vardera personens förhållande till sina föräldrar: att där är en uppfyllelse av det fjärde budets löfte, av Guds dom, som fästat vårt jordiska goda vid vårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det försvinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt — det är föräldrarnas välsignelse." Ja, hur ofta har man inte sett rentav en bokstavlig uppfyllelse av dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadern och försmår att lyda modern, måste korparna vid bäcken hugga ut, och de unga örnarna fräta upp", nämligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt liv på ett slagfält eller också för sin fortsatta och utvecklade ondska slutat det på avrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke vill höra den hulda rösten av föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, vilken talar så skarpt, att huvudet skiljer sej från kroppen." Den som inte vill ta vid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra av livet erfarna människors råd, dem skall en allsmäktig Gud väl förmå att styra, fastän då på ett något svårare sätt.

Gud vill ha övermakten över människorna. Men nu har han satt föräldrar, husbönder, överhet och lärare, såsom sina målsmän, över oss. Vill vi då inte höra honom genom dessa, så ska den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dej eller inte, men han ska väl uppfylla sitt ord. Bevisar du hörsamhet och vördnad mot dem som han har satt över dej, så ska han rikligen belöna dej med allt gott; men vill du inte höra honom i detta, så ska han alltid någonstans finna dej och skicka över dej olyckor, död och förbannelse. "Eftersom man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt också se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det vore dej dock bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse, än ha hans onåd och förbannelse."

Glöm ej att hedra mor och far
den tid du ännu har dem kvar,
för att du länge leva må
och för att det dej väl ska gå.

"Hedra din far och din mor - det är det första bud som åtföljs av ett löfte: för att det må gå dej väl och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig välgång är förenad med det fjärde budets efterlevnad, kan väl till en del anses vara en naturlig följd av naturliga orsaker, lika visst som timlig olycka, oro och kval, ja, ofta en förtidig död är naturliga följder av olydnad emot detta bud. Där ingen vill lyda eller vara underdånig, utan var och en vill herrska och genomdriva sin vilja, där måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt därmed följande ont.

Tänkom oss ett hus, där barn och tjänare reser sig upp emot föräldrar och husbondefolk och inte mer vill lyda; vilket elände ska inte där uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när i ett helt land upprorsandan reser sej emot överheten. Följden måste ju bli, att den ene far efter att röja den andre ur vägen. Där man tvärtom ödmjukt underordnar sej Herrens skickelse genom föräldrar och överhet, och var och en blott tänker på hur han kan göra sin plikt på den plats och i den ställning, vari Gud försatt honom, där måste också all välsignelse, trevnad och frid blomstra. Vi kan alltså även se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror av det fjärde budets efterlevnad.

Men mörkare än en hedning måste den människa vara, som inte ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lever dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade varelsers väg, att inte en fågel faller till jorden honom förutan. Där denne Gud givit ett bud, varvid han fästat ett bestämt löfte, som alltid innebär sin motsvarande hotelse, där är inte mer bara naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nämligen att den jordiska välsignelsen ska ges dem som väl hedrar fader och moder, och däremot en särskild förbannelse följer överträdaren av detta bud.

Och den som endast är något bevandrad i denna världen har sett besynnerliga exempel och bevis på detta, att det är något inte naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering i människornas öden. Om någons timliga välgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor därtill, så ser man däri inget besynnerligt, fastän även däri är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåvat människobarn, som ingen naturlig förmåga ägde att bereda sej jordisk sällhet, blev endast genom någon besynnerlig välsignelse eller gudomlig skickelse särskilt lycklig här i livet, och däremot kraftfulla och begåvade naturer, med största förmögenheten att förvärva, antingen förföljs av beständiga olyckor och motgångar, eller också, utan att man kan se några sådana, allt deras goda smälter bort, så att man inte vet hur; då börjar var man se något besynnerligt däri och tala om Guds välsignelse eller förbannelse. Och hur ofta är det inte redan för människors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den senare händelsen var lagd i vardera personens förhållande till sina föräldrar: att där är en uppfyllelse av det fjärde budets löfte, av Guds dom, som fästat vårt jordiska goda vid vårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det försvinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt — det är föräldrarnas välsignelse." Ja, hur ofta har man inte sett rentav en bokstavlig uppfyllelse av dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadern och försmår att lyda modern, måste korparna vid bäcken hugga ut, och de unga örnarna fräta upp", nämligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt liv på ett slagfält eller också för sin fortsatta och utvecklade ondska slutat det på avrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke vill höra den hulda rösten av föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, vilken talar så skarpt, att huvudet skiljer sej från kroppen." Den som inte vill ta vid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra av livet erfarna människors råd, dem skall en allsmäktig Gud väl förmå att styra, fastän då på ett något svårare sätt.

Gud vill ha övermakten över människorna. Men nu har han satt föräldrar, husbönder, överhet och lärare, såsom sina målsmän, över oss. Vill vi då inte höra honom genom dessa, så ska den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dej eller inte, men han ska väl uppfylla sitt ord. Bevisar du hörsamhet och vördnad mot dem som han har satt över dej, så ska han rikligen belöna dej med allt gott; men vill du inte höra honom i detta, så ska han alltid någonstans finna dej och skicka över dej olyckor, död och förbannelse. "Eftersom man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt också se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det vore dej dock bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse, än ha hans onåd och förbannelse."

"Hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig välgång är förenad med det fjärde budets efterlevnad, kan väl till en del anses vara en naturlig följd av naturliga orsaker, lika visst som timlig olycka, oro och kval, ja, ofta en förtidig död är naturliga följder av olydnad emot detta bud. Där ingen vill lyda eller vara underdånig, utan var och en vill herrska och genomdriva sin vilja, där måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt därmed följande ont.

Tänkom oss ett hus, där barn och tjänare reser sig upp emot föräldrar och husbondefolk och inte mer vill lyda; vilket elände ska inte där uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när i ett helt land upprorsandan reser sej emot överheten. Följden måste ju bli, att den ene far efter att röja den andre ur vägen. Där man tvärtom ödmjukt underordnar sej Herrens skickelse genom föräldrar och överhet, och var och en blott tänker på hur han kan göra sin plikt på den plats och i den ställning, vari Gud försatt honom, där måste också all välsignelse, trevnad och frid blomstrar. Vi kunna således även se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror av det fjärde budets efterlevnad.

Men mörkare än en hedning måste den människa vara, som inte ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lever dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade varelsers väg, att inte en fågel faller till jorden honom förutan. Där denne Gud givit ett bud, varvid Han fästat ett bestämt löfte, som alltid innebär sin motsvarande hotelse, där är inte mer blott naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nämligen att den jordiska välsignelsen ska givas dem, som väl hedrar fader och moder, och däremot en särskild förbannelse följer överträdaren av detta bud.

Och den, som blott är något bevandrad i denna världen, har sett besynnerliga exempel och bevis härav, att det är något inte naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering i människornas öden. Om någons timliga välgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor därtill, så ser man däri inget besynnerligt, fastän även däri är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåfvat människobarn, som ingen naturlig förmåga ägde att bereda sej jordisk sällhet, blev endast genom någon besynnerlig välsignelse eller gudomlig skickelse särskilt lycklig här i livet, och däremot kraftfulla och begåvade naturer, med största förmögenheten att förvärva, antingen förföljs av beständiga olyckor och motgångar, eller också, utan att man kan se några sådana, allt deras goda smälter bort, så att man inte vet hur; då börjar var man se något besynnerligt däri och tala om Guds välsignelse eller förbannelse. Och hur ofta är det inte redan för människors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den senare händelsen var lagd i vardera personens förhållande till sina föräldrar: att där är en uppfyllelse av det fjärde budets löfte, av Guds dom, som fästat vårt jordiska goda vid vårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom människornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det försvinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är inte mänskligt, det är något övernaturligt — det är föräldrarnas välsignelse." Ja, hur ofta har man inte sett rentav en bokstavlig uppfyllelse av dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadern och försmår att lyda modern, måste korparna vid bäcken hugga ut, och de unga örnarna fräta upp", nämligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt liv på ett slagfält eller ock för sin fortsatta och utvecklade ondska slutat det på avrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke vill höra den hulda rösten av föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, vilken talar så skarpt, att huvudet skiljer sig från kroppen." Den som inte vill ta vid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra av livet erfarna människors råd, dem skall en allsmäktig Gud väl förmå att styra, ehuru då på ett något svårare sätt.

Gud vill ha övermakten över människorna. Men nu har Han satt föräldrar, husbönder, överhet och lärare, såsom sina målsmän, över oss. Vill vi då inte höra Honom genom dessa, så ska den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dej eller inte, men Han ska väl uppfylla sitt ord. Bevisar du hörsamhet och vördnad mot dem, som Han har satt över dej, så ska Han rikligen belöna dej med allt gott; men vill du inte häri höra Honom, så ska Han alltid någonstädes finna dej och skicka över dej olyckor, död och förbannelse. "Emedan man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt ock se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det vore dej dock bättre att ha en nådig Gud med frid och välsignelse, än ha hans onåd och förbannelse."

"Hedra din fader och din moder, på det dig må väl gå, och du må länge leva på jorden." (Ef. 6:2-3)

Att timlig wälgång är förenad med det fjerde budets efterlefnad, kan wäl till en del anses wara en naturlig följd af naturliga orsaker, lika wisst som timlig olycka, oro och qwal, ja, ofta en förtidig död äro naturliga följder af olydnad emot detta bud. Der ingen will lyda eller wara underdånig, utan hwar och en will herrska och genomdrifwa sin wilja, der måste alltid uppstå trätor, strid, inbördes fiendskap och allt dermed följande ondt.

Tänkom oss ett hus, der barn och tjenare resa sig upp emot föräldrar och husbondefolk och icke mer wilja lyda; hwilket elände skall icke der uppstå, strider och slagsmål, ja, hela husets ofrid och förstörelse. Likaså när uti ett helt land upprorsandan reser sig emot öfwerheten. Följden måste ju blifwa, att den ene far efter att rödja den andre ur wägen. Der man twärtom ödmjukt underordnar sig Herrens skickelse genom föräldrar och öfwerhet, och hwar och en blott tänker på, huru han må göra sin pligt på den plats och uti den ställning, hwari Gud försatt honom, der måste ock all wälsignelse, trefnad och frid blomstra. Wi kunna således äfwen se några naturliga grunder för detta förhållande, att den jordiska sällheten beror af det fjerde budets efterlefnad.

Men mörkare än en hedning måste den menniska wara, som icke ser något mer häri än blott naturliga förhållanden. Här lefwer dock en Gud ibland oss, som så noga känner och leder sina skapade warelsers wäg, att icke en fågel faller till jorden hans wilja förutan. Der denne Gud gifwit ett bud, hwarwid Han fästat ett bestämdt löfte, som alltid innebär sin motswarande hotelse, der är icke mer blott naturliga följder. Nej, här är ett Guds beslut och en Guds dom, nemligen att den jordiska wälsignelsen skall gifwas dem, som wäl hedra fader och moder, och deremot en särskild förbannelse följa öfwerträdaren af detta bud.

Och den, som blott är något bewandrad i denna werlden, har sett besynnerliga exempel och bewis häraf, att det är något icke naturligt, något besynnerligt, någon hemlighetsfull regering uti menniskornas öden. Om någons timliga wälgång står i förhållande till hans medfödda anlag eller andra naturliga källor dertill, så ser man deri intet besynnerligt, ehuru äfwen deruti är endast Guds styrelse; men då t. ex. ett mindre begåfwadt menniskobarn, som ingen naturlig förmåga egde att bereda sig jordisk sällhet, blef endast genom någon besynnerlig wälsignelse eller gudomlig skickelse särskildt lycklig här i lifwet, och deremot kraftfulla och begåfwade naturer, med största förmögenheten att förwärfwa, antingen förföljas af beständiga olyckor och motgångar, eller ock, utan att man kan se några sådana, allt deras goda bortsmälter, så att man icke wet huru; då börjar hwar man se något besynnerligt deri och tala om Guds wälsignelse eller förbannelse. Och huru ofta är det icke redan för menniskors ögon uppenbart, att grunden till både den förra och den sednare händelsen war lagd i hwardera personens förhållande till sina föräldrar att der är en uppfyllelse af det fjerde budets löfte, af Guds dom, som fästat wårt jordiska goda wid wårt förhållande mot föräldrarna.

En upplyst lärare har yttrat: "Stilla och utan buller, men mäktigt och underbart framgår genom menniskornas öden ett obegripligt något. Ofta synes det förswinna; men plötsligt lyser det åter upp. Det är icke menskligt, det är något öfwernaturligt — det är föräldrarnas wälsignelse." Ja, huru ofta har man icke sett rentaf en bokstaflig uppfyllelse af dessa Skriftens ord: "Ett öga, som bespottar fadren och försmår att lyda modren, måste korparna wid bäcken uthugga, och de unga örnar uppfräta", nemligen då en uppstudsig och elak son antingen kommit under krigslagarnas tukt såsom soldat och slutat sitt lif på ett slagfält eller ock för sin fortsatta och utwecklade ondska slutat det på afrättsplatsen! Ty det går ofta, såsom Luther säger: "Det barn, som icke will höra den hulda rösten af föräldrar och lärare, det skall höra bödeln, bwilken talar så skarpt, att hufwudet skiljer sig från kroppen." Den som icke will taga wid förstånd, utan i fräckt lättsinne föraktar hulda föräldrars, lärares eller andra af lifwet erfarna menniskors råd, dem skall en allsmäktig Gud wäl förmå att styra, ehuru då på ett något swårare sätt. 

Gud will hafwa öfwermakten öfwer menniskorna. Men nu har Han satt föräldrar, husbönder, öfwerhet och lärare, såsom sina målsmän, öfwer oss. Wilja wi då icke höra Honom genom dessa, så skall den hårda nöden lära oss det. Det må behaga dig eller icke, men Han skall wäl uppfylla sitt ord. Bewisar du hörsamhet och wördnad emot dem, som Han har satt öfwer dig, så skall Han rikeligen belöna dig med allt godt; men will du icke häruti höra Honom, så skall Han alltid någonstädes finna dig och skicka öfwer dig olyckor, död och förbannelse. "Emedan man så alldeles föraktar Guds ord och bud, som hade en gäck talat det", säger Luther, "så låt ock se, om du är den man, som kan umbära Guds huldhet. Det wore dig dock bättre att hafwa en nådig Gud med frid och wälsignelse, än hafwa hans onåd och förbannelse."