Si där är den stora grundorsaken, varför varken våra synder
eller vår fromhet gälla något vid vår benådning. Uti Kristi blods
röda hav äro både våra synder och våra förtjänster fördränkta.
Sedan
Gud utgivit sin egen Son till försoning för våra synder, brinner
hans nitälskan för ingenting mer än Sonens ära. Sedan Gud hört
sin Sons nöd och rop från jorden, tål Han icke, att någon syndare vill själv göra sig värdig till himmelen.
Märk därför väl de orden:
Mig har du gjort arbete uti dina synder. — "Arbete!" — "arbete!"
hör! Han har arbetat! Det har kostat den käre Herren arbete att
frälsa oss från våra synder. Vill du se, vad de orden betyda: "Mig
har du gjort arbete uti dina synder", måste du skåda det uti Getsemane
och på Golgata.
Med Guds heliga lag är intet skämt. Att den
arma jordvarelsen, människan, vågar förakta och trampa sin allsmäktige
skapares lag, att hon emottager hans otaliga välgärningar, men trampar
hans vilja och bud; icke älskar Honom över allt, utan föraktar Honom
och dyrkar avgudar; icke fruktar Honom över allt, utan med lätt mod
syndar emot Honom; icke förtröstar på Honom, utan på sig själv och
på andra; icke älskar sin nästa såsom sig själv, utan tänker blott på sitt
eget bästa; lever sedan i allehanda synder och laster, i olydnad, vrede,
hat, otukt, orättfärdighet, lögn och bedrägeri m. m. — detta allt kan
för vår lättsinniga natur synas ganska ringa, men icke så för den helige
Guden. Gud dömer annorlunda. Det ser jag på Kristi martergestalt.
Det ser jag, då Guds egen Son bär våra synder, nämligen att Han,
den starke, ståtlige personen, började "förskräckas, bedrövas och ängslas",
och hans svett blev såsom blodsdroppar flytande ned på jorden.
O, du
lättsinniga människa! När du hörer det kvidandet uti nattens mörker i
örtagården och förnimmer, att det är av denne majestätiske personen, som
med blotta ord regerade vädren, utdrev djävlar, uppväckte döda, nedslog
skaran, visst borde du stanna litet och fråga, vad det betyder, när en
sådan person i ensamhet förskräckes, gråter och kvider. Gå icke förbi den
synen så likgiltigt! Det angår dig, det är din Frälsare, det är den, som
du i bönen åkallar, i döden anropar, i domen möter. Och frågar du
Honom, varför Han så svettas, får du till svar: "Mig har du gjort
arbete uti dina synder."
Men frågar du åter med profeten: "Vi är då
din klädnad så röd, och dina kläder såsom en vintrampares?" svarar Han:
"Jag trampar vinpressen allena, och ingen av folket är med mig. Icke att du har arbetat. Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull."
Ser du din Frälsare sedan vid hudflängningen så sargad och slagen,
att man kunde "tälja alla hans ben", undervisar dig profeten: "Han
är sargad för våra missgärningars skull och slagen för våra synders
skull; näpsten ligger uppå Honom, på det vi skulle hava frid." Ser
du Honom slutligen lida förbannelsestraffet på trä, undervisar dig
aposteln: "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart
en förbannelse för oss; ty det är skrivet: förbannad är den, som hänger
på trä."
Det är gammalt bekant detta, du vet det allt förut — men vad lider det i hjärtat? Har du blivit vaken över denna syn? Om
Guds Ande får öppna dig ögonen och förklara dig Kristi martergestalt,
får hela din salighetssak ett helt annat utseende för dig; du skall bliva
både förkrossad och hugsvalad, ja "utfattig, men dock salig" — och de
orden skola få en ny kraft och betydelse: Icke att du har arbetat om
mig; jag har arbetat för dig. Jag, jag utstryker din överträdelse för
min skull."
Men ve den, som kan skåda sin frälsare i marter och kval och
likväl vill leva kvar i sitt lättsinne, i syndens och världens tjänst! Ve den, som vill vara ostörd i sitt syndaliv, då hans Frälsare svettas
blod för hans synder, gisslas för hans lustar och med starkt rop och
tårar dör på korset till hans försoning! Och huru skall det gå den
fria, fräcka världen, när en gång detta blod kommer över henne!?
Huru skall det gå dig, som alltid känt och firat Kristi lidande och död,
men aldrig vill varda helt förenad med Honom, varda hans egen,
bliva och leva under Honom i hans rike — dig, som kommer årligen
till hans dödsåminnelse, annammar hans lekamen och blod, men går
så åter bort till dina lustar och lättsinniga sällskaper! Huru skall det
gå dig? Kunde icke de undfly, utan måste dö utan barmhärtighet, som
syndade emot Mose lag; huru mycket större näpst, menen I, förtjänar
den, som förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar