"Vi gingo alla i villfarelse såsom får; var och en såg uppå sin väg. Men Herren kastade allas våra synder uppå honom." (Jes. 53:6)

Vad som här åsyftas, vad här egentligen är frågan, vari vi gingo i villfarelse och sågo var och en på sin väg, det märker jag av det, som Gud då gjorde till bot för detta irrande, nämligen: men Herren kastade allas våra synder uppå Honom. Jag märker då, att det var i fråga om synden och vår frälsning, det var i fråga om vägen till himmelen.

Nu, betänk då, vad Herrens Ande här anmärker såsom vår stora huvudvillfarelse i den frågan, nämligen: Var och en såg uppå sin väg. Var och en ser på något eget görande.

Den ene tänker: Om jag blott kunde vara rätt allvarlig i min gudaktighet, rätteligen älska och frukta Gud, skulle jag hoppas nåd. Men detta är att gå i villfarelse, säger här profeten. Det förslår inte; du är för mycket fördärvad, du är alldeles förtappad med allt, vad du gör.

Den andre tänker: Om jag blott kunde rätt bittert känna och ångra min synd, rätt allvarligt vaka och strida emot den, skulle jag hoppas nåd; men det är att "gå i villfarelse", säger profeten; det är allt förgäves, vad helst du gör, det fordras en helt annan man.

Men vill du veta, vad som gäller, så hör: Herren kastade allas våra synder uppå Honom. - endast detta gäller. Herren såg med barmhärtighet på vårt ömkliga strävande i syndens dy, och Han varkunnade sig och gav oss en man, som skulle bära allas våra synder: Honom, som av ingen synd visste, har Han för oss gjort till synd.

Hela världens alla synder blevo genom den stora tillräknelselagen "kastade" på en enda man. Herren avdömde, att allas våra synder skulle vara hans, så att Han skulle betala och plikta för dem. Våra synder äro icke mer våra, utan hans. Och att vi måtte vara desto tryggare, säger profeten, att det är icke vi, som lagt våra synder pä Honom, utan Herren — Herren kastade. Det är Herrens egen gärning och välbehag, och Han måste väl mena och vara nöjd med, vad Han själv gjort!

Såsom Johannes därför säger: Si, Guds Lamm, som borttager världens synd. Märk: Guds Lamm! d. ä. det Lamm, som Gud har bestämt till vår försoning, det enda, som Gud vill hava för våra synder. Därför säger ock Jesus, att Fadern fördenskull älskade Honom, att Han utgav sitt liv.

Vad kan då vara tryggare? Gud måste väl vara nöjd med sin egen vilja.

Märk det, du arma, syndiga, förtorkade och betryckta själ, att det är Guds egen gärning, som frälsar dig, det är Fadern själv, som givit denna försoning. Vad är det då för en Gud, som kan anklaga dig för din synd? Ty Gud i himmelen, som är din Herre, och for vilken du så högligen fruktar, Han har själv lagt din synd icke på dig, utan på Kristus, till hjälp emot alla lagens hotelser.

Skulle nu icke den, som har ett ont samvete, hava del i denna försoning, hava här sin frälsning och tröst, vem skall då hava det? Ty en försoning kan ju icke vara given för några rättfärdiga, utan endast för straffskyldiga. 

O, den eviga, obegripliga kärleken! Syndare, som hava ett ont samvete, skola nu få hava frid! Tack och pris, o Gud!

Kan du endast tro detta, vilket ju är den stora huvudläran i allt Guds ord, överräkna sedan, huru mycket du väger emot denna försoning, huru mycket allt ditt förskräckliga fördärv, din ondska och dödhet väger emot Guds egen Sons död! Märker du icke, att alla människor äro emot Guds Son ett intet?

Ja, då Herren liknat sig vid en god herde och sagt, att Han låter sitt liv för fåren, så led dig vid denna bild till någon besinning. Föreställ dig, att ett får kunde hava moralisk skuld och hade med sin ondska ådragit sig en dödsdom, men att detta får hade en så besynnerligt öm herde, att denne ville giva sitt liv för det arma fåret — tänk, en människa gåve sitt liv för ett fårs försonande — tycker du icke, att detta vore en övermåttan dyr försoning för ett får? Tycker du icke, att det fåret vore tillräckligt väl försonat?

Men är icke Guds evige Sons död för människorna en lika stor, ja, en ännu omätligt större försoning för oss? Tycker du icke, att du försvinner i den omätliga storheten av denna försoning? Ja att alla dina synder, så svåra de än i sig själva äro, likväl här bliva till intet? Och just detta var Faderns mening och vilja, att våra synder skulle sålunda bliva till intet, "på det vi skulle hava frid".

Kan du sålunda blott och allenast i Kristus hava din frid, då har du rätteligen förstått Honom, då har du fattat evinnerligt liv — och med dina många uselheter skall väl denne gode Herden sedan finna råd. Det är Han, som skall sörja även för dessa. Du är blott ett eländigt får inför Honom. Han vill själv göra allting; fåret skall endast höra herderösten. Blott hören, så får eder själ leva. Gud föröke oss tron!

Guds rena Lamm oskyldig,
på korset för oss slaktad,
alltid befunnen tålig,
fastän du var föraktad,
vår synd på dig du tagit
och dödens makt nedslagit.
Pris vare dig, o Jesus!