"Och männen vände sitt ansikte och gick åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för honom och sa: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?" (1 Mos. 18:22-23)

Vi går in i Mamres lund och lyssnar till det märkliga samtal, som på höjden därovanför hålls mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blickar ut över nejderna mot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, vare sej man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjänarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjärtan. Men det visar oss på samma gång vad alla trogna har att göra i likartade tider; det öppnar oss en blick in i en trogen Guds väns hjärta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Faderns förbarmande hjärta, och det höga värde han sätter på sina trogna, då han vill för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser även, hur den himmelske Fadern nedlåter sej till sina tjänares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomsväsen i en mänsklig gestalt och sina tankar i mänskliga talesätt, så att man tycker sej se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare avlägsna all räddhåga och helt dra hans förtroende till sej.

Detta lyckas honom också. Vi ser hur Abrahams tro mer och mer upptändes av Guds vänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, om än alltmer liksom förlägen för sin djärvhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull ville skona Sodom, insåg han likväl genast, att även med detta beting var de hotade städerna ändå hemfallna åt Guds vrede; därför höll han det ytterst nödvändigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han äntligen slutade med antagandet av tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han att ett vidare förminskande av antalet vore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om där inte ens funnes tio rättfärdiga, inte skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, varför patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återvände till samma ställe där han hade talat med Herren, och nu med bekymmer ser röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck av Guds rättfärdighet, att han visste att den följande morgonen skulle bringa honom det avgörande utslaget. Herren stod med sin tjänare på en höjd, varifrån man kunde skåda ut över Sodom och dess nejder. Så har också varje trogen genom Andens ljus en över de mänskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande världshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som däri uppenbarar sej. Herren talade om för Abraham vad han ville göra med Sodom och Gomorra. Även för oss uppenbarar han genom sitt ord sina rådslag. Vi vet att när ett folk kommit därhän, att det inte mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhärtighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit i stora utvärtes hemsökelser.

Och vad vi då bör göra har vi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med honom såsom ett barn med sin fader, bör nu använda denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem som hotas med hans hemsökelser. Ja, låt oss, såsom aposteln förmanar, ha böner och förböner för alla människor, för konungar och all överhet, för hela Kristi församling och för våra närmaste. Gud vill göra stora ting, men helst på sina barns böner, för att hans nåd må bli känd och prisad; därför bör vi bedja mycket av Honom. Vi ser hur den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sej att få begära ännu något mer; och inte en enda gäng av dessa sex var hans bön fruktlös. Gud svarade honom för var gång nådefullt. Och så ofta vi ber om förbarmande för syndare, är vi förvissade att vår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så väl överens med hans eget hjärta.

De trognas förböner gör väl inte Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som självvilligt emotstår Herrens Ande, kan inte ens genom kristi egen förbön och tårar frälsas, såsom vi se på de obotfärdiga judarna — men det verkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem som är föremål för hans älskade vänners böner. Ja, vi ser här att Herren var hjärtligen villig att förlåta alla dessa hotade städer, om där blott funnits tio rättfärdiga.

Och här är nu det andra vi skulle lära av detta bibelrum. Och det är något övermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjärta. Se nämligen, hur dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.v.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Kristi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana vill Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Kristus lär då förvisso ha en dyr skatt på jorden i alla sina trogna som där är förströdda! Visst borde det innerligen dra och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen av vår store överstepräst är förvisso ingenting så bestämmande för Herrens vägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

I förbön fall för Herren ner,
ja, be för andra mer och mer!
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm:
hans vånda som din egen känn,
han vare ovän eller vän!

"Och männen vände sitt ansikte och gick åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för honom och sa: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?" (1 Mos. 18:22-23)

Vi går in i Mamres lund och lyssnar till det märkliga samtal, som på höjden därovanför hålls mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blickar ut över nejderna mot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, vare sej man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjänarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjärtan. Men det visar oss på samma gång vad alla trogna har att göra i likartade tider; det öppnar oss en blick in i en trogen Guds väns hjärta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Faderns förbarmande hjärta, och det höga värde han sätter på sina trogna, då han vill för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser även, hur den himmelske Fadern nedlåter sej till sina tjänares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomsväsen i en mänsklig gestalt och sina tankar i mänskliga talesätt, så att man tycker sej se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare avlägsna all räddhåga och helt dra hans förtroende till sej.

Detta lyckas honom också. Vi ser hur Abrahams tro mer och mer upptändes av Guds vänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, om än alltmer liksom förlägen för sin djärvhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull ville skona Sodom, insåg han likväl genast, att även med detta beting var de hotade städerna ändå hemfallna åt Guds vrede; därför höll han det ytterst nödvändigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han äntligen slutade med antagandet av tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han att ett vidare förminskande av antalet vore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om där inte ens funnes tio rättfärdiga, inte skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, varför patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återvände till samma ställe där han hade talat med Herren, och nu med bekymmer ser röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck av Guds rättfärdighet, att han visste att den följande morgonen skulle bringa honom det avgörande utslaget. Herren stod med sin tjänare på en höjd, varifrån man kunde skåda ut över Sodom och dess nejder. Så har också varje trogen genom Andens ljus en över de mänskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande världshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som däri uppenbarar sej. Herren talade om för Abraham vad han ville göra med Sodom och Gomorra. Även för oss uppenbarar han genom sitt ord sina rådslag. Vi vet att när ett folk kommit därhän, att det inte mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhärtighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit i stora utvärtes hemsökelser.

Och vad vi då bör göra har vi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med honom såsom ett barn med sin fader, bör nu använda denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem som hotas med hans hemsökelser. Ja, låt oss, såsom aposteln förmanar, ha böner och förböner för alla människor, för konungar och all överhet, för hela Kristi församling och för våra närmaste. Gud vill göra stora ting, men helst på sina barns böner, för att hans nåd må bli känd och prisad; därför bör vi bedja mycket av Honom. Vi ser hur den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sej att få begära ännu något mer; och inte en enda gäng av dessa sex var hans bön fruktlös. Gud svarade honom för var gång nådefullt. Och så ofta vi ber om förbarmande för syndare, är vi förvissade att vår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så väl överens med hans eget hjärta.

De trognas förböner gör väl inte Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som självvilligt emotstår Herrens Ande, kan inte ens genom kristi egen förbön och tårar frälsas, såsom vi se på de obotfärdiga judarna — men det verkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem som är föremål för hans älskade vänners böner. Ja, vi ser här att Herren var hjärtligen villig att förlåta alla dessa hotade städer, om där blott funnits tio rättfärdiga.

Och här är nu det andra vi skulle lära av detta bibelrum. Och det är något övermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjärta. Se nämligen, hur dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.v.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Kristi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana vill Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Kristus lär då förvisso ha en dyr skatt på jorden i alla sina trogna som där är förströdda! Visst borde det innerligen dra och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen av vår store överstepräst är förvisso ingenting så bestämmande för Herrens vägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

I förbön fall för Herren ner,
ja, be för andra mer och mer!
Försonlig, omtänksam och öm
i bönen ej din nästa glöm:
hans vånda som din egen känn,
han vare ovän eller vän!

"Och männen vände sitt ansikte och gick åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för honom och sa: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?" (1 Mos. 18:22-23)

Vi går in i Mamres lund och lyssnar till det märkliga samtal, som på höjden därovanför hålls mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blickar ut över nejderna mot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, vare sej man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjänarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjärtan. Men det visar oss på samma gång vad alla trogna har att göra i likartade tider; det öppnar oss en blick in i en trogen Guds väns hjärta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Faderns förbarmande hjärta, och det höga värde han sätter på sina trogna, då han vill för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser även, hur den himmelske Fadern nedlåter sej till sina tjänares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomsväsen i en mänsklig gestalt och sina tankar i mänskliga talesätt, så att man tycker sej se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare avlägsna all räddhåga och helt dra hans förtroende till sej.

Detta lyckas honom också. Vi ser hur Abrahams tro mer och mer upptändes av Guds vänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, om än alltmer liksom förlägen för sin djärvhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull ville skona Sodom, insåg han likväl genast, att även med detta beting var de hotade städerna ändå hemfallna åt Guds vrede; därför höll han det ytterst nödvändigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han äntligen slutade med antagandet av tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han att ett vidare förminskande av antalet vore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om där inte ens funnes tio rättfärdiga, inte skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, varför patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återvände till samma ställe där han hade talat med Herren, och nu med bekymmer ser röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck av Guds rättfärdighet, att han visste att den följande morgonen skulle bringa honom det avgörande utslaget. Herren stod med sin tjänare på en höjd, varifrån man kunde skåda ut över Sodom och dess nejder. Så har också varje trogen genom Andens ljus en över de mänskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande världshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som däri uppenbarar sej. Herren talade om för Abraham vad han ville göra med Sodom och Gomorra. Även för oss uppenbarar han genom sitt ord sina rådslag. Vi vet att när ett folk kommit därhän, att det inte mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhärtighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit i stora utvärtes hemsökelser.

Och vad vi då bör göra har vi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med honom såsom ett barn med sin fader, bör nu använda denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem som hotas med hans hemsökelser. Ja, låt oss, såsom aposteln förmanar, ha böner och förböner för alla människor, för konungar och all överhet, för hela Kristi församling och för våra närmaste. Gud vill göra stora ting, men helst på sina barns böner, för att hans nåd må bli känd och prisad; därför bör vi bedja mycket av Honom. Vi ser hur den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sej att få begära ännu något mer; och inte en enda gäng av dessa sex var hans bön fruktlös. Gud svarade honom för var gång nådefullt. Och så ofta vi ber om förbarmande för syndare, är vi förvissade att vår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så väl överens med hans eget hjärta.

De trognas förböner gör väl inte Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som självvilligt emotstår Herrens Ande, kan inte ens genom kristi egen förbön och tårar frälsas, såsom vi se på de obotfärdiga judarna — men det verkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem som är föremål för hans älskade vänners böner. Ja, vi ser här att Herren var hjärtligen villig att förlåta alla dessa hotade städer, om där blott funnits tio rättfärdiga.

Och här är nu det andra vi skulle lära av detta bibelrum. Och det är något övermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjärta. Se nämligen, hur dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.v.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i kristi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana vill Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Kristus lär då förvisso ha en dyr skatt på jorden i alla sina trogna som där är förströdda! Visst borde det innerligen dra och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen av vår store överstepräst är förvisso ingenting så bestämmande för Herrens vägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)

Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen, huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren, och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet, att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig. Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag. Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser.

Och hwad wi då böra göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar, hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med hans eget hjerta.

De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga. Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)

Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom. Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen, huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren, och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn. Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet, att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig. Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag. Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser. Och hwad wi då böra göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar, hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med hans eget hjerta. De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga. Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.