"När han (Hugsvalaren) kommer ska han straffa världen... för synd, ty de tror inte på mej." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tror inte på mej.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden ska straffa världen, nämner han endast detta: De tror inte på mej?

Månne inte Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd mot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han inte själv fördömer sej genom otro. "För synd, ty de tror inte på mej!"

Ser vi inte även detta i allt hans beteende emot syndare? Då allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet, kom till honom — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var inte allt genast väl, så snart de flydde till honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser ändå att, såsom Paulus säger, han förebrådde dem inte deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, som om de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger han själv om det? Han förnekar inte, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare var hans förlorade får, pengar och söner, att han var den hulde Fadern som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O käre Frälsare! Vet du inte av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder. Det finns bara en synd som fördömer världen: de tror inte på mej!

Ser vi inte också att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han förnekade inte att det var gott att de inte var orättfärdiga, inte rövare, inte horkarlar, att de gav de fattiga allmosor m. m. — och inte dess mindre var de fördömda.

Ser vi inte även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de for efter rättfärdigheten; men, säger han, de kom dock inte till rättfärdigheten, eftersom de inte sökte det av tron, utan av lagens gärningar.

O, en förunderlig dom! De som varit bättre blir fördömda, och de som varit sämre blir saliga; den som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, och den som alltid tjänat Fadern och "aldrig gått av hans bud" får inte ett kid.

Ska jag då inte se att där ligger någon stor hemlighet? Ska jag då aldrig vakna över vad försoningen ville säga? Ska jag då aldrig förstå vad som skedde i Kristi död?

Detta är det första vi lär av Kristi ord: För synd, ty de tror inte på mej; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död att den inte mer har lagens förbannelse med sej, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa blir fördömd för synden utan endast för otron. Detta är den tröstande lärdomen av dessa ord.

Det andra vi lär av dessa ord, är att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bli fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet inte tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon inte lärt räkna allt detta för skada emot den översvinnliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu blir funnen i honom, bara i honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Vad i människan är gäller inget för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer att de frommaste blir fördömda när de inte "hyllar Sonen".

Härom ska den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tror inte på mej!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen bara därför, att de icke giva Lammet ära, utan vill vara sina egna frälsare.

Säg världen som i mörkret går
att all dess synd däri består
att den ej vill på Jesus tro
och ej hos honom söka ro.

"När han (Hugsvalaren) kommer ska han straffa världen... för synd, ty de tror inte på mej." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tror inte på mej.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden ska straffa världen, nämner han endast detta: De tror inte på mej?

Månne inte Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd mot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han inte själv fördömer sej genom otro. "För synd, ty de tror inte på mej!"

Ser vi inte även detta i allt hans beteende emot syndare? Då allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet, kom till honom — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var inte allt genast väl, så snart de flydde till honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser ändå att, såsom Paulus säger, han förebrådde dem inte deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, som om de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger han själv om det? Han förnekar inte, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare var hans förlorade får, pengar och söner, att han var den hulde Fadern som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O käre Frälsare! Vet du inte av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder. Det finns bara en synd som fördömer världen: de tror inte på mej!

Ser vi inte också att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han förnekade inte att det var gott att de inte var orättfärdiga, inte rövare, inte horkarlar, att de gav de fattiga allmosor m. m. — och inte dess mindre var de fördömda.

Ser vi inte även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de for efter rättfärdigheten; men, säger han, de kom dock inte till rättfärdigheten, eftersom de inte sökte det av tron, utan av lagens gärningar.

O, en förunderlig dom! De som varit bättre blir fördömda, och de som varit sämre blir saliga; den som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, och den som alltid tjänat Fadern och "aldrig gått av hans bud" får inte ett kid.

Ska jag då inte se att där ligger någon stor hemlighet? Ska jag då aldrig vakna över vad försoningen ville säga? Ska jag då aldrig förstå vad som skedde i Kristi död?

Detta är det första vi lär av Kristi ord: För synd, ty de tror inte på mej; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död att den inte mer har lagens förbannelse med sej, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa blir fördömd för synden utan endast för otron. Detta är den tröstande lärdomen av dessa ord.

Det andra vi lär av dessa ord, är att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bli fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet inte tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon inte lärt räkna allt detta för skada emot den översvinnliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu blir funnen i honom, bara i honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Vad i människan är gäller inget för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer att de frommaste blir fördömda när de inte "hyllar Sonen".

Härom ska den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tror inte på mej!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen bara därför, att de icke giva Lammet ära, utan vill vara sina egna frälsare.

Säg världen som i mörkret går
att all dess synd däri består
att den ej vill på Jesus tro
och ej hos honom söka ro.

"När Han (Hugsvalaren) kommer ska han straffa världen... för synd, ty de tror inte på mej." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tror inte på mej.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden ska straffa världen, nämner Han endast detta: De tror inte på mej?

Månne inte Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd mot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han inte själv fördömer sej genom otro. "För synd, ty de tror inte på mej!"

Ser vi inte även detta i allt hans beteende emot syndare? Då allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet, kom till honom — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var inte allt genast väl, så snart de flydde till Honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser ändå att, såsom Paulus säger, Han förebrådde dem inte deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, som om de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: Han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger Han själv om det? Han förnekar inte, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare var hans förlorade får, pengar och söner, att Han var den hulde Fadern som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O käre Frälsare! Vet du inte av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sej själv och förebrådde dem inte deras synder. Det finns bara en synd som fördömer världen: de tror inte på mej!

Ser vi inte också att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han förnekade inte att det var gott att de inte var orättfärdiga, inte rövare, inte horkarlar, att de gav de fattiga allmosor m. m. — och inte dess mindre var de fördömda.

Ser vi inte även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de for efter rättfärdigheten; men, säger han, de kom dock inte till rättfärdigheten, eftersom de inte sökte det av tron, utan av lagens gärningar.

O, en förunderlig dom! De som varit bättre blir fördömda, och de som varit sämre blir saliga; den som förslösat sitt arv med skökor får den gödda kalven, och den som alltid tjänat Fadern och "aldrig gått av hans bud" får inte ett kid.

Ska jag då inte se att där ligger någon stor hemlighet? Ska jag då aldrig vakna över vad försoningen ville säga? Ska jag då aldrig förstå vad som skedde i Kristi död?

Detta är det första vi lär av Kristi ord: För synd, ty de tror inte på mej; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död att den inte mer har lagens förbannelse med sej, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa blir fördömd för synden utan endast för otron. Detta är den tröstande lärdomen av dessa ord.

Det andra vi lär av dessa ord, är att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bli fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet inte tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon inte lärt räkna allt detta för skada emot den översvinnliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu blir funnen i Honom, bara i Honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Vad i människan är gäller inget för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer att de frommaste blir fördömda när de inte "hyllar Sonen".

Härom ska den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tror inte på mej!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen bara därför, att de icke giva Lammet ära, utan vill vara sina egna frälsare.

Säg världen som i mörkret går
att all dess synd däri består
att den ej vill på Jesus tro
och ej hos honom söka ro.

"När Han (Hugsvalaren) kommer, skall han straffa världen... för synd, ty de tro icke på mig." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tro icke på mig.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda, att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden skall straffa henne, nämner Han endast detta: De tro icke på mig?

Månne icke Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd emot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han icke själv fördömer sig genom otro. "För synd, ty de tro icke på mig!"

Se vi icke även detta i allt hans beteende emot syndare? Då till Honom kommo allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var icke allt genast väl, så snart de flydde till Honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser dock att, såsom Paulus säger, Han förebrådde dem icke deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, liksom de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: Han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger Han själv därom? Han nekar icke, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare voro hans förlorade får, penningar och söner, att Han var den hulde Fadern, som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O, käre Frälsare! Vet du icke av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder. Det finnes blott en synd, som fördömer världen: ty de tro icke på mig!

Se vi icke ock, att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han nekade icke, att det var gott, att de icke voro orättfärdiga, icke rövare, icke horkarlar, att de gåvo de fattiga allmosor m. m., och icke dessmindre voro de fördömda.

Se vi icke även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rättfärdigheten; men, säger han, de kommo dock icke till rättfärdigheten, emedan de icke sökte det av tron, utan av lagens gerningar.

O, en förunderlig dom! De, som varit bättre, bliva fördömda, och de, som varit sämre, bliva saliga; den, som förslöst sitt arv med skökor, får den gödda kalven, och den, som alltid tjänt Fadern och "aldrig gått av hans bud", får icke ett kid.

Skall jag då icke se, att där ligger någon stor hemlighet! Skall jag då aldrig vakna över, vad försoningen ville säga! Skall jag då aldrig förstå, vad som skedde i Kristi död!

Detta är det första, vi lära av Kristi ord: För synd, ty de tro icke på mig; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död, att den icke mer har lagens förbannelse med sig, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa varder fördömd för synden, utan endast för otron. Detta är den tröstliga lärdomen av dessa ord.

Det andra, vi lära av dessa ord, är, att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bliva fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet icke tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon icke lärt räkna allt detta för skada emot den översvinneliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu varder funnen i Honom, blott i Honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Allt, vad i människan är, gäller intet för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer, att de frommaste bliva fördömda, när de icke "hylla Sonen".

Härom skall den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tro icke på mig!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen blott därför, att de icke giva Lammet ära, utan vilja vara sina egna frälsare.

"När Han (Hugsvalaren) kommer, skall han straffa världen... för synd, ty de tro icke på mig." (Joh. 16:8,9)

Märk dessa ord: För synd, ty de tro icke på mig.

Här ser jag något märkvärdigt! Vad kan det betyda, att när Herren här vill förklara all världens synd, för vilken Anden skall straffa henne, nämner Han endast detta: De tro icke på mig?

Månne icke Kristus här uppenbarar, att otron är den enda fördömande synden; att all synd emot de tio buden är borttagen, försonad, kan ingen fördöma, om han icke själv fördömer sig genom otro. "För synd, ty de tro icke på mig!"

Se vi icke även detta i allt hans beteende emot syndare? Då till Honom kommo allehanda publikaner och syndare, själva dräggen av allt ogudaktigt folk i landet — utgjorde någonsin deras synder något hinder för deras benådning? Var icke allt genast väl, så snart de flydde till Honom? Var var då lagen med dess bud och domar? Var var deras långa, svarta skuldregister? De hade i alla sina livsdagar syndat emot Guds bud, och jag ser dock att, såsom Paulus säger, Han förebrådde dem icke deras synder, där var idel nåd, tröst, sötma och vänlighet, liksom de i alla sina livsdagar aldrig gjort en enda synd; så att de lagkloka förbittrades därvid och sade: Han är publikaners och syndares vän.

Och vad säger Han själv därom? Han nekar icke, utan bekräftar det och säger, att dessa syndare voro hans förlorade får, penningar och söner, att Han var den hulde Fadern, som löper med utsträckta armar mot den förlorade sonen, m. m.

O, käre Frälsare! Vet du icke av hans många och fula synder! Nej, han har inga synder — alls inga synder! Mitt blod varder utgjutet till syndernas förlåtelse. Synden är borttagen, missgärningen försonad, och den eviga rättfärdigheten framhavd. Gud försonade i Kristus världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder. Det finnes blott en synd, som fördömer världen: ty de tro icke på mig!

Se vi icke ock, att Kristus fördömde de strängaste laghelgon. Han nekade icke, att det var gott, att de icke voro orättfärdiga, icke rövare, icke horkarlar, att de gåvo de fattiga allmosor m. m., och icke dessmindre voro de fördömda.

Se vi icke även Paulus betyga om många av sina bröder, att de hade nit om Gud, att de foro efter rättfärdigheten; men, säger han, de kommo dock icke till rättfärdigheten, emedan de icke sökte det av tron, utan av lagens gerningar.

O, en förunderlig dom! De, som varit bättre, bliva fördömda, och de, som varit sämre, bliva saliga; den, som förslöst sitt arv med skökor, får den gödda kalven, och den, som alltid tjänt Fadern och "aldrig gått av hans bud", får icke ett kid.

Skall jag då icke se, att där ligger någon stor hemlighet! Skall jag då aldrig vakna över, vad försoningen ville säga! Skall jag då aldrig förstå, vad som skedde i Kristi död!

Detta är det första, vi lära av Kristi ord: För synd, ty de tro icke på mig; nämligen att all synd är så försonad i Kristi död, att den icke mer har lagens förbannelse med sig, utan att fördömelsen kommer endast av otron; att ingen människa varder fördömd för synden, utan endast för otron. Detta är den tröstliga lärdomen av dessa ord.

Det andra, vi lära av dessa ord, är, att den frommaste, allvarligaste, gudligaste människa kan bliva fördömd, nämligen om hon med all sin fromhet icke tror på Kristus — att sedan hon länge levat i det allvarligaste bättringsarbete, den djupaste ånger, de andäktigaste böner, den frommaste vandel, den strängaste själsförsakelse, den mest oförtrutna välgörenhet m. m., måste hon med allt detta fara till helvetet, om hon icke lärt räkna allt detta för skada emot den översvinneliga vår Herres Jesu Kristi kunskap och nu varder funnen i Honom, blott i Honom havande sin rättfärdighet och tröst.

Allt, vad i människan är, gäller intet för Guds ögon, sedan hans älsklige Son gav sitt blod till syndernas förlåtelse. Därav kommer, att de frommaste bliva fördömda, när de icke "hylla Sonen".

Härom skall den Helige Ande övertyga världen: "för synd, ty de tro icke på mig!" — Han angriper härmed det ypperligaste folk på jorden, kastar de frommaste, allvarligaste och heligaste människor under fördömelsen blott därför, att de icke giva Lammet ära, utan vilja vara sina egna frälsare.