"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt ska vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likväl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, eviga själviskheten i oss reser alltid upp sitt ormhuvud igen, och man vill själv något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; inte kan jag tro när jag är så svag." Man vill inte tro att man alls inget förmår mer än det som är ont. Och härav kommer ofta osägliga kval, anfäktelser, mörker, villfarelser. Isynnerhet om man därtill för sina ögon har en helt annan bild av en kristen än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan väg och kraft än Gud lovat, nämligen om en jämn, beständig, likasom i våra egna händer överlämnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild av en kristen och ännu aldrig hos sej funnit någon motsvarighet till den, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sej, allt Andens verk. Förvirringen och förtvivlan blir också fördubblade därigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskriver Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lovat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödvändigt vara hans egen vilja; han kan ju inte vilja att jag ska vara så svag och syndfull, ja, liksom en slav under djävulen! När han nu inte hör mej ser jag ju att han helt övergivit mej." Då är det snart gjort, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtvivlar.

O, då vore det gott att väl minnas hur Herren för de sina underligen, hur t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till svar: "Låt dej nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga", samt vilken lärdom aposteln tog av detta: "Därför vill jag allrahelst berömma mej av min svaghet, för att, lägg märke till det, för att Kristi kraft ska bo i mej — ty när jag är svag, så är jag stark."

Observera: "när jag är svag, så är jag stark". Det är hemligheten med en kristens styrka! Som ville aposteln säga: Det enda hindret för min styrka är, att jag är för mycket stark i mej själv; ju mer svagheten i mej själv blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mej vad han vill. Och på ett annat ställe berättar aposteln om en lika hård nöd och säger: "Vi var betungade över måttan och över makten, så att vi även tvivlade om livet och satte oss så före, att vi förvisso skulle dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst ska sätta till oss själva, utan till Gud, som uppväcker de döda — som har friat oss från sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få bli vårt enda hopp, så att vi inte har något annat att trösta oss vid än honom, som kan uppväcka de döda. O, då tycks menniskan vara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på! Gud är ingenting att hoppas på, tycker hon! Sådana djur är vi; därför behöver vi väl denna övning, om någonsin den rätta tron och styrkan ska verkas i oss.

Så står det också om Abraham, när han gick för att offra Isak, att han "trodde Gud, som gör de döda levande och kallar på ting som inte är som om de vore. Och han trodde på detta hopp, där inget hopp var". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han ville späka och försöka dej och framdeles göra väl emot dej. Annars måtte du säga i ditt hjärta: Min kraft och mina händers styrka har gjort mej denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty han är den som ger kraft."

Kort sagt: Ju förr vi kommer till grundligt misströstande på all kraft i oss själva, desto förr blir det bättre med oss. Då faller vi i Herrens hand, och hans barmhärtighet är stor. Då säger vi till Herren Kristus: Du ser och vet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helvetet, än jag av mej själv kan något bättre tro eller leva. Släpper du mej, störtar jag från synd till synd, från tvivel till tvivel, från dårskap till dårskap. På dej allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mej förutan kan ni inget göra." "Jag, jag ska göra det, upplyfta och bära och hjälpa."

Och se, då får vi också snart erfara det; för när bara Kristus fått bli vårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stannar vi i en salig förundran över Herren och säger: Hur lätt gick det inte nu, och förr var det mej alldeles omöjligt! Jag märker att allt beror på Guds givande.

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp,
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt ska vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likväl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, eviga själviskheten i oss reser alltid upp sitt ormhuvud igen, och man vill själv något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; inte kan jag tro när jag är så svag." Man vill inte tro att man alls inget förmår mer än det som är ont. Och härav kommer ofta osägliga kval, anfäktelser, mörker, villfarelser. Isynnerhet om man därtill för sina ögon har en helt annan bild av en kristen än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan väg och kraft än Gud lovat, nämligen om en jämn, beständig, likasom i våra egna händer överlämnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild av en kristen och ännu aldrig hos sej funnit någon motsvarighet till den, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sej, allt Andens verk. Förvirringen och förtvivlan blir också fördubblade därigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskriver Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lovat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödvändigt vara hans egen vilja; han kan ju inte vilja att jag ska vara så svag och syndfull, ja, liksom en slav under djävulen! När han nu inte hör mej ser jag ju att han helt övergivit mej." Då är det snart gjort, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtvivlar.

O, då vore det gott att väl minnas hur Herren för de sina underligen, hur t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till svar: "Låt dej nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga", samt vilken lärdom aposteln tog av detta: "Därför vill jag allrahelst berömma mej av min svaghet, för att, lägg märke till det, för att Kristi kraft ska bo i mej — ty när jag är svag, så är jag stark."

Observera: "när jag är svag, så är jag stark". Det är hemligheten med en kristens styrka! Som ville aposteln säga: Det enda hindret för min styrka är, att jag är för mycket stark i mej själv; ju mer svagheten i mej själv blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mej vad han vill. Och på ett annat ställe berättar aposteln om en lika hård nöd och säger: "Vi var betungade över måttan och över makten, så att vi även tvivlade om livet och satte oss så före, att vi förvisso skulle dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst ska sätta till oss själva, utan till Gud, som uppväcker de döda — som har friat oss från sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få bli vårt enda hopp, så att vi inte har något annat att trösta oss vid än honom, som kan uppväcka de döda. O, då tycks menniskan vara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på! Gud är ingenting att hoppas på, tycker hon! Sådana djur är vi; därför behöver vi väl denna övning, om någonsin den rätta tron och styrkan ska verkas i oss.

Så står det också om Abraham, när han gick för att offra Isak, att han "trodde Gud, som gör de döda levande och kallar på ting som inte är som om de vore. Och han trodde på detta hopp, där inget hopp var". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han ville späka och försöka dej och framdeles göra väl emot dej. Annars måtte du säga i ditt hjärta: Min kraft och mina händers styrka har gjort mej denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty han är den som ger kraft."

Kort sagt: Ju förr vi kommer till grundligt misströstande på all kraft i oss själva, desto förr blir det bättre med oss. Då faller vi i Herrens hand, och hans barmhärtighet är stor. Då säger vi till Herren Kristus: Du ser och vet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helvetet, än jag av mej själv kan något bättre tro eller leva. Släpper du mej, störtar jag från synd till synd, från tvivel till tvivel, från dårskap till dårskap. På dej allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mej förutan kan ni inget göra." "Jag, jag ska göra det, upplyfta och bära och hjälpa."

Och se, då får vi också snart erfara det; för när bara Kristus fått bli vårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stannar vi i en salig förundran över Herren och säger: Hur lätt gick det inte nu, och förr var det mej alldeles omöjligt! Jag märker att allt beror på Guds givande.

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp,
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt skall vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likväl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, eviga själviskheten i oss reser alltid upp sitt ormhuvud igen, och man vill själv något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; inte kan jag tro när jag är så svag." Man vill inte tro att man alls inget förmår mer än det som är ont. Och härav kommer ofta osägliga kval, anfäktelser, mörker, villfarelser. Isynnerhet om man därtill för sina ögon har en helt annan bild av en kristen än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan väg och kraft än Gud lovat, nämligen om en jämn, beständig, likasom i våra egna händer överlämnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild av en kristen och ännu aldrig hos sej funnit någon motsvarighet till den, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sej, allt Andens verk. Förvirringen och förtvivlan blir också fördubblade därigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskriver Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lovat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödvändigt vara hans egen vilja; han kan ju inte vilja att jag ska vara så svag och syndfull, ja, liksom en slav under djävulen! När han nu inte hör mej ser jag ju att han helt övergivit mej. Då är det snart gjort, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtvivlar.

O, då vore det gott att väl minnas hur Herren för de sina underligen, hur t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till svar: "Låt dej nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de svaga", samt vilken lärdom aposteln tog av detta: "Därför vill jag allrahelst berömma mej av min svaghet, för att, lägg märke till det, för att Kristi kraft ska bo i mej — ty när jag är svag, så är jag stark."

Observera: "när jag är swag, så är jag stark". Det är hemligheten med en kristens styrka! Som ville aposteln säga: Det enda hindret för min styrka är, att jag är för mycket stark i mej själv; ju mer svagheten i mej själv blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mej vad han vill. Och på ett annat ställe berättar aposteln om en lika hård nöd och säger: "Vi var betungade över måttan och över makten, så att vi även tvivlade om livet och satte oss så före, att vi förvisso skulle dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst ska sätta till oss själva, utan till Gud, som uppväcker de döda — som har friat oss från sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få bli vårt enda hopp, så att vi inte har något annat att trösta oss vid än honom, som kan uppväcka de döda. O, då tycks menniskan vara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på! Gud är ingenting att hoppas på, tycker hon! Sådana djur är vi; därför behöver vi väl denna öfning, om någonsin den rätta tron och styrkan ska verkas i oss.

Så står det också om Abraham, när han gick för att offra Isak, att han "trodde Gud, som gör de döda levande och kallar på ting som inte är som om de vore. Och han trodde på detta hopp, där inget hopp var". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han ville späka och försöka dej och framdeles göra väl emot dej. Annars måtte du säga i ditt hjärta: Min kraft och mina händers styrka har gjort mej denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty han är den som ger kraft."

Kort sagt: Ju förr vi kommer till grundligt misströstande på all kraft i oss själva, desto förr blir det bättre med oss. Då faller v i Herrens hand, och hans barmhärtighet är stor. Då säger vi till Herren Kristus: Du ser och vet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helvetet, än jag av mej själv kan något bättre tro eller leva. Släpper du mej, störtar jag från synd till synd, från tvivel till tvivel, från dårskap till dårskap. På dej allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mej förutan kan ni inget göra." "Jag, jag ska göra det, upplyfta och bära och hjelpa."

Och se, då får vi också snart erfara det; för när bara Kristus fått bli vårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stannar vi i en salig förundran över Herren och säger: Hur lätt gick det inte nu, och förr var det mej alldeles omöjligt! Jag märker att allt beror på Guds givande.

"Väx i nåden och vår Herres och Frälsares Jesu Kristi kunskap." (2 Petr. 3:18)

Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt skall vara beroende av Kristus!

Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.

Och likwäl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, ewiga sjelfwiskheten i oss uppreser alltid sitt ormahufwud igen, och man will sjelf något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; icke kan jag tro, när jag är så swag." Man will icke tro, att man alls intet förmår, mer än det, som är ondt. Och häraf komma ofta osägliga qwal, anfäktningar, mörker, willfarelser. Isynnerhet om man derjemte har för sina ögon en hel annan bild af en christen, än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan wäg och kraft, än Gud lofwat, nemligen om en jemn, beständig, likasom i wåra egna händer öfwerlemnad kraft, till tro, frid och starkhet.

När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild af en christen och ännu aldrig hos sig funnit någon motswarighet dertill, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sig, allt Andens werk. Förwirringen och förtwiflan blifwa ock fördubblade derigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskrifwer Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lofwat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödwändigt wara hans egen wilja; Han kan ju icke wilja, att jag skall wara så swag och syndfull, ja, lika som en slaf under djefwulen! När Han nu icke hör mig, ser jag ju, att Han har helt öfwergifwit mig. Då är det snart gjordt, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtwiflar.

O, då wore det godt att wäl minnas, huru Herren förer de sina underligen, huru t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till swar: "Låt dig nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de swaga", samt hwilken lärdom apostelen häraf tog: "Derföre will jag allrahelst berömma mig af min swaghet, på det, märk, på det Christi kraft skall bo i mig — ty när jag är swag, så är jag stark."

Märk, "när jag är swag, så är jag stark". Det är hemligheten af en christens starkhet! Som wille apostelen säga: Det enda hindret för min starkhet är, att jag är för mycket stark i mig sjelf; ju mer swagheten i mig sjelf blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mig, hwad Han will. Och på annat ställe berättar apostelen om en lika hård nöd och säger: "Wi woro förtungade öfwer måttan och öfwer makten, så att wi ock twiflade om lifwet och satte oss så före, att wi skulle wisserligen dö; det skedde fördenskull, att wi ingen tröst skola sätta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda — hwilken har friat oss af sådan död och ännu dagligen friar."

På detta sätt måste dock Gud få blifwa wårt enda hopp, så att wi icke hafwa något annat att trösta oss wid än Honom, som kan uppwäcka de döda. O, då tyckes menniskan wara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på. Gud är ingenting att hoppas uppå, tycker hon! Sådana djur äro wi; derföre behöfwa wi wäl denna öfning, om någonsin den rätta tron och starkheten skall werkas i oss.

Så står det ock om Abraham, när han gick att offra Isaac, att han "trodde Gud, hwilken gör de döda lefwande och kallar de ting, som icke äro, likasom de wore. Och han trodda på det hopp, der intet hopp war". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han wille späka och försöka dig och framdeles göra wäl emot dig. Annars måtte du säga i ditt hjerta: Min kraft och mina händers starkhet hafwa gjort mig denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty Han är den, som gifwer kraft."

Korteligen: Ju förr wi komma till grundligt misströstande på all kraft i oss sjelfwa, desto förr blir det bättre med oss. Då falla wi i Herrens hand, och hans barmhertighet är stor. Då säga wi till Herren Christus: Du ser och wet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helwetet, än jag kan af mig sjelf något bättre tro eller lefwa. Släpper du mig, störtar jag från synd till synd, från twifwel till twifwel, från dårskap till dårskap. På dig allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mig förutan kunnen I intet göra." "Jag, jag skall göra det, upplyfta och bära och hjelpa."

Och si, då få wi ock snart erfara det; ty när blott Christus fått blifwa wårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stanna wi i en salig förundran öfwer Herren och säga: Huru lätt gick det icke nu, och förr war det mig alldeles omöjligt! Jag märker, att det beror allt på Guds gifwande.