"Älska er storligen inbördes av rent hjärta, såsom de som är födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken på den nya födelsen, följer därav att en förmaning till denna kärlek inte angår vem som helst, utan endast pånyttfödda kristna. Må man aldrig företa sej att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "är födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmanar: "Älska er storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det också många omständigheter som vill avkyla denna kärlek. Vår avsvurne fiende, som väl vet vad han vunnit, om han får dej avskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de kristnas brödrakärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag också bröderna. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en avkolnande kärlek i ett försvagat nådeliv.

Då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han också med detsamma bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens  mun: "Eftersom ondskan får överhanden, blir kärleken i många förkolnad." Härjämte är också hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kan stöta och kyla av kärleken. Slutligen kommer också härtill stundom skiljaktiga meningar som söndrar brödrakretsen. Skiljaktigheterna rör visserligen bara mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken är alla trogna i hela världen ense — men likväl kan dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker i synnerhet på två sätt: Först när jag inte förstår att en broder kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän han inte fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag inte förstår, att även bland dem som i vissa frågor har andra meningar finns trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål får en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det om jag bara står emot den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar den.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blir så stora och viktiga för mej att de intar främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sej därmed, att alla de som är ense med mej i den frågan, om de än inte lever i Kristus, dock blir mej kärare än de Jesu vänner, som inte är ense med mej i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den med all värme kan omfattas av Kristi fiender, blir mej så viktig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, bara därför att de befrämjar denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristus, som med mej har fått lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "som vår Gud ger och Frälsaren Jesus Kristus".

Se, att en människa som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mej kärare än en Jesu vän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min evighetsbroder — är inte detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar inte detta, att den bifråga som varit orsaken härtill, har blivit mej viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan är mej kärare än bröderna i Kristus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan avkylas, hur viktigt är det inte då att väl ge akt på sej själv samt på de stora skäl vi ar att älska nådesyskonen!

Älska storligen varandra,
syskon, det är Herrens bud!
Ej med ord blott, men av hjärtat,
ty så älskar Herren Gud.

"Älska er storligen inbördes av rent hjärta, såsom de som är födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken på den nya födelsen, följer därav att en förmaning till denna kärlek inte angår vem som helst, utan endast pånyttfödda kristna. Må man aldrig företa sej att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "är födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmanar: "Älska er storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det också många omständigheter som vill avkyla denna kärlek. Vår avsvurne fiende, som väl vet vad han vunnit, om han får dej avskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de kristnas brödrakärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag också bröderna. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en avkolnande kärlek i ett försvagat nådeliv.

Då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han också med detsamma bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens  mun: "Eftersom ondskan får överhanden, blir kärleken i många förkolnad." Härjämte är också hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kan stöta och kyla av kärleken. Slutligen kommer också härtill stundom skiljaktiga meningar som söndrar brödrakretsen. Skiljaktigheterna rör visserligen bara mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken är alla trogna i hela världen ense — men likväl kan dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker i synnerhet på två sätt: Först när jag inte förstår att en broder kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän han inte fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag inte förstår, att även bland dem som i vissa frågor har andra meningar finns trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål får en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det om jag bara står emot den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar den.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blir så stora och viktiga för mej att de intar främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sej därmed, att alla de som är ense med mej i den frågan, om de än inte lever i Kristus, dock blir mej kärare än de Jesu vänner, som inte är ense med mej i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den med all värme kan omfattas av Kristi fiender, blir mej så viktig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, bara därför att de befrämjar denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristus, som med mej har fått lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "som vår Gud ger och Frälsaren Jesus Kristus".

Se, att en människa som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mej kärare än en Jesu vän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min evighetsbroder — är inte detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar inte detta, att den bifråga som varit orsaken härtill, har blivit mej viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan är mej kärare än bröderna i Kristus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan avkylas, hur viktigt är det inte då att väl ge akt på sej själv samt på de stora skäl vi ar att älska nådesyskonen!

Älska storligen varandra,
syskon, det är Herrens bud!
Ej med ord blott, men av hjärtat,
ty så älskar Herren Gud.

"Älska er storligen inbördes av rent hjärta, såsom de som är födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken på den nya födelsen, följer därav att en förmaning till denna kärlek inte angår vem som helst, utan endast pånyttfödda kristna. Må man aldrig företa sej att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "är födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmanar: "Älska er storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det också många omständigheter som vill avkyla denna kärlek. Vår avsvurne fiende, som väl vet vad han vunnit, om han får dej avskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de kristnas brödrakärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag också bröderna. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en avkolnande kärlek i ett försvagat nådeliv.

Då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han också med detsamma bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens  mun: "Eftersom ondskan får överhanden, blir kärleken i många förkolnad." Härjämte är också hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kan stöta och kyla av kärleken. Slutligen kommer också härtill stundom skiljaktiga meningar som söndrar brödrakretsen. Skiljaktigheterna rör visserligen bara mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken är alla trogna i hela världen ense — men likväl kan dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker i synnerhet på två sätt: Först när jag inte förstår att en broder kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän han inte fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag inte förstår, att även bland dem som i vissa frågor har andra meningar finns trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål får en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det om jag bara står emot den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar den.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blir så stora och viktiga för mej att de intar främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sej därmed, att alla de som är ense med mej i den frågan, om de än inte lever i Kristus, dock blir mej kärare än de Jesu vänner, som inte är ense med mej i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den med all värme kan omfattas av Kristi fiender, blir mej så viktig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, bara därför att de befrämjar denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristus, som med mej har fått lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "som vår Gud ger och Frälsaren Jesus Kristus".

Se, att en människa som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mej kärare än en Jesu vän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min evighetsbroder — är inte detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar inte detta, att den bifråga som varit orsaken härtill, har blivit mej viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan är mej kärare än bröderna i Kristus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan avkylas, hur viktigt är det inte då att väl ge akt på sej själv samt på de stora skäl vi ar att älska nådesyskonen!

"Älsken eder storligen inbördes av rent hjärta, såsom de, som äro födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken af den nya födelsen, följer deraf, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem som helst, utan endast pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga sig att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "äro födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans. Det är de trogna, det angår, då Herren Christus och apostlarna förmana: "Älsken eder storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född af Anden i wåra hjertan och wäxer ur wår förening med Frälsaren, behöfwer den dock, såsom alla Andens frukter, att wäl wårdas och skötas. Deraf alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första, allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti ett förswagadt nådelif.

Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens  mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen. Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat, hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".

Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt, ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga, som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!

"Älsken eder storligen inbördes av rent hjärta, såsom de, som äro födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken af den nya födelsen, följer deraf, att en förmaning till denna kärlek icke angår hwem som helst, utan endast pånyttfödda christna. Må man aldrig företaga sig att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "äro födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att wilja upphäfwa den gamla fiendskapen mellan ormens säd och qwinnans. Det är de trogna, det angår, då Herren Christus och apostlarna förmana: "Älsken eder storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född af Anden i wåra hjertan och wäxer ur wår förening med Frälsaren, behöfwer den dock, såsom alla Andens frukter, att wäl wårdas och skötas. Deraf alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det ock många omständigheter, som wilja afkyla denna kärlek. Wår afswurne fiende, som wäl wet, hwad han wunnit, om han får dig afskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de christnas brödrakärlek. Och i wåra egna hjertan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt af lifwet i Christus, så är den ock alltid af detta lif beroende. Så länge jag lefwer i frisk öfning af bättring och tro, älskar jag ock bröderna. Derföre ligger den första, allmännaste och mest wäsendtliga orsaken till en afkolnande kärlek uti ett förswagadt nådelif.

Då ett jordiskt sinne börjar taga öfwerhand hos en christen, så att han icke mer lefwer i daglig öfning af bättring och tro, af syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han ock med detsamma blifwa kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Äfwen sålunda fullbordas de orden af Herrens mun: "Efter det ondskan får öfwerhanden, warder kärleken i många förkolnad." Härjemte är ock hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kunna stöta och afkyla kärleken. Ändtligen komma ock härtill stundom skiljaktiga meningar, som söndra brödrakretsen. Skiljaktigheterna röra wisserligen blott mindre wäsendtliga frågor — ty i den stora hufwudsaken äro alla trogna i hela werlden ense — men likwäl kunna dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker isynnerhet på twenne sätt: Först när jag icke förstår, att en broder kan wara lika redlig och benådad christen, fastän han icke fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag icke förstår, att bland dem, som i wissa frågor hafwa andra meningar, äfwen finnas trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål få en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det, om jag blott emotstår den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende af min broder, såsom Christus straffade Petrus, när han tog till swärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Christi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar densamma.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blifwa så stora och wigtiga för mig, att de intaga främsta rummet i hjertat, hwilket bewisar sig dermed, att alla de, som äro ense med mig i den frågan, om de ock icke lefwa i Christus, dock blifwa mig kärare än de Jesu wänner, som icke äro ense med mig i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktanswärdt förhållande! Märk, då en fråga af kanske så ytlig beskaffenhet, att den kan med all wärma omfattas af Christi fiender, blir mig så wigtig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, blott derföre att de befrämja denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Christus, som hafwa fått med mig lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "hwilken wår Gud gifwer och Frälsaren Jesus Christus".

Se, att en menniska, som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare wid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mig kärare än en Jesu wän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min ewighetsbroder — är icke detta ett betänkligt, ett fruktanswärdt förhållande? Och wittnar icke detta, att den bifråga, som warit orsaken härtill, har blifwit mig wigtigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan äro mig kärare, än bröderna i Christus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan afkylas, huru wigtigt är det icke att wäl gifwa akt på sig samt på de stora skäl, wi hafwa, att älska nådesyskonen!