Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: han ska uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och han ska då gå och tjäna dem."
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken som härmed betecknas är den att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert. Men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu ska uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han ska gå och tjäna dem. Man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga att brudgummen ska låta sina tjänare sitta som herrar vid bordet, då vi ser att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att han nu ska uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur han verkligen ska hedra och fröjda dem som blir honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa honom, så ska han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet han ska skänka sina vänner, när han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att han ska låta sina tjänare sitta vid bordet, och han ska uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå han också instiftade nattvarden. Då var han den tjänande, han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom han då även uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har han redan här på jorden velat visa, hur han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt honom inför människor, ska han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
Visar inlägg med etikett Luk. 12:37. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Luk. 12:37. Visa alla inlägg
torsdag 15 november 2018
tisdag 15 november 2016
"Saliga de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)
Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: Han skall uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
söndag 15 november 2015
"Saliga är de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)
Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: Han skall uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
lördag 15 november 2014
"Saliga är de tjänare som Herren finner vakande då han kommer." (Luk. 12:37)
Saliga är de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag er: Han skall uppskörta sej och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
Hur mycket detta i själva verket innebär, det ska endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag er."
Himmelens salighet framställs på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren i den eviga herrligheten ska uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel bör denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed ger oss några djupare blickar in i både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, där Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sej och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sej själv, att Han skall nu uppskörta sej och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har också ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varför bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, hur Han verkligen skall hedra och fröjda dem som blir Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiger allt vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi ska av Kristus i den himmelska herrligheten inte vänta något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem som älskar Honom".
Liksom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar däri förmår följa Honom, så ska Han också bevisa sej lika utomordentligt stor i den nåd och salighet Han skall skänka sina vänner, när Han företar sej att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sej och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid två tillfällen.
Det första tillfället var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, hur Han en annan gång i sin Faders rike på nytt skulle dela dess himmelska rätter med dem, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottog det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sej med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till vad Han en gång i den eviga bröllopssalen ska göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade stekt fisk på stranden åt sina hungriga lärjungar och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han redan här på jorden velat visa, hur Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, ska i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, ska Han i himmelen ge dem en evig ära; då de här en tid har uppskörtat sej till hans tjänst, ska Han nu där uppskörta sej och tjäna dem; då de här har bekänt Honom inför människor, ska Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Ska vi tro Honom? Kan också så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter Trofast och Sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Och som du for du komma skall,
o Jesus, hit tillbaka.
Jag här vill akta på mitt kall,
jag bedja vill och vaka.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt dig förbidar jag.
Och salig är den tjänaren,
som du så finner göra,
när sist du komma skall igen,
du honom lovat föra
till ära och odödlighet
uti din Faders härlighet.
fredag 15 november 2013
"Saliga äro de tjänare, vilka Herren finner vakande, då han kommer." (Luk. 12:37)
Saliga äro de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring: "Sannerligen säger jag eder: Han skall uppskörta sig och låta dem sitta till bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."
Himmelens salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".
Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.
Det förra var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom? Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."
Himmelens salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".
Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.
Det förra var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt var även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom? Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
ögonen som lågor och som snö hans hår?
Se på mantelbrämet
och på diademet,
är det inte själva Fader vår? ://
Nej, det är ju Sonen, klädd i bröllopsskrud,
han som bjudit alla mänskor hem till Gud.
//: Se, hur glad han tjänar
sina ögonstenar,
fast han valde sej en fattig brud! ://
torsdag 15 november 2012
"Saliga äro de tjänare, vilka Herren finner vakande, då han kommer." (Luk. 12:37)
Saliga äro de tjänarna, säger Herren. Och till vilken hög grad
saliga, det antyder Han med denna utomordentliga förklaring:
"Sannerligen säger jag eder: Han skall uppskörta sig och låta dem sitta till
bords, och Han skall då gå och tjäna dem."
Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."
Himmelens salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".
Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.
Det förra var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt war även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom? Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Huru mycket detta i själva verket innebär, det skall endast himmelens eviga herrlighet förklara för oss. Men något övermåttan stort är det; och något lika fullkomligt sant och verkligt är det, då denne Herre säger det — och även bedyrar det med de orden: "Sannerligen säger jag eder."
Himmelens salighet framställes på åtskilliga ställen i Skriften under bilden av ett gästabud eller ätande vid vår Herres bord. Det är denna bild, Herren här begagnar. Att själva saken, som härmed betecknas, är den, att Herren skall i den eviga herrligheten uppfylla alla sina trogna med en oändlig salighet, med "hans huses rika håvor", det är nog säkert; men utan tvivel böra denne Herrens uttryck för saken även betänkas, då Han alltid därmed giver oss några djupare blickar in uti både sitt eget hjärtelag och den sak, Han med bilden målar.
Må vi då först påminna oss den anmärkningen, man gjort vid denna bild, däri Kristus säger, att brudgummen nu skall uppskörta sig och göra en uppassares syssla vid bordet, skall låta tjänarna sitta till bords, och han skall gå och tjäna dem — man har gjort den anmärkningen därvid, att bilden överstiger verkligheten i det mänskliga livet, där hellre det förhållande äger rum, som Kristus omtalar i Luk. 17: 7—9, att även då tjänaren hela dagen arbetat på åkern eller i marken, man likväl slutligen också låter honom tjäna vid bordet. Det har synts vara en alltför stark målning att nu säga, det brudgummen skall låta sina tjänare sitta såsom herrar vid bordet, då vi se, att Kristus här med brudgummen betecknar sig själv, att Han skall nu uppskörta sig och tjäna sina tjänare.
Men på denna anmärkning har ock ett gott och riktigt svar blivit givet. Och svaret är detta: Orsaken, varföre bilden och målningen här överstiger verkligheten i det mänskliga livet, är den, att Kristus har målat efter själva den åsyftade saken, den kommande motsvarigheten, det himmelska gästabudet, och efter sitt hjärta, sitt eviga råd, huru Han verkligen skall hedra och fröjda dem, som bliva Honom trogna. Då nu hans hjärtelag och höga avsikter med oss vida överstiga allt, vad man någonsin på jorden sett, är detta en naturlig orsak till den för våra ögon överdrivna bilden. Vi skola vänta av Kristus i den himmelska herrligheten icke något måttligt och tänkbart, utan något, som överstiger alla människotankar; ty "vad intet öga sett, och intet öra hört, och uti ingen människas hjärta är uppstiget, det har Gud berett dem, som älska Honom".
Likasom Gud redan i skapelsen gjort så utomordentligt stora ting, att inga människotankar förmå däruti följa Honom, så skall Han ock bevisa sig lika utomordentligt stor uti den nåd och salighet, Han skall skänka sina vänner, när Han företager sig att rätt uppfriska och fröjda dem efter mödorna. Och vad särskilt detta löfte angår, att Han skall låta sina tjänare sitta vid bordet, och Han skall uppskörta sig och tjäna dem, har Herren redan givit exempel därpå under sin synliga vistelse på jorden, och det isynnerhet vid tvenne tillfällen.
Det förra var, då Han för sista gången hade församlat sina lärjungar för att med dem äta påskalammet och därvid talade om, huru Han skulle en annan gång i sin Faders rike på nytt dela med dem dess himmelska rätter, varpå Han också instiftade nattvarden. Då var Han den tjänande, Han utdelade till lärjungarna både av brödet och vinet, och de mottogo det av hans hand — liksom Han då ock uppskörtade sig med linneklädet och gick omkring med vattenbäckenet till deras fötter. Detta allt war även en yttre förebild till, vad Han en gång i den eviga bröllopssalen skall göra med alla sina trogna.
Det andra tillfället var den morgonen vid Tiberias hav, då Herren hade för sina hungriga lärjungar stekt fisk på stranden och även då gick omkring och gav dem både av fisken och brödet.
På detta sätt har Han velat redan på jorden visa, huru Han en gång, då vår förnedringstid i världen är slut, skall i sitt herrlighetsrike fullkomligt förnöja, ära och fröjda sina vänner. Då de på jorden en liten tid sökt hans ära, skall Han i himmelen giva dem en evig ära; då de hava här en tid uppskörtat sig till hans tjänst, skall Han nu där uppskörta sig och tjäna dem; då de hava här bekänt Honom inför människor, skall Han nu bekänna dem inför sin Fader och hans änglar.
O, underbara byte! O, höga, utomordentliga ära! Och vem är den personen, som sagt oss detta? Skola vi tro Honom? Kunna ock så herrliga löften vara sanna? Han själv, som heter trofast och sannfärdig, har sagt det! Lovat vare hans namn evinnerligen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)