"Lägg er nu vinn om att ni i er tro låter finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När han blev bannad, bannade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tro inget gäller, 
bön inte heller, 
som inte åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn! 

"Lägg er nu vinn om att ni i er tro låter finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med Honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas Honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När Han blev bannad, bannade Han inte igen, och när Han led hotade Han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tron inget gäller, 
bönen ej heller, 
om den ej åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn! 

"Lägg er nu vinn om att ni i er tro låter finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man inte beständigt tänker på hur man med all flit må bevisa sin tro i ett gudfruktigt leverne! Allt som tjänar till liv och gudaktighet är oss givet, så att vi inte för vår svaghet behöver vara syndens trälar; och vi har de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, som sträcka sej ända därhän och redan i tiden medför, att vi blir delaktiga av Guds natur och ska i evighet leva med Honom!

Skulle vi inte då den lilla tid som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu bara leva för Honom som givit oss allt detta, bara söka att täckas Honom och bidra till hans pris och därför lägga oss vinn om att i vår tro må finnas dygd?

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Be Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter börja något bättre!

Då aposteln säger: "att i eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville att vår tro inte skulle vara ett dött, overksamt vetande eller bara ett lättjefullt vilande; utan då vi tror så herrliga ting som Guds löften innehåller, ska vi också i all vår umgängelse bevisa oss som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något som är både bedrövligt och besynnerligt: själar, som verkligen tycks vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det som om de inte visste att den nåd de tagit emot skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kan de så helt förbise, som om det inte visste att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen har något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han också själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln som jag skrivit till er, i vilken jag uppväcker och förmanar ert rena sinne."

O måtte nu var och en som läser detta genast gå till sig själv och eftersinna, om det inte kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt som han ännu försummar, någon synd som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Alltså: Du som tror och är benådad, men t.ex. dras med ett styvt och vresigt sinne, ge akt på detta, döda detta, släpp det inte löst, utan följ din Frälsares exempel: När Han blev bannad, bannade Han inte igen, och när Han led hotade Han inte, utan ställde hämnden till den som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men dras med någon svår köttets begärelse, akta dej! Hör apostelns ord: "Jag förmanar er, såsom främmande och elända, att ni tar er tillvara för köttsliga begärelser som strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du först och sist vill tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du inte är rätt nykter och vakande, och blir du inte vaken ska dessa törnen kväva den goda säden i dej, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, bara i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör inte det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men tillsluter ditt hjärta, hur förblir Guds kärlek i dej? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dej och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att det i tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använd all flit på detta; be Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sej i allt ert leverne! Gud förlåte oss allt vad som kan brista i detta — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

Jesus, lär mej vandra
glad i dina bud,
såsom Enok fordom
vandrade med Gud!

Må jag inte leva
själviskhetens liv!
Andens lag, o Herre,
i mitt hjärta skriv!

Låt mej gå och tjäna
mina syskon här,
glädja sorgsna hjärtan
som i mörker är.

Sänd mej vart du önskar,
bara jag är din,
och, närhelst du kallar,
går i glädjen in!

"I dygden beskedlighet." (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så lägg er nu därom all vinning, att ni i er tro låter finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen ska inte bara utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan ska också se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får inte gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är inte även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänker, hur mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastaren rum" och svaga själar anstöt — o, så viktigt det då bör bli för oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, så att inte en skalk gömmer sej under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten inte är Guds ära och själars väl man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sej efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, så nödvändigt det är att strängt ge akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är bara människogunst och köttslig ro.

Vi vill nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du också ger akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du inte ska göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sej emot dej, ty då ska din förmaning alltid tas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dej och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drivs av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man inte får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller också brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finns hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dej om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra människors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du inte råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordrar — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det ni gör, vare sej ni äter eller dricker, gör det allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är alltså, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tron inget gäller, 
bönen ej heller, 
om den ej åtföljs av kärlekens verk.

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn! 

"I dygden beskedlighet" (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen skall icke blott utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan skall ock  se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får icke gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är icke även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänka, huru mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastarena rum" och svaga själar anstöt — o, huru viktigt det då bör bliva oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, att icke en skalk gömmer sig under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten icke är Guds ära och själars väl, man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sig efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, huru nödigt det är att strängt giva akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl, du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är blott människogunst och köttslig ro.

Vi vilja nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du ock giver akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du icke skall göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sig emot dig, ty då skall din förmaning alltid tagas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dig och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drives av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man icke får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller ock brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finnes hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dig om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra menniskors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du icke råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordra — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det I gören, evad I äten eller dricken, det gören allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är således, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tron inget gäller, 
bönen ej heller, 
om den ej åtföljs av kärlekens verk.

"Läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften, som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man icke beständigt tänker på, huru man med all flit må bevisa sin tro i ett gudligt leverne. Allt, vad till liv och gudaktighet tjänar, är oss givet, så att vi icke behöva för vår svaghet vara syndens trälar; och vi hava de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, vilka sträcka sig ända därhän och redan i tiden medföra, att vi varda delaktiga av Guds natur och skola i evighet leva med Honom!

Skulle vi icke då den lilla tid, som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu blott leva för Honom, som givit oss allt detta, blott söka att täckas Honom och bidraga till hans pris och därför lägga oss därom all vinning, att uti vår tro må finnas dygd.

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Bed Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter begynna något bättre!

Då aposteln säger: "att uti eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville, att vår tro icke skulle vara ett dött, overksamt vetande eller blott ett lättjefullt vilande; utan då vi tro så herrliga ting, som Guds löften innehålla, skola vi också bevisa oss uti all vår umgängelse, som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något, som är både bedrövligt och besynnerligt, själar, som tyckas verkligen vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det, såsom visste de icke, att den nåd, de emottagit, skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kunna de så helt förbise, som visste de icke, att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen hava något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han ock själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln, som jag skrivit eder till, i vilken jag uppväcker och förmanar edert rena sinne."

O, måtte nu var och en, som detta läser, genast gå till sig själv och eftersinna, om det icke kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt, som han ännu försummar, någon synd, som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott, som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Således: Du, som tror och är benådad, men t.ex. drages med ett styvt och vresigt sinne, giv akt på detta, döda detta, släpp det icke löst, utan följ din Frälsares exempel: När Han blev bannad, bannade Han icke igen, och när Han led, hotade Han icke, utan ställde hämnden till den, som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men drages med någon svår köttets begärelse, vakta dig! Hör apostelns ord: "Jag förmaner eder, såsom främmande och elända, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du vill först och sist tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du icke är rätt nykter och vakande, och blir du icke vaken, skola dessa törnen kväva den goda säden i dig, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, blott i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting, som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör icke det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att  den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men sluter ditt hjärta till, huru blir Guds kärlek i dig? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dig och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att uti tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använden därpå all flit; bedjen Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sig i allt edert leverne! Gud förlåte oss allt, vad häri kan brista — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften, Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

"I dygden beskedlighet" (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen skall icke blott utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan skall ock  se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får icke gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är icke även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänka, huru mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastarena rum" och svaga själar anstöt — o, huru viktigt det då bör bliva oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, att icke en skalk gömmer sig under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten icke är Guds ära och själars väl, man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sig efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, huru nödigt det är att strängt giva akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl, du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är blott människogunst och köttslig ro.

Vi vilja nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du ock giver akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du icke skall göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sig emot dig, ty då skall din förmaning alltid tagas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dig och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drives av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man icke får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller ock brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finnes hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dig om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra menniskors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du icke råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordra — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det I gören, evad I äten eller dricken, det gören allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är således, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.

Har du ett större ljus än din broder, 
visa då detta i kärlek, ty märk: 
Tron inget gäller, 
bönen ej heller, 
om den ej åtföljs av kärlekens verk.

Läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd." (2 Petr. 1:5)

När man rätt betänker alla de dyra löften, som Gud givit oss, kan man vilja förgås av grämelse över sin förskräckliga kallsinnighet och olydnad, att man icke beständigt tänker på, huru man med all flit må bevisa sin tro i ett gudligt leverne. Allt, vad till liv och gudaktighet tjänar, är oss givet, så att vi icke behöva för vår svaghet vara syndens trälar; och vi hava de allrastörsta och dyraste löften av Gud själv, som omöjligt kan ljuga — löften, vilka sträcka sig ända därhän och redan i tiden medföra, att vi varda delaktiga av Guds natur och skola i evighet leva med Honom!

Skulle vi icke då den lilla tid, som återstår att leva i köttet, låta det vara vår högsta omsorg att nu blott leva för Honom, som givit oss allt detta, blott söka att täckas Honom och bidraga till hans pris och därför lägga oss därom all vinning, att uti vår tro må finnas dygd.

O, betänk dock detta, du som är ett benådat Guds barn! Bed Gud om förlåtelse för all din försummelse och om nåd att hädanefter begynna något bättre!

Då aposteln säger: "att uti eder tro må finnas dygd", betecknar dygd här ett heligt nit, kraft och drift till det goda. Aposteln ville, att vår tro icke skulle vara ett dött, overksamt vetande eller blott ett lättjefullt vilande; utan då vi tro så herrliga ting, som Guds löften innehålla, skola vi också bevisa oss uti all vår umgängelse, som det anstår ett så benådat och lyckligt folk här på jorden.

Man ser ofta i detta avseende något, som är både bedrövligt och besynnerligt, själar, som tyckas verkligen vara komna till ett nytt andligt liv, men på samma gång är det, såsom visste de icke, att den nåd, de emottagit, skulle användas i levernet till den gamla människans dödande; ty en och annan oart kunna de så helt förbise, som visste de icke, att varje synd måste korsfästas och dödas.

Om nu dessa dock verkligen hava något andligt liv, bevisar ett sådant förhållande alltid en andlig sömnaktighet och lättja, och det är egentligen från denna, som aposteln här vill väcka oss, då han yrkar, att i vår tro må finnas dygd — nit, kraft, verksamhet. Så säger han ock själv om sitt ändamål med detta brev: "Detta är nu den andra episteln, som jag skrivit eder till, i vilken jag uppväcker och förmanar edert rena sinne."

O, måtte nu var och en, som detta läser, genast gå till sig själv och eftersinna, om det icke kan finnas hos honom något sådant förhållande — någon kristlig plikt, som han ännu försummar, någon synd, som han ännu icke uppriktigt korsfäster; ty i dessa två stycken måste gudaktighetens kraft bevisas, nämligen att göra allt gott, som i vår kallelse är möjligt, samt undfly och korsfästa synden.

Således: Du, som tror och är benådad, men t.ex. drages med ett styvt och vresigt sinne, giv akt på detta, döda detta, släpp det icke löst, utan följ din Frälsares exempel: När Han blev bannad, bannade Han icke igen, och när Han led, hotade Han icke, utan ställde hämnden till den, som dömer rätt. —

Du som tror och är benådad, men drages med någon svår köttets begärelse, vakta dig! Hör apostelns ord: "Jag förmaner eder, såsom främmande och elända, att I förvaren eder för köttsliga begärelser, vilka strida emot själen." —

Du som tror och är benådad, men har hjärtat så intaget av jordiska ting, dina jordagods, din köpenskap m. m., att du vill först och sist tänka på och tala om dessa, vet, att detta är ett betänkligt tecken, att du icke är rätt nykter och vakande, och blir du icke vaken, skola dessa törnen kväva den goda säden i dig, så att du blir en falsk kristen, i hjärtat jordisk, blott i munnen och några fromma iakttagelser andlig. —

Du som tror och äger alla dessa herrliga ting, som Gud i Kristus givit oss, men kan se dina medmänniskor i andlig död och säkerhet gå emot en evig fördömelse, och du gör icke det minsta till deras väckande, du talar med dem allt annat och vet i tysthet deras stundande ofärd, o, vakna, bed Gud om en så uppriktig kärlek, att den beständigt arbetar i ditt inre, så att du söker något tillfälle och sätt att tjäna dina medmänniskor till frälsning. —

Du som tror och är benådad, men ser din fattiga broder nödställd och äger medel att hjälpa honom, men sluter ditt hjärta till, huru blir Guds kärlek i dig? Döda här ditt kött, som vill behålla allting för dig och de dina.

Se, av sådana exempel kan du märka, vad det är, att uti tron finnes dygd, helig kraft och nitälskan.

Nu säger aposteln: använden därpå all flit; bedjen Gud om hans Helige Ande till att så tro och så älska, att det bevisar sig i allt edert leverne! Gud förlåte oss allt, vad häri kan brista — och uppfylle oss så med fröjden och kraften av de dyra och allrastörsta löften, Han givit oss, att någon verklig förbättring måtte följa!

"I dygden beskedlighet" (2 Petr. 1:5)

Då aposteln Petrus i sitt andra brev förmanat de troende: "Så läggen eder nu därom all vinning, att I uti eder tro låten finnas dygd", tillägger han: "Och i dygden beskedlighet." Ett besynnerligt ord, men rikt på hälsosam lärdom, och det även för de mest nitiska kristna. Vad betyder då detta: "i dygden beskedlighet?" Ordet betyder egentligen kunskap, visdom, förståndighet.

Se här är lärdomen! En sann kristen skall icke blott utöva "dygd", heligt nit och kraft, utan skall ock se till, att han utövar den på det förståndigaste sätt, med visdom och urskiljning; han får icke gå blindvis till väga, utan, med bön om upplysning av Herrens Ande, beständigt eftersinna, vad som för varje tillfälle är det visaste och mest tjänliga för befrämjandet av Guds ära och människors välfärd. Är icke även detta en högst viktig förmaning! Ja, när vi rätt betänka, huru mångkonstig satan är till att förvilla oss, och huru stor skada och förargelse det åstadkommer, då en kristen i välment, men ovist nit begår någon "galenskap i Israel", "giver lastarena rum" och svaga själar anstöt — o, huru viktigt det då bör bliva oss, att med rädsla för vår egen ande oupphörligt bedja Gud om hans ljus, oupphörligt söka erhålla mer och mer kunskap om, vad som är Guds goda, behagliga och fullkomliga vilja.

Men o, vilken uppriktig ande och sträng uppmärksamhet på hjärtat här fordras, att icke en skalk gömmer sig under föregivandet av denna visdom, då det likväl i verkligheten icke är Guds ära och själars väl, man söker, utan endast människogunst och köttslig ro, så att din visdom och försiktighet egentligen utgör ett naturens slingrande undan korset, undan människors hat och förföljelse. O, vad hjärtat är falskt, vad vägen är smal! Den ene föraktar ordets lära om visdom och ödmjukhet, med förebärande av "uppriktighet" och heligt nit; den andre är ett kraftlöst salt, som mistat sin sälta och därför har så lätt att böja sig efter allas smak, men kallar detta vishet och försiktighet. O, huru nödigt det är att strängt giva akt på hjärtat, på bevekelsegrunderna, om det verkligen är Guds ära och människors väl, du söker och  verkligen befrämjar, eller om det är blott människogunst och köttslig ro.

Vi vilja nu med några exempel ur närvarande förhållanden visa, vad det är: "i dygden "beskedlighet". Det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du nitälskar om Guds ära och hans rikes tillväxt, söker väcka de sovande och förmana de osediga; men "beskedlighet", förstånd och urskiljning är, att du ock giver akt på det rätta sättet och den rätta stunden. Den rätta "stunden" är i allmänhet den första stunden, eller att du genast straffar den synd du ser; men visheten kräver ofta, att du icke skall göra så — t. ex. då din nästa är i ett retat tillstånd, eller då han nyss förgått sig emot dig, ty då skall din förmaning alltid tagas såsom en yttring av din egen förtrytelse; utan välj tvärtom ett tillfälle, då mellan dig och honom råder det bästa förhållande, att han må inse, att du drives av kärlek.

Det rätta "sättet" är i allmänhet att avpassa bestraffningen efter förseelsen, att hårdare bestraffa ett svårare fel och lindrigare ett mindre. Men visheten lär ofta, att man icke får göra så, utan avpassa bestraffningen efter personens tillstånd; så att, om det är en mer stark och självbelåten person, du straffar det minsta fel, men däremot om det är en svag, ömtålig lärjunge, att du antingen helt tiger, eller ock brukar de allralindrigaste ord, låter förstå, att du själv känner frestarens makt och din egen svaghet, att du erkänner det goda, som finnes hos din broder, samt även tröstar honom i hans sorg över sin synd, men endast varnar honom för själva synden.

Men ännu ett exempel: det är dygd, det är ett heligt nit och kraft, att du avskyr allt fåfängligt och lösligt väsende, såsom flärd och överflöd i mat, kläder och husgeråd, lättsinne och obetänksamhet i umgängesättet m. m. och allvarligt vinnlägger dig om den gamla människans späkande, samt därom nitälskar bland medkristna — detta är dygd, heligt nit och kraft. Men även här gäller det: i dygden beskedlighet — även i detta avseende skall du bruka förstånd och urskiljning, så att du ser på nyttan och ändamålet, nämligen Guds ära samt ditt och andra menniskors gagn, och därefter rättar måttet och graden av det ena och andra för varje fall; så att du icke råkar in i ett blint formväsende, sådant som fariseernas, munkarnas och dylika helgons andlighet är. Ser jag på ändamålet med t. ex. fasta och måttlighet i mat, kläder, sömn, husgeråd m. m., så måste jag stundom vara mer sträng, stundom mindre, allt efter som omständigheterna fordra — således leva strängare, då det behöves, t. ex. för mitt eget kötts späkande, eller för de frommas sed på orten, eller för mina timliga tillgångar o.s.v., men däremot mindre strängt, när omständigheterna fordra den förändringen, d. ä. när en sådan förändring bättre tjänar att befordra Herrens sak, samt mitt eller mina medmänniskors väl.

Aposteln förmanar: "Allt det I gören, evad I äten eller dricken, det gören allt i Herrens Jesu namn". Se, ett sådant aktgivande på omständigheter, på ändamålet, på kärlekens och vishetens föreskrift i varje fall, det är "i dygden beskedlighet". Att göra gott, göra gagn, det är således, vad Gud ser efter, då det gäller vårt leverne.