Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Visar inlägg med etikett Rom. 5:2. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Rom. 5:2. Visa alla inlägg
söndag 12 juli 2020
fredag 12 juli 2019
"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)
Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
söndag 28 oktober 2018
"Genom Jesus Kristus har vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
onsdag 18 juli 2018
"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)
Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
fredag 28 oktober 2016
"Genom Jesus Kristus har vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
tisdag 12 juli 2016
"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)
Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de som trodde genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; för skulle vi inte tro denna senare, vad tjänade oss då den förra till? Nog kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sej för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att gå in i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Visst kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan gå in i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan också erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
I hoppet sej min frälsta själ
förnöjer
i tron jag till ett evigt väl
mej höjer,
ty jag betänker
att dödens länker
har Kristus brutit och mej livet skänker.
Beredd håll mig, o Jesus Krist,
att vänta
din ljuva ankomst när du sist
vill hämta
ur tåredalen,
från jordekvalen,
din brud till dig i ljusa fröjdesalen.
onsdag 28 oktober 2015
"Genom Jesus Kristus har vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådastolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag ska spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådastolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt ska botas av den evige översteprästen, som just därtill är ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han ska vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bli rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden om att stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du på att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådastolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl hålla fast de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten, om så bara till en del, kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
onsdag 29 oktober 2014
"Genom Jesus Kristus har vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi står." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär att vi har en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att gå in i det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådestolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att I ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten om så bara till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
O, det är en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att gå in till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, ständigt står öppen för oss! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vad än jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag hittills inte trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, eftersom aposteln sa: "Bättra dej och be Gud, att ditt hjärtas tankar må bli dej förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall spy ut dej ur min mun", hade dock tillträde till nåden, eftersom Herren tillade: "Jag råder dej, att du köper guld av mej."
Så länge det ännu heter i dag kan därför allting hjälpas, eftersom vi alltid har tillgång till nåden, vi kan idag börja fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låt oss med förtröstan gå fram till nådestolen, så att vi vågar få barmhärtighet och finna nåd på den tid vi behöver hjälp."
Allt grundar sej på, att vi har denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi har en överstepräst, som kan förbarma sej över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han också för evigt kan göra dem saliga, som genom Honom kommer till Gud, och lever alltid och ber alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi har nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer sej, att vi genom tron beständigt förblir i nåden.
Härmed är då den stora, tröstande sanningen säker och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäver eller rubbar vårt nådestånd, så länge vi förblir i tron på Kristus och inte helt avfaller från Honom; utan allt vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, ska botas och motsägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara vår Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag till er, kära barn, för att I ni inte ska synda; men om någon syndar, då har vi en Försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund är mäktigare, än allt vad någonsin kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt som är syndigt, uppkommer hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har blivit kullkastad av svåra frestelser, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar inte rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet inget råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sej, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här ska det visa sej, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dej själv, eller också måste du säga, att Guds Son inte är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadern.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt skriva in den sanningen i hjärtat, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är endast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller också är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar om detta.
Om rättfärdigheten om så bara till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så har tron blivit onyttig och löftet omintetgjort."
Så har vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
lördag 12 juli 2014
"Vi berömmer oss av hoppet som vi har till den herrlighet som Gud ska ge." (Rom. 5:2)
Orden är i grundtexten kortare, nämligen så här: "Och (vi) berömmer oss i hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika väl betyda den herrlighet Gud själv har, som den herrlighet Han ska ge sina trogna. Men detta är också till arten och väsendet en och samma herrlighet; Gud ska verkligen ge oss av sin egen herrlighet, såsom Kristus sa: "Jag har givit dem den herrlighet som du har givit mej; att de ska vara ett, såsom också vi är ett; jag i dem, och du i mej, att de ska vara fullkomna i ett". "Fader, jag vill att där jag är, ska också de vara med mej, som du har givit mej; att de ska se min herrlighet, den som du har givit mej." Vilken människotanke kan fatta allt, vad sådana ord lovar oss?
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle vi inte tro denna senare, vartill tjänade oss då den förra? Väl kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sig för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Väl kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har Han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och Han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
Och här må vi inte förbise, utan noga lägga märka till, att då aposteln i sitt brev ännu inte talat ett ord om de troendes helgelse och goda gärningar, han redan förut säger, att de berömmer sej av hoppet om Guds herrlighet. Han visar, att de inte grundar detta sitt hopp på den helgelse som följer av tron, utan säger att vi genast, "då vi är vordna rättfärdiga av tron", har både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen har genast sitt arv i himmelen.
Vi ser också, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med varandra i fröjd, och att de lovade Gud i sitt hjärtas enfaldighet. Så läser vi också om den etiopiske kamereraren och fångvaktaren i Filippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behövde inte först se sej mognade i nåden eller se de frukter, som flutit av tron. De hade redan ett glatt och saligt hjärta endast på den nåd, som var dem förkunnad i Kristus.
Och ett sådant i Gud saligt hjärta kan ingen ha, utan att tro både den närvarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle vi inte tro denna senare, vartill tjänade oss då den förra? Väl kan vi genom Andens frukter vinna större visshet om vår tros äkthet, men själva tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lovat, nämligen inte bara syndernas förlåtelse, utan också evinnerligt liv.
Må då var och en akta sig för den farliga villfarelsen, att ett troende Guds barn inte genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att därtill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Väl kan en sådan mognad medföra ett större mått av herrlighet, såsom Skriften på några ställen visar, men själva riket, barnaskapet och arvet har vi genast genom tron allena. Och om vi i hundra år levde under nådens uppfostran och tillväxt, så hade vi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den eviga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Rövaren på korset och den i Kristi tjänst utarbetade Johannes fick bägge av samma nåd det eviga livets gåva.
Då Paulus ännu ansåg kolosserna behöva sådana förmaningar, som vi läsa i tredje kapitlet av hans brev till dem, uppmanar han dem likväl att "tacka Fadern, som hade gjort dem bekväma till att vara delaktiga i de heligas arvedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom också en borgerlig arvsrätt beror endast av födelsen. Måtte vi inte bara äga, utan också berömma oss av detta hopp! Därmed ger vi Gud ära, och därmed stärks alla våra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjälm" är ett viktigt vapen. Så sant vi verkligen är i striden för kronan, då vi inte bara ska tröttas av tidens vedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behövs det väl, att vi vederkvicker och styrker vår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, eviga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så ska vårt hopp inte komma på skam. Endast en förökad tro, och du är genast övermåttan rik och salig.
Se på allt som Gud gjort ifrån världens begynnelse, och fråga dej, om det är möjligt, att Gud skapat människan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden till sist ska bli till intet! Redan människosjälens förmögenheter vittnar dock om annat.
Och sedan, månne Gud blott för ett timligt gott utgivit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, givit oss ordet och sakramenten bara för något timligt väl? Har Gud sänt sin Ande i våra hjärtan, att förkrossa, hugsvala och helga oss, har Han givit oss korset och all den tuktan, som vi dagligen lider — och du kan ändå vara oviss om vad allt detta förebådar?
Slutligen: Har Gud givit oss alla löften om ett evigt liv, och Han skulle sist bedraga oss? "Herre, föröka oss tron!" det är den bön vi här ska behöva, för att behålla "förtröstan och hoppets berömmelse fast intill änden".
onsdag 30 oktober 2013
"Genom Jesus Kristus hava vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi stå." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk tröst för arma syndare. Skriften lär, att vi hava en beständig tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han det "frihet till att ingå uti det heliga genom Jesu blod; vilken Han har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom sitt kött".
O, en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att ingå till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, står oss beständigt öppen! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vadhelst jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag härtills icke trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bebunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, efter aposteln sade: "Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas tankar må varda dig förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall utspy dig utur min mun", hade dock tillträde till nåden, efter Herren tillade: "Jag råder dig, att du köper guld av mig."
Så länge det ännu heter i dag, kan därför allting hjälpas, emedan vi hava alltid tillgång till nåden, vi kunna i dag begynna att fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låtom oss tröstligen framgå till nådestolen, att vi våga få barmhärtighet och finna nåd, på den tid oss hjälp behöves."
Allt grundar sig därpå, att vi hava denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi hava en överstepräst, som kan varkunna sig över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han ock kan evinnerligen göra dem saliga, som genom Honom komma till Gud, och lever alltid och beder alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi hava nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer, att vi kunna genom tron beständigt förbliva i nåden.
Härmed är då den stora, tröstliga sanningen viss och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäva eller rubba vårt nådestånd, så länge vi bliva i tron på Kristus och icke helt avfalla från Honom; utan allt, vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, skall just botas och motägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara år Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en Försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund äro mäktigare, än allt vad möjligen kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt, vad som är syndigt, uppkomma hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har av svåra frestelser blivit kullkastad, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar icke rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet intet råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sig, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här skall det visa sig, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dig själv, eller ock måste du säga, att Guds Son icke är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadren.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt inskriva i hjärtat den sanningen, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är allenast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller ock är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar härom.
Om rättfärdigheten blott till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så är tron vorden onyttig, och löftet är blivet omintet."
Så hava vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
O, en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att ingå till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, står oss beständigt öppen! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vadhelst jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag härtills icke trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bebunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, efter aposteln sade: "Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas tankar må varda dig förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall utspy dig utur min mun", hade dock tillträde till nåden, efter Herren tillade: "Jag råder dig, att du köper guld av mig."
Så länge det ännu heter i dag, kan därför allting hjälpas, emedan vi hava alltid tillgång till nåden, vi kunna i dag begynna att fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låtom oss tröstligen framgå till nådestolen, att vi våga få barmhärtighet och finna nåd, på den tid oss hjälp behöves."
Allt grundar sig därpå, att vi hava denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi hava en överstepräst, som kan varkunna sig över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han ock kan evinnerligen göra dem saliga, som genom Honom komma till Gud, och lever alltid och beder alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi hava nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer, att vi kunna genom tron beständigt förbliva i nåden.
Härmed är då den stora, tröstliga sanningen viss och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäva eller rubba vårt nådestånd, så länge vi bliva i tron på Kristus och icke helt avfalla från Honom; utan allt, vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, skall just botas och motägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara år Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en Försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund äro mäktigare, än allt vad möjligen kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt, vad som är syndigt, uppkomma hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har av svåra frestelser blivit kullkastad, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar icke rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet intet råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sig, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här skall det visa sig, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dig själv, eller ock måste du säga, att Guds Son icke är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadren.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt inskriva i hjärtat den sanningen, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är allenast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller ock är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar härom.
Om rättfärdigheten blott till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så är tron vorden onyttig, och löftet är blivet omintet."
Så hava vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Ack kära, så säg mej, hur kom du så väl
igenom de portarna klara,
då ej någon oren och syndsmittad själ
kan våga sej genom dem fara?
Du var ju av syndares släkte.
"På nåden jag levde, på nåden jag dog,
av nåd kom jag in i den staden.
Se, detta är skälet och orsaken nog
till att jag står med i den raden
som sjunger Halleluja evigt."
Ja, lycklig var du som på nåden alltid
i livet och döden har dristat.
Ty där, bara där har en syndare frid,
som all sin berömmelse mistat.
Så tacka då evigt för nåden!
fredag 12 juli 2013
"Vi berömma oss av hoppet, som vi hava till den herrlighet, som Gud skall giva." (Rom. 5:2)
Orden äro i grt. kortare, nemligen sålunda: "Och berömma oss i
hopp om Guds herrlighet." Uttrycket kan således lika wäl betyda den
herrlighet, Gud sjelf har, som den herrlighet, Han skall gifwa sina trogna.
Men detta är ock till arten och wäsendet en och samma herrlighet; Gud
skall werkligen gifwa oss af sin egen herrlighet, såsom Christus sade:
"Jag har gifwit dem den herrlighet, som du har gifwit mig; att de
skola wara ett, såsom ock wi äro ett; jag i dem, och du i mig, att de
skola wara fullkomna uti ett". "Fader, jag will, att der jag är, skola
ock de wara med mig, som du har gifwit mig; att de skola se min
herrlighet, den du har gifwit mig." Hwilken menniskotanke kan fatta
allt, hwad sådana ord lofwa oss?
Och här må wi icke förbise, utan wäl märka, att då apostelen i sitt bref ännu icke talat ett ord om de troendes helgelse och goda gerningar, han redan förut säger, att de berömma sig af hoppet om Guds herrlighet. Han wisar, att de icke grunda detta sitt hopp på den helgelse, som följer af tron, utan säger, att wi genast, "då wi äro wordna rättfärdiga af tron", hafwa både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen hafwa genast sitt arf i himmelen.
Wi se ock, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med hwarannan i fröjd, och att de lofwade Gud i sitt hjertas enfaldighet. Så läsa wi ock om den ethiopiske kamereraren och fångwaktaren i Philippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behöfde icke först se sig mognade i nåden eller se de frukter, som flutit af tron; de hade redan på blott den nåd, som war dem förkunnad i Christus, ett gladt och saligt hjerta.
Och ett sådant i Gud saligt hjerta kan ingen hafwa, utan att tro både den närwarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle wi icke tro denna sednare, hwartill tjente oss då den förra? Wäl kunna wi genom Andens frukter winna större wisshet om wår tros äkthet, men sjelfwa tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lofwat, nemligen icke blott syndernas förlåtelse, utan ock ewinnerligt lif.
Må då hwar och en akta sig för den farliga willfarelsen, att ett troende Guds barn icke genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att dertill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Wäl kan en sådan mognad medföra ett större mått af herrlighet, såsom Skriften på några ställen wisar, men sjelfwa riket, barnaskapet och arfvet hafwa wi genast genom tron allena. Och om wi i hundrade år lefde under nådens uppfostran och tillwäxt, så hade wi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den ewiga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Röfwaren på korset och den i Christi tjenst utarbetade Johannes fingo begge af samma nåd det ewiga lifwets gåfwa.
Då Paulus ännu ansåg de colosser behöfwa sådana förmaningar, som wi läsa i tredje kapitlet af hans bref till dem, uppmanar han dem likwäl att "tacka Fadren, som hade gjort dem beqwäma till att wara delaktiga i de heligas arfwedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom ock en borgerlig arfsrätt beror endast af födelsen. Måtte wi icke blott ega, utan ock berömma oss af detta hopp! Dermed gifwa wi Gud ära, och dermed stärkas alla wåra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjelm" är ett wigtigt wapen. Så sannt wi werkligen äro i striden för kronan, då wi icke blott skola tröttas af tidens wedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behöfwes det wäl, att wi wederqwicka och styrka wår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, ewiga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så skall wårt hopp icke komma på skam. Blott en förökad tro, och du är genast öfwermåttan rik och salig.
Se på allt, det Gud gjort ifrån werldens begynnelse, och fråga dig, om det är möjligt, att Gud skapat menniskan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden skall sist blifwa till intet! Redan menniskosjälens förmögenheter wittna dock om annat. Och sedan, månne Gud blott för ett timligt godt utgifwit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, gifwit oss ordet och sakramenterna blott för något timligt wäl? Har Gud sändt sin Ande i wåra hjertan, att förkrossa, hugswala och helga oss, har Han gifvit oss korset och all den tuktan, som wi dagligen lida — och du kan dock wara owiss om, hwad allt detta förebådar? Slutligen: Har Gud gifwit oss alla löften om ett ewigt lif, och Han skulle sist bedraga oss?
"Herre, föröka oss tron!" det är den bön, wi här skola behöfwa, för att behålla "förtröstningen och hoppets berömmelse fast intill änden".
Och här må wi icke förbise, utan wäl märka, att då apostelen i sitt bref ännu icke talat ett ord om de troendes helgelse och goda gerningar, han redan förut säger, att de berömma sig af hoppet om Guds herrlighet. Han wisar, att de icke grunda detta sitt hopp på den helgelse, som följer af tron, utan säger, att wi genast, "då wi äro wordna rättfärdiga af tron", hafwa både frid med Gud och hoppet om Guds herrlighet. De nyfödda nådebarnen hafwa genast sitt arf i himmelen.
Wi se ock, att när folket efter pingstdagen hörde Petri predikan, alla de, som trodde, genast kunde äta sitt bröd med hwarannan i fröjd, och att de lofwade Gud i sitt hjertas enfaldighet. Så läsa wi ock om den ethiopiske kamereraren och fångwaktaren i Philippi, att så snart de hade kommit till tron, kunde de genast fröjdas. De behöfde icke först se sig mognade i nåden eller se de frukter, som flutit af tron; de hade redan på blott den nåd, som war dem förkunnad i Christus, ett gladt och saligt hjerta.
Och ett sådant i Gud saligt hjerta kan ingen hafwa, utan att tro både den närwarande nåden och den tillkommande herrligheten; ty skulle wi icke tro denna sednare, hwartill tjente oss då den förra? Wäl kunna wi genom Andens frukter winna större wisshet om wår tros äkthet, men sjelfwa tron och hoppet måste redan förut omfatta just det, som Gud lofwat, nemligen icke blott syndernas förlåtelse, utan ock ewinnerligt lif.
Må då hwar och en akta sig för den farliga willfarelsen, att ett troende Guds barn icke genast är färdigt att ingå i himmelen, utan att dertill ännu skall fordras någon mognad i nåden och Andens frukter. En falsk och farlig mening! Wäl kan en sådan mognad medföra ett större mått af herrlighet, såsom Skriften på några ställen wisar, men sjelfwa riket, barnaskapet och arfvet hafwa wi genast genom tron allena. Och om wi i hundrade år lefde under nådens uppfostran och tillwäxt, så hade wi slutligen ej ett enda skäl mer eller högre att hoppas den ewiga herrligheten. I samma ögonblick en syndare kommer till tron och nåden, är han klädd i bröllopskläderna och kan ingå i herrligheten. Röfwaren på korset och den i Christi tjenst utarbetade Johannes fingo begge af samma nåd det ewiga lifwets gåfwa.
Då Paulus ännu ansåg de colosser behöfwa sådana förmaningar, som wi läsa i tredje kapitlet af hans bref till dem, uppmanar han dem likwäl att "tacka Fadren, som hade gjort dem beqwäma till att wara delaktiga i de heligas arfwedel i ljuset". Så följer då salighetens hopp redan med tron och nåden, såsom ock en borgerlig arfsrätt beror endast af födelsen. Måtte wi icke blott ega, utan ock berömma oss af detta hopp! Dermed gifwa wi Gud ära, och dermed stärkas alla wåra andliga krafter i striden.
"Salighetens hjelm" är ett wigtigt wapen. Så sannt wi werkligen äro i striden för kronan, då wi icke blott skola tröttas af tidens wedermöda, utan ock erhålla många sår, många glödande skott, behöfwes det wäl, att wi wederqwicka och styrka wår ande med salighetens hopp. Fördunklas din blick på det saliga målet, den herrliga kronan, skynda genast till de stora, ewiga grunderna för det saliga hoppet. Är Gud trofast och allsmäktig, så skall wårt hopp icke komma på skam. Blott en förökad tro, och du är genast öfwermåttan rik och salig.
Se på allt, det Gud gjort ifrån werldens begynnelse, och fråga dig, om det är möjligt, att Gud skapat menniskan för intet högre mål, än att hon efter en tids lidande på jorden skall sist blifwa till intet! Redan menniskosjälens förmögenheter wittna dock om annat. Och sedan, månne Gud blott för ett timligt godt utgifwit sin Son i en blodig marterdöd? Har Gud instiftat sabbaten, gifwit oss ordet och sakramenterna blott för något timligt wäl? Har Gud sändt sin Ande i wåra hjertan, att förkrossa, hugswala och helga oss, har Han gifvit oss korset och all den tuktan, som wi dagligen lida — och du kan dock wara owiss om, hwad allt detta förebådar? Slutligen: Har Gud gifwit oss alla löften om ett ewigt lif, och Han skulle sist bedraga oss?
"Herre, föröka oss tron!" det är den bön, wi här skola behöfwa, för att behålla "förtröstningen och hoppets berömmelse fast intill änden".
söndag 28 oktober 2012
"Genom Jesus Kristus hava vi en tillgång i tron till den nåd, i vilken vi stå." (Rom. 5:2)
Ordet tillgång, tillträde till nåden, är ett ord fullt av himmelsk
tröst för arma syndare. Skriften lär, att vi hava en beständig
tillgång till denna nåd. Aposteln säger på andra ställen: "tillgång till
Gud", eller "till Fadern genom Kristus", och i Hebr. 10 kallar han
det "frihet till att ingå uti det heliga genom Jesu blod; vilken Han
har berett oss till en ny och levande väg genom förlåten, d. ä. genom
sitt kött".
O, en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att ingå till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, står oss beständigt öppen! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vadhelst jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag härtills icke trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bebunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, efter aposteln sade: "Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas tankar må varda dig förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall utspy dig utur min mun", hade dock tillträde till nåden, efter Herren tillade: "Jag råder dig, att du köper guld av mig."
Så länge det ännu heter i dag, kan därför allting hjälpas, emedan vi hava alltid tillgång till nåden, vi kunna i dag begynna att fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låtom oss tröstligen framgå till nådestolen, att vi våga få barmhärtighet och finna nåd, på den tid oss hjälp behöves."
Allt grundar sig därpå, att vi hava denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi hava en överstepräst, som kan varkunna sig över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han ock kan evinnerligen göra dem saliga, som genom Honom komma till Gud, och lever alltid och beder alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi hava nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer, att vi kunna genom tron beständigt förbliva i nåden.
Härmed är då den stora, tröstliga sanningen viss och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäva eller rubba vårt nådestånd, så länge vi bliva i tron på Kristus och icke helt avfalla från Honom; utan allt, vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, skall just botas och motägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara år Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en Försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund äro mäktigare, än allt vad möjligen kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt, vad som är syndigt, uppkomma hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har av svåra frestelser blivit kullkastad, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar icke rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet intet råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sig, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här skall det visa sig, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dig själv, eller ock måste du säga, att Guds Son icke är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadren.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt inskriva i hjärtat den sanningen, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är allenast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller ock är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar härom.
Om rättfärdigheten blott till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så är tron vorden onyttig, och löftet är blivet omintet."
Så hava vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
O, en evig tröst, att denna tillgång, denna frihet att ingå till nådestolen, denna nya och levande väg genom förlåten, står oss beständigt öppen! Det är detta, som hjälper i alla händelser, vadhelst jag kan upptäcka om mitt tillstånd, även om jag finner, att jag härtills icke trott, utan varit falsk och bedragen, som Judas eller trollkarlen — även han, som var "full av bitter galla och bebunden i vrånghet", hade tillgång till nåden, efter aposteln sade: "Bättra dig och bed Gud, att ditt hjärtas tankar må varda dig förlåtna;" även den "ljumme", som fick ett så hårt tilltal: "Jag skall utspy dig utur min mun", hade dock tillträde till nåden, efter Herren tillade: "Jag råder dig, att du köper guld av mig."
Så länge det ännu heter i dag, kan därför allting hjälpas, emedan vi hava alltid tillgång till nåden, vi kunna i dag begynna att fly till denna nåd; såsom aposteln på grund av denna tillgång förmanar: "Därför, låtom oss tröstligen framgå till nådestolen, att vi våga få barmhärtighet och finna nåd, på den tid oss hjälp behöves."
Allt grundar sig därpå, att vi hava denna tillgång endast "genom Jesus Kristus", att vi hava en överstepräst, som kan varkunna sig över vår svaghet, en "evig överstepräst", som "har ett oförgängligt prästerskap; varför Han ock kan evinnerligen göra dem saliga, som genom Honom komma till Gud, och lever alltid och beder alltid för dem".
Det är dels av den beständiga tillgången till nåden, dels därav att vi hava nåden endast "genom Jesus Kristus, vår Herre", som det kommer, att vi kunna genom tron beständigt förbliva i nåden.
Härmed är då den stora, tröstliga sanningen viss och bekräftad ur Skriften, att inga brister och skröpligheter, inga skiften av bättre eller sämre stunder, upphäva eller rubba vårt nådestånd, så länge vi bliva i tron på Kristus och icke helt avfalla från Honom; utan allt, vad syndigt som någonsin kan inträffa under vandringen, skall just botas och motägas av en gudomlig nådesanstalt, det i Kristus grundade nådeförbundet - allt skall botas av den evige översteprästen, som är just därtill ingången med sitt eget blod i himmelen, att Han skall vara år Försvarare hos Fadern, såsom Johannes säger: "Detta skriver jag eder, kära barn, att I skolen icke synda; men om någon syndar, då hava vi en Försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Denne försvarare och detta nådeförbund äro mäktigare, än allt vad möjligen kan inträffa i hela vårt liv.
Då Andens ljus hos de trogna uppenbarar och bestraffar allt, vad som är syndigt, uppkomma hos dem mångahanda och svåra prövningar för denna tro.
Den ene har av svåra frestelser blivit kullkastad, känner nu gruvliga hotelser i samvetet och klagar: Jag har gjort ett uppenbart fall, jag är skild ifrån nåden.
Den andra klagar under ihärdiga frestelser: Mitt hjärta är falskt, det älskar synden, det är ostadigt och lösligt, jag vakar icke rätt o. s. v.
En tredje går under långvarig torka, invärtes känslolös och död, såsom en sovande, klagar och vet intet råd, för att bliva rätt vaken och gudfruktig. Allt det fördärv, som vi ärvt av Adam, låter på mångahanda sätt känna sig, när Anden belyser och straffar detsamma.
Är det möjligt, att allt detta elände kan överskylas av nåden?
Ja, berodde nåden till minsta del på oss, vore det omöjligt. Här skall det visa sig, om du tror de orden, att i stå i nåden endast "genom vår Herre Jesus Kristus". Tvivlar du, att allt detta elände, med vilket du ligger vid nådestolen, kan övertäckas av nåden, då måste du antingen grunda din tro till en del på något gott hos dig själv, eller ock måste du säga, att Guds Son icke är en fullkomlig Frälsare och Försvarare hos Fadren.
Denna punkt är därför övermåttan viktig, nämligen att väl fasthålla de orden: "Genom Jesus Kristus", och djupt inskriva i hjärtat den sanningen, att vår rättfärdighet och frid hos Gud är allenast i Honom, som är i Guds åsyn för oss — eller ock är allt förlorat och allt falskt, vad Skriften vittnar härom.
Om rättfärdigheten blott till en del kommer av lagen, "så är Kristus fåfängt död". "Om arvet förtjänas genom lagen, så är tron vorden onyttig, och löftet är blivet omintet."
Så hava vi då sannerligen en evig nåd hos Gud, så sant det sker endast "genom Jesus Kristus, vår Herre".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)