"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sej själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att ha jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville ange de hinder som avhåller själar från Guds rike nämnde Han dessa. (Luk. 14:18-24). Att älska far eller mor är inte bara oskyldigt utan befallt; men "den, som älskar far eller mor mer än mej", säger Kristus, "kan inte vara min lärjunge", kan inte gå in i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, hur skulle hon frukta för begär som har så oskyldiga föremål? Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju inget ont, det jag söker; har inte också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle inte jag också få söka sådant o. s. v., — men vill aldrig ge akt på om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken intar själ och hjärta så att Gud, hans nåd och hans välbehag blir ett intet jämfört med den, blir för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, på det ger den arma människan inte akt — hon är inte nog uppriktig mot sej själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fast hon även känner att hon påtagligen är fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl inte mer göra motstånd. Hon vill inte ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder inte bara de ting som är i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse osv till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "är av världen", "denna världens barn". Dessa utgör djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och dra dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Hur många bedrövliga exempel ser man inte på detta! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte  nu det som är ovantill. Men om någon tid märkte han att många av hans fordna bekanta inte mer anlitade honom, han hade en minskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han inte längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att dölja sin kristendom, ställa sej världen lik, dra sej bort ifrån sådana kristna som är föraktade av världen, hålla sej till sådana som världen fördrar och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — kort sagt: han började att bara ställa sej så att världens barn inte skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått ge efter, göra dem till viljes, att delta i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall i världens nät händer inte bara hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en präst. De har kommit till Jesus, men kan inte stå ut med att se sej föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börjar söka återvinna världens vänskap och ställa sej världen lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken ska omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, inte skilja sej ifrån den. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det ska alltid gå så försiktigt och vackert tillväga att man inte stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över världen. Och när den arma själen inte i tid ger akt på detta, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortsätter att "dra i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphävd — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mej och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunnar domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sej själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att ha jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville ange de hinder som avhåller själar från Guds rike nämnde Han dessa. (Luk. 14:18-24). Att älska far eller mor är inte bara oskyldigt utan befallt; men "den, som älskar far eller mor mer än mej", säger Kristus, "kan inte vara min lärjunge", kan inte gå in i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, hur skulle hon frukta för begär som har så oskyldiga föremål? Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju inget ont, det jag söker; har inte också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle inte jag också få söka sådant o. s. v., — men vill aldrig ge akt på om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken intar själ och hjärta så att Gud, hans nåd och hans välbehag blir ett intet jämfört med den, blir för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, på det ger den arma människan inte akt — hon är inte nog uppriktig mot sej själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fast hon även känner att hon påtagligen är fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl inte mer göra motstånd. Hon vill inte ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder inte bara de ting som är i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse osv till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "är av världen", "denna världens barn". Dessa utgör djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och dra dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Hur många bedrövliga exempel ser man inte på detta! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte  nu det som är ovantill. Men om någon tid märkte han att många av hans fordna bekanta inte mer anlitade honom, han hade en minskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han inte längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att dölja sin kristendom, ställa sej världen lik, dra sej bort ifrån sådana kristna som är föraktade av världen, hålla sej till sådana som världen fördrar och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — kort sagt: han började att bara ställa sej så att världens barn inte skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått ge efter, göra dem till viljes, att delta i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall i världens nät händer inte bara hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en präst. De har kommit till Jesus, men kan inte stå ut med att se sej föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börjar söka återvinna världens vänskap och ställa sej världen lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken ska omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, inte skilja sej ifrån den. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det ska alltid gå så försiktigt och vackert tillväga att man inte stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över världen. Och när den arma själen inte i tid ger akt på detta, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortsätter att "dra i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphävd — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mej och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunnar domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sej själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att ha jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville ange de hinder som avhåller själar från Guds rike nämnde Han dessa. (Luk. 14:18-24). Att älska far eller mor är inte bara oskyldigt utan befallt; men "den, som älskar far eller mor mer än mej", säger Kristus, "kan inte vara min lärjunge", kan inte gå in i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, hur skulle hon frukta för begär som har så oskyldiga föremål? Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju inget ont, det jag söker; har inte också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle inte jag också få söka sådant o. s. v., — men vill aldrig ge akt på om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken intar själ och hjärta så att Gud, hans nåd och hans välbehag blir ett intet jämfört med den, blir för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, på det ger den arma människan inte akt — hon är inte nog uppriktig mot sej själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fast hon även känner att hon påtagligen är fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl inte mer göra motstånd. Hon vill inte ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder inte bara de ting som är i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse osv till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "är av världen", "denna världens barn". Dessa utgör djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och dra dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Hur många bedrövliga exempel ser man inte på detta! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte  nu det som är ovantill. Men om någon tid märkte han att många av hans fordna bekanta inte mer anlitade honom, han hade en minskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han inte längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att dölja sin kristendom, ställa sej världen lik, dra sej bort ifrån sådana kristna som är föraktade av världen, hålla sej till sådana som världen fördrar och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — kort sagt: han började att bara ställa sej så att världens barn inte skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått ge efter, göra dem till viljes, att delta i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall i världens nät händer inte bara hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en präst. De har kommit till Jesus, men kan inte stå ut med att se sej föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börjar söka återvinna världens vänskap och ställa sej världen lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken ska omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, inte skilja sej ifrån den. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det ska alltid gå så försiktigt och vackert tillväga att man inte stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över världen. Och när den arma själen inte i tid ger akt på detta, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortsätter att "dra i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphävd — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mej och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunnar domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sig själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att hava jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville uppgiva de hinder, som avhålla själar från Guds rike, nämnde Han dessa. Luk. 14:18—24. Att älska fader eller moder är icke blott oskyldigt, utan befallt; men "den, som älskar fader eller moder mer än mig", säger Kristus, "kan icke vara min lärjunge", kan icke ingå i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, huru skulle hon frukta för begär, som hava så oskyldiga föremål! Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju intet ont, det jag söker; hava icke också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle icke jag också få söka sådant o. s. v., men vill aldrig giva akt på, om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken så intager själ och hjärta, att Gud, hans nåd och hans välbehag bliva däremot ett intet, bliva för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, därpå ger den arma människan icke akt — hon är icke nog uppriktig mot sig själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fastän hon även känner, att hon är påtagligen fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl icke mer göra motstånd. Hon vill icke ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder icke blott de ting, som äro i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse etc. till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "äro av världen", "denna världens barn". Dessa utgöra djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och draga dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Huru många bedrövliga exempel ser man icke härpå! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte  nu det, som är ovantill. Men om någon tid förmärkte han, att många hans fordna bekanta icke mer anlitade honom, han hade en förminskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han icke längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att fördölja sin kristendom, ställa sig världen lik, draga sig bort ifrån sådana kristna, som äro av världen föraktade, hålla sig till sådana, som världen fördrager och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — korteligen: han började att blott ställa sig så, att världens barn icke skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått giva efter, göra dem till viljes, att deltaga i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom, vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra, vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall uti världens nät händer icke blott hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en prest. De hava kommit till Jesus, men kunna icke hålla ut med att se sig föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börja söka återvinna världens vänskap och ställa sig henne lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken skall omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, icke skilja sig ifrån henne. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det skall alltid gå så försiktigt och vackert tillväga, att man icke stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över henne. Och när den arma själen icke i tid giver akt härpå, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortfar att "draga i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphäven — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mig och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunna domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.

Ve sådan fröjd, som drar oss bort
från glädjen utan ände!
Ve sådan lust, som är så kort
och slutar i elände!
Ve sådan glans och rikedom,
som när oss döden nalkas
oss lämnar kvar med törstig gom
att evigt aldrig svalkas!

Nej, Jesus, ge mej kamp och nöd
långt hellre här i världen,
än helvete och avgrundsglöd
bakpå den sista färden!
Men får jag gods och guld, så gör
mej snar att mej förbarma
och med din nåd mitt hjärta rör
till hjälp åt dina arma!

"Vad kommer det människan till godo, om hon vunne hela världen och förtappade sig själv?" (Luk. 9:25)

Det är ju en oskyldig sak att hava jordagods eller avelsgård eller hustru; men då Kristus ville uppgiva de hinder, som avhålla själar från Guds rike, nämnde Han dessa. Luk. 14:18—24. Att älska fader eller moder är icke blott oskyldigt, utan befallt; men "den, som älskar fader eller moder mer än mig", säger Kristus, "kan icke vara min lärjunge", kan icke ingå i Guds rike.

När nu människan går i andlig lättja och säkerhet, huru skulle hon frukta för begär, som hava så oskyldiga föremål! Nej, då ser hon endast på föremålets art och tänker: det är ju intet ont, det jag söker; hava icke också de heliga haft jordagods, avelsgård eller en maka; skulle icke jag också få söka sådant o. s. v., men vill aldrig giva akt på, om sökandet är avgudiskt, egenvilligt och själviskt, om saken så intager själ och hjärta, att Gud, hans nåd och hans välbehag bliva däremot ett intet, bliva för obetydliga för att kunna tillfredsställa och förnöja själen. Nej, därpå ger den arma människan icke akt — hon är icke nog uppriktig mot sig själv att undersöka detta.

Omsider går det därhän, att fastän hon även känner, att hon är påtagligen fången av en avgud och hårt fängslad, kan hon likväl icke mer göra motstånd. Hon vill icke ens vara fri från sin kärlek därtill; och då — då ser det illa ut med nådelivet.

Men djävulen använder icke blott de ting, som äro i världen, ögonens begärelse, köttets begärelse etc. till att fånga trogna själar, utan också de människor, som "äro av världen", "denna världens barn". Dessa utgöra djävulens villiga och trogna tjänare att än med fiendskap, hot och förföljelse skrämma, hindra eller uttrötta de trogna; än att locka och draga dem med löften, smicker och vänligt bemötande.

Huru många bedrövliga exempel ser man icke härpå! Där är t. ex. en hantverkare: han hade av Guds nåd blivit kallad, väckt och benådad, hade gått ut från orättfärdigheten, från flärd och världslikställighet och sökte nu det, som är ovantill. Men om någon tid förmärkte han, att många hans fordna bekanta icke mer anlitade honom, han hade en förminskning i rörelsen och inkomsten. Snart kunde han icke längre hålla ut och bida efter Herren, utan fattade den tanken, att det vore honom alldeles nödvändigt att återvinna världens vänskap. Nu började han att fördölja sin kristendom, ställa sig världen lik, draga sig bort ifrån sådana kristna, som äro av världen föraktade, hålla sig till sådana, som världen fördrager och berömmer, samt till hyggligare världsmänniskor — korteligen: han började att blott ställa sig så, att världens barn icke skulle misstänka honom för att vara någon annan än de, eller att han hyste någon svår tanke om deras själstillstånd; han började i smått giva efter, göra dem till viljes, att deltaga i deras kretsar och vackrare världsnöjen. Och nu är världen mycket vänlig och glad i hoppet om honom, snart leder hon honom, vart hon vill — efter något år kan han både dricka och spela med världen och göra, vad helst köttet lyster.

Sådant olyckligt fall uti världens nät händer icke blott hantverkare, utan människor av alla stånd och villkor: här en köpman, där en studerande, här en jungfru, där en prest. De hava kommit till Jesus, men kunna icke hålla ut med att se sig föraktade av världen, tillbakasatta, förföljda, se sitt goda namn och rykte, sin utkomst, sitt bröd, sin befordran lida — de börja söka återvinna världens vänskap och ställa sig henne lika.

Men tänke ingen, att någon av dem då säger: Jag är svag för världen. Nej, utan den ömkliga saken skall omklädas med talet om en kristens frihet, ja, en kristens plikt att, för att gagna världen, icke skilja sig ifrån henne. Men aldrig kommer stunden, då detta gagn, denna tjänst skall bevisas världen med någon allvarlig varning, ty det skall alltid gå så försiktigt och vackert tillväga, att man icke stöter och förargar.

Därav kommer då, att den fria, djärva världen mer råder över det fromma, undfallande barnet än detta över henne. Och när den arma själen icke i tid giver akt härpå, bryter upp, "går ut och gråter bitterligen", utan fortfar att "draga i ok med de otrogna", blir hon omsider en träl under det oket, under världen och människogunsten. Den andliga nådekraften är försvunnen, vänskapen med Gud upphäven — ty "världens vänskap är Guds ovänskap" — och sambandet med de trogna upplöst, såsom alltid det ena följer av det andra. "Demas har övergivit mig och fått kärlek till denna världen." Och då en sådan själ nu undviker de personer och böcker, som förkunna domen över ett sådant tillstånd, går hon mer och mer till förhärdelse, vilket dessutom ligger i naturen av varje avfall.